Välformade rumpor o sportfanatism

Jag var väl runt tjugo ungefär. Ung och bilburen. Hade bråttom till jobbet. Susade fram i min dåtida gröna mazda på smedsbys kringliga vägar. Jag minns att det var vinter, eftersom det var kallt om fingrarna. Min vana trogen nynnade ( okej, gapade är väl mer rätt ord) med i något på radion.

 Plötsligt dyker en ytterst vältränad rumpa upp i mitt synfält en bit längre bort. Ni vet en sån där joggare med tajta byxor som smiter åt på de rätta ställena. Jag blir som sagt lite distraherad. I nästa sekund är jag på väg in i en refug! - Var i all världen kom den här ifrån?????
Väjer undan i sista stund. Tittar snabbt i backspegeln på den joggande mannen. Och det är DÅ CHOCKEN KOMMER!! Joggaren är åtminstone 70 +!!! Mina kinder hettar. Jag ser rubrikerna i mitt inre.

20-årig kvinna in i refug pga välformad 70+ rumpa. Jag skäms och trycker hårdare på gaspedalen. Vill smita ifrån denna pinsamma incident så fort som bara möjligt. Tyvärr har alltid obehagliga minnen en konstig vana att dyka upp vare sig man vill eller inte.

Det är inte utan att man förundras när man flyttar till Vöro. Landsbyggdsidyllen. Man kanske kunde tro att det mest vimlar av traktorburna bönder här. Icke! Eller, tja, inte BARA. Som min käre kusin så uppriktit uttryckte det:
Man ser mera folk ute och gå här än i stan en vanlig vardagskväll. Och visst är det så. Visst är det så!

Alla verkar utöva någon form av motion. Promenera, springa, jogga, bollsport, styrketräning, rullskidor...listan är som sagt lång. Barnen, ungdomarna, vuxna och till och med de äldre! ALLA verkar vara så sunda.
 Sportfanatiker! är mitt favorit-skällsord när jag kör förbi med bilen. Pensionärerna rullar fram på såna där "rullspark-mojänger" och det går undan minsann!! Det verkar inte vara någon skillnad vem eller hur man är. Alla gör det.
 Jag har sett gubbar med stora bullriga magar jogga förbi. Små små pojkar rulla förbi på några konstiga brädor på fötterna! Unga flickor i fina märkeskläder springandes i svindyra löparskor ( jämför CM:s gummitossor för 49,90 ALE...som undertecknad kutar i) Låter jag avundsjuk???? Visst FAN är jag det!

Jag vill också vara sådär! Varifrån fick de sina perfekta gener?? Hur kan det vara så lätt för dem. De nästan svävar fram längs asfalten. Själv svettas jag. Kämpar. Varje steg känns motigt. Varför har jag elefantfötter?? frågar jag mig dystert. Det måste vara något de har från födseln! Vöro-genen eller något!

I flera veckor har jag varannan eller var tredje dag snörat på mig gympadoijorna och struttat runt på vägarna. Och visst har det gått sisådär. Jag har varit duktig. Joggat många kilometrar. Och jag har fått bättre kondis. Men ändå! Vöro-genen saknas tydligen. Jag KÄNNER mig inte som en löpare. Jag känner mig som en fuskare. Och jag har inte den blekaste aning om varför.

Min sambo har vöro-genen. Har alltid haft. Och nu har den efter många år vaknat till liv igen. Ut och springer längs vägarna han med. Fast jag inbillar mig att det liksom är lättare för honom. Jag snörper föraktfullt på munnen. Varför ska han ut och springa när han redan har en välformad rumpa??!!

Så....för att lösa detta har jag i mitt listiga sinne klurat ut en liten plan. Om jag inte är en RIKTIG löpare, kan jag ju åtminstone SE UT SOM EN. Alltså. Jag måste köpa sportkläder. Vilken idiot som helst vet ju att är man klädd i en Adidas eller Asics så ÄR man ju en riktig sport-människa. Visst är det så?? Adidas var ordet.

En riktig karlakarl....

-ÄH! Äh! Äh!!! låter han när han fått syn på den. Han pekar på den med sitt ena knubbiga, kletiga finger.
- Däh! Däh! Med snabba korta steg är han äntligen framme. Vid traktorn. Jag HATAR den!! Han ÄLSKAR den!!
Väl framme vid vidundret slår han sina små nävar mot trappstegen upp mot hytten, tittar uppfodrande mot mig och utstöter ännu med bestämd ton : ÄH!! En order. Han vill upp. Och som vanligt är det jag, den veka mamman som varken orkar eller vill ta en strid med den envise un...ursäkta, det envisa barnet. Suckar uppgivet och gör honom till viljes.

Uppe i traktorn ska det vridas på ratten, dras i spakarna, pillas på diverse små knappar och manicker och jag vet inte vad. Blinkers verkar vara en stor favorit ( och om jag gissar rätt lär spaken snart ramla av...) Samtidigt som denna procedur gås igenom formar han sina sockersöta läppar och kör med sitt vanliga brumljud så spottet yr över mina händer. Händer som desperat försöker hålla honom kvar i famnen.

Samma sak varje dag ute på gården. TRAKTORN. Jag förbannar den. Och åtskilliga gånger har jag funderat att täcka över den med en presenning men jag vet att han inte går att lura. Jag AVSKYR att klättra upp i hytten, sneglar ideligen mot bakfönstret ifall illasinnade getingar skulle lurpassa på mig. Och det är liksom meningen att man ska sitta där LÄNGE. Inte bara en snabbtitt inte. Helst ska man starta traktorn också. Där går min gräns. ( och tack och lov vet jag inte hur man gör...det är något specialtrick med min sambos traktor tydligen...)

Traktorer, bilar, trucker, tröskor...kort sagt allt som låter och brummar är intressant. Länge kan han sitta och titta när min sambo klyver ved till exempel. Han är en riktig karlakarl. Åtminstone lutar det åt det hållet.

Fast jodå, mammas gosse också till min uppenbara förtjusning. Helt enkelt underbart. När han med utsträckta armar kommer tultandes mot mig, snubblar lite i sina våta skor. Mässar mamma i en ton som utstrålar trötthet. Tack och lov tänker den traktor-hatande mamman i smyg.

Det är konstigt hur svag man blir av kärlek. Stark. Berusad. Rädd. Ibland fattar jag inte. Att JAG, lilla jag har två busungar av bästa sort. Vilda glada barn som ibland driver mig till vansinne. Orsaken till mina begynnande gråa hårstrån ( okej, grov överdrift...) Som gör mig totalt överlycklig på samma gång.
En liten och blond. En lite större och mörk. En av varje sort.


När karlakarlen smetar in sitt hår med bananmos ( i värsta fall fiskfile och smör) är han dock inte lika härlig. Han ser ut som en liten galen professor när håret vid öronen står ut. När han trött gnider in potatismoset i ögonen och han ger upp ett illvrål så hans lilla madonnaglugg blir synlig.

 Min sambo påstår att hans humör är något han ärvt av sin mor. Och tjaa, det kan möjligtvis finnas en liten, observera, dock liiiiten chans att det KANSKE kan förekomma att det faktiskt är så. Fast traktor-striden...där går han alltid segrandes ut, den lille rackarn. Karlakarlen. Min son.

Den lilla "kriisen"

- " Förut var du ung och grön, men nu är du bara gammal och skön" säger min sambo och skrattar åt sin eget lilla rim och tycker att han är förskräckligt lustig.
- VA F_N!! vill jag ropa men inser sen att det måste vara något av en komplimang. Skön låter ju inte så riktigt illa....

Vi är på hemväg från en cykeltur och jag hör hur min dotter sjunger något egenkomponerat framför mig medan hennes små spinkiga ben vevar runt runt runt. Bakom min rygg sitter lilleman och kör ner sina kalla händer i mina byxor samtidigt som han river med sina oklippta naglar längs min svanskota. Gång på gång. Konsigt hur något så irriterande snabbt kan bli en rutin , man bara undrar ju?!! Jag fryser om mina egna nariga händer och längtar hem. Mina tankar flyger samtidigt som vi snabbt närmar oss...

31. Det är ju egentligen ingen ålder. Mitt i livet kort sagt. Jag trodde jag skulle få någon slags kris när jag fyllde 30 ifjol, men den kom aldrig.
 Jag väntade ihärdigt men den uteblev helt enkelt. Allt var frid och fröjd och jag kände mig nöjd med livet. Det gör jag ännu. Fast ändå...det är något på gång...något smygande. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Och jooodå, burkarna och krämerna i toaletthyllan har ändrat namn...jag rynkar lite på näsan när jag ser dem, tar det som ett litet personligt hån. TIME FREEZE. AGE-FIGHTING...men herreguuuuud!!! De pekar finger!!! Jag är helt säker.

I fjol landade jag. Eller var det året före?? Det känns i alla fall så. Som om jag har hittat hem. Hittat det jag sökt. Som om allt är sådär lagom-perfekt. Jag mår bra och inget fattas. Definitivt alla pusselbitar på rätt plats. I varje fall de flesta....

Fast nu har den lilla krisen som sagt var intagit min kropp. Jag tror den föddes i hjärnan. Jag har tänkt och tänkt ( jaaah, skratta ni bara) hela sommaren. Funderat hit och dit. Konstaterar krasst att jag inte är ung längre.SÅ SKA MAN GÖRA NÅGOT I LIVET SÅ ÄR DET NU!!!! Det känns som det är bråttom på något vis, och jag gillar det inte. Fast jag har bestämt mig. Jag måste växa. Börja bry mig. Göra sånt jag alltid funderat på men aldrig vågat. Eller haft tid med. Jag måste börja omprioritera.

Så nu till hösten har det tagit fart. Jag har börjat tänka om. Alla "jag MÅSTE" har jag skyfflat undan i skamvrån, istället tänkt: " jag VILL"!  Så jag har minskat i på städningen, ger istället tiden till mig själv. Kastar upp fötterna i soffan och tar en spännande bok i händerna istället.

Är ute varannan kväll och joggar bort rumpfläsket ( förhoppningsvis!!) Jag vägrar gå ner mig i det sunkiga sötsaksträsket ( been there-done that) och jag överväger en eventuell ögonoperation. Dessutom känns det som om yoga skulle vara något för mig...vad tror ni månne??
 En stressbulle som jag borde väl verkligen tvångintas till något sorts yogapalats upp i bergen??! Jag ser det ibland framför mig och känner att jag på något sätt längtar dit. Till lugnet. Kanske är det egentligen så, att det är mera egentid jag behöver? Att jag liksom gett för mycket nu igen och känner ett visst behov av att andas?! Det är så enkelt att kväva sig själv. Kräva för mycket och sen känna att man blivit så otroligt tom.

Det känns som om det är min tid nu. Och egentligen handlar det inte om så mycket. Bara små enkla saker i min vardag. Och om jag nu är gammal och skön, kan jag väl inte hålla på med för mycket hushållsarbete??!

Då borde man väl få ta det lite lugnt..nu på ÅLDERNS HÖST..??!! Hmmmm, det här var en väldigt bra orsak för att få lägga en filt över mina knän i soffan och läsa hela kvällen och på något underligt sätt "glömma" disken ...håhåjajaa, demensen har visst kommit i förväg också. Det har sina fördelar att bli äldre :)

Den sofistikerade..

För en vecka sen ungefär frågade jag en kollega på nya jobbet om hon var med på FB. Jodå, svarade hon glatt och avslöjade sen att hon hade kollat upp mig redan och att jag hade en del häftiga foton.

- Jaa, alltså...du verkar så, hur ska jag säga det...så sofistikerad här på jobbet!
VA???!!! Jag hade lust att skratta rakt ut. JAG?? Sofistikerad??! Fast i smyg sög jag åt mig komplimangen. Det här kommer att värma mig i några år framöver tänkte jag för mig själv.

På vägen hem från jobbet smakade jag på ordet. SOFISTIKERAD. Småskrattade och tänkte att det här måste jag berätta för min sambo. Kunde i tankarna se honom ironiskt lyfta sina ögonbryn och titta skeptiskt på mig. Sofistikerad är nog inte riktigt rätta ordet han skulle använda om mig. Stressad och tidvis galen skulle nog ligga närmare till hands. Fast den sidan kan jag ju inte förståss inte visa på jobbet. Tack och lov.

När kvällen kom tänkte jag att nu kanske man skulle skärpa sig lite. Bli lite mera sofistikerad kanske. Ta sig ett sofistikerat glas rödvin eller något? Kom fram till att jag aldrig gillat rödvin och jag antog att öl inte anses vara en värst sofistikerad dryck. Så hela grejen sket sig totalt.
Drog på mig min sofistikerade pyjamas ( ni vet den randiga med en jättestor kanin på framsidan...) och stickasockorna åkte på i samma veva. Här är alltså jag. I min enkelhet. Helt naturlig. Sofistikerad som bara den.

Nästa dag satte jag mig ner vid datorn. Kollade upp min egen profil. Mina foton. Konstaterade att fotonen på mig själv för några år tillbaks finns kvar. Jag och en väninna, ståendes med högklackat på en röd liten bil. Jag mindes. Jag blev glad. Jag blev arg.
 Glad för att jag alltid har varit stark. För att jag är den jag är. Tack vare såna här tider. Vem vore jag annars idag?
 Arg för att människor har så lätt för att döma. Arg för jag har hört vissa människor kommentera just de här fotonen. OCH, det är just DÄRFÖR jag inte tar bort fotonen. Om inte folk har en hjärna att tänka med så kan de gott och väl få vara kvar. Hånskrattar. Jag hade förstått om jag hade stått naken på bilen eller något, men så var dock inte fallet. Löjligt vad människor alltid ska peka ut och kommentera andras uppförande. Som om glorian skylle lysa starkare kring deras huvud. Tsss!

"Ha modet att vara den du är, och tappa inte modet för att du är den du är". Detta är ett av mina favoritcitat och än idag jobbar jag med den senare delen av ordspråket. Jag går framåt. Jag går bakåt. Komplimanger värmer mig. Kritik svider som attan. Men jag kan ta det. Suddar ut det mest negativa, suger åt mig det positiva. Fast vissa dagar är helt enkelt skit. Och då kan inte helst ordet sofistikerad hjälpa mig.

Idag insåg jag det. För säkerhets skull googlade jag ordet sofistikerad. Världsvan, elegant, komplicerad...JAPP!! Där hade vi det. Åtminstone skulle nog min sambo ha nickat medlidsamt och allvarligt när han sett ordet. Jag är dock lite tveksam. Världsvan ligger enligt mig närmare till hands.
 Världsvan eller...hemska tanke....GAMMAL!! Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med att säga:
- Ja, förr i världen....eller ...jaa, då jag var ung...
GAMMAL. Jag smakar på ordet och det känns strävt. Som ett grått stort ludd. Världsvan och gammal. Det måste nog ha varit så hon menade. Hmmm, jag föredrog sofistikerad!!

Sommar och sol...

Fast ingen kort-kort kjol. Dock ett par superläckra strumpbyxor som drar in både låren och stussen. Perfekt!
 Den stora, jag upprepar STORA planen denna vår var att gå ner en par ynka kilon jag har kvar och jaaah...få lite spänst, lite mera muskler. Eller med enklare ord: BORT med slappret!! Eller heter det inte egentligen sladdret?? Hur som helst hade jag smitt planer i vinter och tänkte liksom börja på när våren kom.

Förstå nu!! Våren kom ju aldrig!! Det var isande kallt, blåsigt som bara den och till råga på allt gick den ena familjemedlemmen efter den andra på antibiotika. Alla i tur och ordning! Precis som det ska vara i barnfamiljer. Sen började projektet MÅLA HUSET. Vilket innebar att man på kvällarna drog på sig målarhalare, arbetshandskar och ful gubbkeps och drog penseln upp och ned längs uteväggarna istället för att ta på sig joggingkläderna och strutta iväg längs Vöråvägen till allmän beskådan.
Gubbkepsen tar jag oftast också på mig när jag joggar eftersom jag tycker hela den här ut-och springa-grejen är lite pinsam. Speciellt om man har lite sladder på både mage och lår och det guppar både här och där.
 NEJ! Jag är inte pryd eller så, men jag antar, (observera att jag skriver antar!)att om min kropp redan vore smärt och spänstig skulle jag gladeligen studsa omkring var och hur som helst. I vilka kläder som helst. Inga problem. Så är dock inte fallet.

 Istället står jag åtminstone en kvart framför spegeln, vänder och vrider, tar några skutt och tittar efter hur mycket det guppar. Hmm, det här låter definitivt inte till min fördel och jag förstår om någon anser jag är helt utseendefixerad eller helt enkelt otroligt korkad. Låt gå för det. Jag gör det i alla fall.
Före jag drar igen ytterdörren snappar jag snabbt åt mig gubb-kepsen. Ett absolut måste. Någon kan ju SE mig. Känna igen mig. Se min konstiga springstil och halvt skratta ihjäl sig. När jag tänker på detta blir jag ibland så nervös så min springstil blir bara värre och till slut måste jag skärpa mig. Drar ner kepsen i pannan och ser ner i marken när någon bil kör förbi.

I vilket fall som helst har jag inte hunnit vara och "guppa" en endaste gång än. Inte i vårast och inte nu i sommar heller. Det har liksom aldrig funnits tid. Eller: jag har prioriterat annat. Barnen, gården, huset och trädgården. Och mycket har blivit gjort. Har fått mitt efterlängtade stenparti. Huset står nymålat. Uthuset håller på och rensas ut ( antas bli klar-städat 2014) och nu står en klätterställning åt barnen som nästa projekt. Okej, här är det ju nu inte jag som ska arbeta utan snarare min sambo MINI-ERNST som ska stå för det mesta. Jag ska mest agera arbetsledare har jag tänkt mig, typ såhär:

Iförd bikini lägger jag mig ner på en solvarm filt på gräsmattan. Solglasögon och en spännande roman. Smuttar på en iste, eller i bästa fall en kall Gin. Viftar på mina stora tår. Gäspar lite förstrött. Sträcker ut min långa lekamen och kisar med ögonen till sidan.
På min snickar-sambo som svettas och svär om vartannat. Tittar på hans bara överkropp. Småler för mig själv. Spontant och impulsivt ska jag ropa ett glatt : Heja, heja! 

ÅÅÅh, det är ungefär så här som jag ser det framför mig. Fast i verkligheten kommer jag sannolikt att ha lika fullt upp. Med jobbet. Med barnen. Med en dotter som börjar skolan i höst, och en liten envis kille som just lärt sig gå.
Nej nej, inte stoppa i munnen. Nej nej, inte gräva i wc:n, nej nej, inte riva katten i svansen. Nej nej, inte välta tv:n, nej nej NEJ!!!
Så denna gupp-fria sommar har jag verkligen prioriterat rätt. Joggandet skjuter jag upp till hösten. Barnen håller mig ändå igång hela dagarna. Spring hit och dit. Man svettas ju ändå.

Och plötsligt har jag fått en ny syn på dåtidens föräldrar som stoppade barnen i lekhagar för att få något gjort. En väninna till mig och hennes syskon blev satta i en kålhäck medans föräldrarna skötte korna.
Hmmm, de var visst inte så dumma på den tiden......ger en något att fundera på. Jajamän!

skitväder och six-pack

För en tid sen skulle jag på en anställningsintervju. Trots mitt omåttligt goda självförtroende gör dock intervjuver mig alltid lite nervös.
Vad vill de veta egentligen?? Vad finns det att säga om lilla mig?? Mina starka sidor...jaaa, där har vi ju en hel del ( haha). Mina svaga sidor?? Jaa, de är ju lite svåra att se själv. Frågade lite fundersamt min sambo om han överhuvudtaget kunde komma på någon....

- Men nerverna för guds skull!! Nerverna! säger han och tyckte av någon konstig anledning att detta var ett väldigt kul svar. Skrattar förnöjsamt åt sitt lilla skämt.
Okej, jag erkänner att jag tidvis har ett hiskeligt humör. Upp och ner. Arg som ett bi. Stampar och fräser. Ropar och bannas. Men på det stora hela snäll och givmild. (Detta skrev jag för att mildra lite...)
Förklarar för min sambo hur det egentligen står till:

- I jobbet är jag tålmodig, lugnet själv. Kort sagt väldigt stresstålig. Hur lång stubin som helst. Men när jag stannar bilen hemma på gården, kliver ur och slår igen bildörren...SNIPS!! Klipps den otroligt långa stubinen av. Är helt säker på att bildörren kapar av den direkt efter baken!

Jag känner mig ibland som en liten brasa. Ni vet en sån där mysig värmande en. Glöden lyser starkt röd-orange och man får lust att grilla en korv eller två. Men plötsligt flammar det till! Vem i glödheta kastade sprit på brasan??? Elden flammar upp. Lågorna slår våldsamt upp mot taket! Måtte inte hela huset brinna ner....fast tack och lov lägger sig elden ganska snabbt. Och lugnet får härska...i alla fall en stund.

Nu råder dock lugnet. Ingen vrede. Inga utbrott eller lågor höga som hus. En annan känsla har smygit sig in. Jag tror att den kom tillsammans med den oangenäma månatliga besökaren som plågar de kvinnliga individerna i samhället. Depp, depp, depp. Tittar ut genom fönstret och konsterar med trött blick att vädret stämmer exakt med min sinnesstämning. Stormigt och regnigt. Kortfattat: skitväder!

Jag känner mig svullen, och både håret och huden känns fetare. Inbillar mig själv att fettet liksom trängs för att få välla ut genom varenda ansiktspor jag äger och har. Ger mig själv en förstulen blick i spegeln före jag kör i väg till byabutiken. Glåmig blick och håret hänger i stripor. Svullna kinder och säg, känns inte jeansen en aningens tajtare än förra veckan...?? Lyser helt klart MENS på lång väg. Återigen suck!!

I butiken får plötsligt mina ben en egen vilja. Stegar raskt iväg. Tycker synd om mig själv. Mina ögon tåras lätt när jag får syn på hyllan. Jag tittar lite snabbt åt båda hållen och nappar sen åt mig ett six-pack.
MILKYWAY. Detta förtjänar jag. Idag. Imorgon. Hela den här arma syndens vecka!!

Storsint som jag är fick min sambo en av chokladstängerna ( som jag för säkerhets skull gömt under soffdynan). Det är ju trots allt lite synd om honom också. Som ska stå ut med mig, menar jag. Och som med den här farten också lär få stå ut med att hans kvinna aldrig har ägt och kommer aldrig att få något sixpack på magen. ( Detta ät dock inget jag strävar efter- jag vet mina begränsningar )

Fast man vet aldrig! Vänta ni tills skitvädret vänder! Tills solen börjar titta fram, och värmer upp hela mig. Då vänder mitt humör. Strålande solsken.
DÅ, först då, ska jag börja motionera...promenera och cykla åtminstone. Det slappa ska bli spänt. Lite former! Vänta ni bara!! På sommaren....då vänder det.

Gräsmattan

Vårsolen steker på bakgården. Ååh, så skönt efter den iskalla vintern. Hastar ut genom dörren endast en tunnare tröja och arbetsbyxor. Vänder genast. Jäkla nordanvind!!!

Efter en snabbt ombyte står jag efter en stund med krattan i högsta hugg iklädd värsta vintermunderingen, eller tjaa, åtminstone en vindtät jacka och stickamössan.
Jag jobbar ihärdigt och snoret rinner i små droppar ur min näsa. Ändå njuter jag. VÅR! Snön har smält, solen värmer(?) och små söta blommor sticker upp här som där.
DÅ KOMMER DEN!!! I full fräs körandes längs vägen. Jag hör den dunkande musiken ända hit till gården.  En UNGDOMSBIL. ( ni vet en sån med hög musik, tonade rutor och extra brum-brum ..) Jag lyfter snabbt blicken från marken. Spejar och spanar. Känner hur nostalgin flyter fram i mina ådror och jag blir till och med lite yr. Känslan av min ungdomstid rusar genast upp till huvudet och plötsligt får jag lust att göra något galet!! Släppa krattan och springa efter bilen vilt vinkandes och ropa:
- Heeeeej, vänta på meeeeej!!!

Om nu jag faktiskt gjorde verklighet av mina tankar skulle med största sannolikhet ungdomarna i bilen skratta ihjäl sig och gasa lite extra när de fick syn på den 30-åriga kärringen klädd som en luffare-look-a-like komma springandes efter bilen! Det är då ett som är säkert!

Trots detta kan jag inte hjälpa det. Känslan kommer snabbt och överumplar mig totalt. För våren liksom framkallar alla möjliga känslor. Pånyttfödelse, typ. Man vaknar upp lite grann. Blir piggare. Gladare. Och i mitt fall kanske....lite galnare?!! Det hör liksom våren till.

Hörde för några dagar sen en väninna berätta om hennes kamrat som skulle lämna sin partner, och jag nickade förstående. Jaa, det är ju klart. Våren är ju i sånt fall bästa tidpunkten. Kanske hon vaknade upp och märkte hon åkt vilse i dimman? Dags att göra slag i saken nu! Varför vänta? Man kan inte gå hela livet i en enda dimma. Livet är här och nu. MEN, tro aldrig att gräset är grönare på andra sidan. För det är det sällan.

Själv älskar jag vår frodiga gräsmatta. Grön året om. Mossan växer mer än själva gräset, men än sen? Mjuk och läcker ser den ut. Den är bara lite svår att räfsa. När jag står i dessa tankar känner jag en annan känsla ta över min kropp. Jag släpper räfsan, springer med små lätta steg över till bakgården. Kikar runt hörnet på min sambo som fixar veden i uthuset. Efter en stund vänder han sig om och jag springer fram resterande metrar och kastar mig om hans hals!!
-Tack älskling!!Tack, tack!!
Hans blick lyser och han tittar lite underfundigt på mig.
-Vadå?? Tack för vadå?
-För att vår gräsmatta är så jädrans grön!!!!

För att jag istället för att kasta mig in i ungdomsbilen kan smygkika på min sambos snygga häck runt hörnet på uthuset. För ärligt sagt, vem i helskotta vill ha ungdomsåren åter? HUJEDAMEJ!!

Därefter slår sig min sambo och jag oss ner på terassen med kaffe och varsin bulle. Blickar ut över vår faschinerande gräsmatta. Jajjamän, visst är den vacker alltid!

Mindfullness

Jag försöker. Verkligen!! Njuta av nuet. Njuta av de korta stunderna av lycka. De mest vardagliga triviala tingen runt omkring mig. Fast det är svårt ibland, eller ska jag säga för det mesta. Man tänker inte på det alla gånger, och vips är sekunderna förbi.

För ett år sen lästa jag om mindfullness, om att njuta av varje liten sekund av dagen. ( = OMÖJLIGT) och jag har gett mig katten på att faktiskt försöka. Jag vill!!! Känna hur lycklig jag är i vardagen. Kort sagt så vill jag njuta av barnaåren. Jag vill INTE att det enda jag minns när jag är gammal och gaggig och blickar bakåt är att jag städade mig totalt slut. Blev en uttröttad och sur bitterfitta med slitet hår och påsar under ögonen!! Glömde alla vackra och härliga stunder med barnen pga att jag var allt för upptagen av allt annat än just dem!!

I boken stod det att man skulle börja redan vid frukosten. Tugga sin smörgås noga och långsamt. Riktigt KÄNNA smaken på sin tunga. Sakta sörpla sitt kaffe och känna värmen rinna ner längs strupen...osv.

Det var ju här det sket sig totalt redan från början. Lillen är hungrig som en varg på morgonen. Skyndar mig att koka gröten. Visp.Visp. In med grötskedarna så fort det bara går. Sen kasta åt honom en brödbit och sen försöka hinna få i sig min frukost medan han är nå så när lugn. Knaster.Knaster. Flingorna uppätna. Tugg, tugg, smörgåsen med, och detta nersköljt med en stor kopp kaffe. Skvimp, skvimp. Njutning?? Mindfullness?? Nope!

Och sen är det dags för morgonstöket. Lilleman skall tvättas, bytas och kläs på. Väcka stora-syster och gulle-gullas lite grann. Sängar ska bäddas. Disken diskas. Tvätten i tvättmaskin. Bord som ska torkas, saker ska plockas, mjölk som ska värmas, listan tar aldrig slut. Fast allt går på rutin. Känner mig som en robot. Spejar omkring mig med min vana mamma-letar-efter-eventuella-grejer-som-glömts-bort-blick.
Men allt är i sin ordning. Min dotter åker till förskolan, och lillen ska ut och sova i vagnen. SEN. Tar lugnet vid. Jag njuter. Visst var det här mindfullness?? Snälla säg ja!!

På eftermiddagen händer det. Det tar sig. Jag ger lillen nappflaskan med mjölken och håller honom i min famn. tittar djupt in i hans klotrunda ögon, smeker hans småfjuniga huvud, och riktigt KÄNNER hur värmen från hans tunga småmulliga kropp strålar ner i mina lår. Hans små fingrar pillar mig i ansiktet och jag känner hur lycklig jag faktiskt är!!

Någon timme senare sitter jag på vår lilla småfula sammetssoffa och iakttar honom. Han ligger på golvet och undersöker en boll och jag hör hur min dotter sjunger små sånger för sig själv i sitt rum. Lillen vänder plötsligt sitt småskalliga huvud mot hennes rumsdörr. Jag ser hur han spritter till. Hur en liten dregelslimsa lämnar hans mun och seglar ner mot golvet.
Han börjar genast åla sig framåt. Full fart mot stora-systerns rum. Hans favorit-tillhåll. Äntligen. Men glädjen blev kortlivad. Dörren stängs mitt framför hans näsa när han just är framme. Dottern hade visst på sin super-hörsel och hörde honom nalkas. Han skriker argt av besvikelse. Jag tar honom i famnen och går iväg. Visst är vardagen rätt så härlig ändå?!

På kvällen åker jag å min dotter ut och cyklar. Snabbt flyger vi fram över asfalten. Jag ser min vackra dotters virr-varr till hår under cykelhjälmen. Jag tittar på henne när hon trampar för fullt och hur hon njuter av cykelturen. Tramp tramp. Jag känner hur mina fötter njuter av varje tramp. Jag känner vinddraget i håret. Jag till och med känner hur jäkla sjukt i min otränade rumpa jag egentligen har. Trots det njuter jag. Vad härligt att få cykla igen efter den långa vintern!! Mera sånt här tack. Mera mindfullness.

Så sist och slutligen njuter jag faktiskt. Av vardagen. Av enkla ting. Fast jag kanske inte alltid tänker på dem. Och sann lycka varar bara några sekunder sägs det. Tjaa, i sånt fall är jag mycket lyckligt lottad.

Snabba enkla recept...

Okej, här kommer två av mina favoritrecept  i matväg. Absolut inget för kräsna finsmakare. Inga kulinariska läckerheter här inte. Endast vanlig enkel vardagsmat, som passar bra i dessa tider.
Vissa må ägna flera timmar i köket men det gör dock inte jag. På våren och sommaren vill vi för det mesta vara utomhus och då är behovet av enkel hastig tillagad mat stort, gärna i ugnsformat så man kan vara ute medan maten fixar sig själv i ugnen...here we go.....

Kyckling och ris i ugnen                          ( 5 min förberedelse, < 1 h i ugnen ) 200 grader

Stor ugnsform.

3 dl långkornigt ris
5 dl vatten
1 buljontärning ( ex höns)
Salt
1 lök
frusna rotfrukter ( keittojuurekset 1 pss)
1 burk creme fraiche
Kycklingslårben-klubbor
Värm upp 1 dl vatten i micron, lös upp bulj.tärningen. Häll resten av vattnet i formen, tillsammans med det okokta riset. Salta och krydda enlit smak, sätt dit den hackade löken och de frusna grönsakerna. Häll dit buljongen och rör om. Klicka sen ut creme fraichen och lägg klubborna ovanpå. In i ugnen lite över en timme.
Har man inga frysta grönsaker av något slag så hacka dit lite morot eller något annat du hittar i skåpen:)


Korvgryta                                                    ( 12-15 min , ca 20-30 min 200 grader)

Makaroner
Lördagskorv-stång
Krossad ananas 1 burk
1 1/2 dl riven ost
Fryst broccoli
1 brk Creme fraiche ( ev smaksatt)
Pizzakrydda

Koka makaronerna. Medan de kokar skär du korven i bitar, blandar med osten, ananasen och creme fraichen. Kör broccolin hastigt i micron tills de blir lite halvtinade. Blanda med i resten. Krydda med pizzakryddan och även med din fantasi eller vad du har hemma. Smörj ugnsformen och varva makaronerna med korv-röran. In i ugnen ca 20-30 min.

Så där annars så är ärtsoppa och gröt stora favoriter hemma hos oss och man ska ju inte ta det här med matlagning så hårt egentligen. Jag fantiserar. Planerar recept i mitt huvud. Prövar mig fram helt enkelt. Kryddar hejvilt ibland, och resultaten varierar, och blir det RIKTIGT GOTT någon gång så minns jag inte hur jag gjorde!! Irriterande men också varierande. Min sambo vet aldrig riktigt vad maten innehåller ( hehe) och maletköttsåsen är olik varje gång jag gör den.
Något av det enklaste som finns att göra är egen klyftpotatis...något jag aldrig förrän helt nyligen börjat med. Enkelt och gott, och bara att koka korvar eller köttbullar till. Man behöver ju inte ens skala potatisen!!! WOW!
Nu ska jag avsluta med ett visdomsord från min mor som jag aldrig glömmer! Efter mina ätstörningar och när min dotter var liten var jag ganska så hysteriskt med hennes mat och vad hon åt. Kokade, mosade och pureeade. Nyttigt, nyttigt, nyttigt!!!! Det skulle det vara. Absolut näringsrikt. Och BRA skulle hon dessutom äta. Till slut sa min mor när jag återigen tog upp det här med födan:
- Men du, det är ju inte bara MATEN det handlar om att vara en bra mamma, det är ju så mycket annat. Det är ju KÄRLEKEN också!
Så detta är alltså mina tankar när jag slevar upp ärtsoppan eller pulvergröten åt mina barn. Här har ni mina raringar! Ärtsoppa på burk...men jag ÄLSKAR  er!!!

Kommentera gärna om ni vill ha fler recept....

kattskrället

- Jasåå, ska du ut nu?! Igen?!
 Jag ger honom en lätt puff med foten på hans håriga bakdel. Vilken lättnad! Kattspetaklet har trampat mig i fötterna hela dagen och jag hör hur min röst börjar bli lite småirriterad och gnällig. Hur kan en så liten och oskyldig varelse gå mig så på nerverna?? Jag bara undrar.

Två minuter senare öppnar jag snabbt terassdörren på andra sidan huset för att skuffa ut barnvagnen med den djupt sussande lill-gossen i. DÅ får jag syn på honom runt knuten.
Våra blickar möts. DÅ sätter han fart. Hans små lurviga tassar springer som de aldrig sprungit förr. Han är djupt koncentrerad och har siktet inställt. Han vill in! Som om han inte fått vara inne på flera dagar. NU gäller det!
Jag smäller igen dörren rakt framför hans mjuka nos. PANG! Där fick du!
Joodå, jag är djurvän. Till en viss gräns. Tills de driver mig till vansinne med sina små egenheter. Och det här vet ju alla kattägare. Ut och in. In och ut. Jajaa, snuskpellar...jag vet vad ni tänker!!!!

Men han är rätt söt ändå. Och ärligt sagt den bästa frass vi någonsin haft. Aldrig att han gjort ifrån sig inomhus..han lärde sig direkt på fatet och senare gjordes behoven utomhus. NO PROBLEM.
 Och han är världens snällaste med barnen...visst har han tagit ifrån sig ett fåtal gånger då de blivit allför hårdhänta med honom men på det stora hela får de göra nästan vad de vill med honom.

Dansa med honom, dunka honom, släpa honom, massera hans fötter och riva hans päls. Men när sonen bet honom i svansen med sina små sylvassa tänder tyckte han att det räckte. FRÄÄÄÄS!

Lite kräsen med maten har han dock alltid varit. I hans hemgård där han var född fick han nämligen mjuk och krämig mat...mycket delikat ansåg hans högfärdighet. Här har vi enbart serverat torrfoder. Hårt och knaprigt. Och det föll honom inte då direkt i smaken. Vägrade äta på en hel vecka. Föll sen till föga och började smått erkänna sig besegrad. Och nu är det INGET KNUSSEL. Han äter allt. Här är vi inte bortskämda!!

Allt som oftast dyker han upp på fönsterbrädan utanför köket ungefär i tid till mellanmålet. Jag släpper in honom och suckar smått. Han rusar genast in. Slirar nästan på det hala trägolvet när han tar svängen in mot köket. För han vet. Att nu vankas det mat. NU kan man få något annat än torrfodret. Om man har tur vill säga.
Sonen på 10 månader sitter vid bordet och äter. Och DETTA har katten snabbt lärt sig. Tappas en bit nappar han snabbt åt sig och springer iväg med sitt byte. Denna gång verkar det vara gott om små goda bitar under bordet. Plötsligt...
Ser min sons mjuka fjuniga huvud böjas åt kattens håll. Hans klottiga näve innehållande en smörig brödbit sträcks ut mot kattskrället.
Varsågod, här har du lite macka kissen! Ät den du och slicka min knubbiga hand, din feta sorkätande pälsboll...GAAAH!!

Tja, man får väl stå ut helt enkelt. Jag har vant mig. Och jag gillar honom VERKLIGEN! Och när kvällen kommer och jag kryper upp i soffan bredvid min sambo med förhoppning om en riktig myskväll...är han snabbt där!! Hoppar hastigt upp i min sambos famn, och placerar sig ironiskt nog på hans ........delar. Sen vänder han sig emot mig, burrar upp sitt plufsiga ansikte och hånflinar. DÄR FICK DU!!

Noll koll

Jag i ett nötskal! Det är bara att inse. Jag har noll koll. Inte när det gäller jobb, ekonomi eller de stora sakerna här i livet. Men saker som tandläkartider, brev och papper som ska ivägsändas, kalas osv. Listan kan göras oändlig.
Och jag får allt svårare att komma på ursäkter och undanflykter till varför jag glömt nu igen. Jag är stressad. Pressad. Känner mig otillräcklig, speciellt i en tid när man har fullt upp i livet att tänka på.

 Hur är det egentligen menat att man skall komma ihåg ALLTING?? Hur gör folk?? Eller är det bara JAG? Hoppas i varje fall att det finns fler människor, stressade liksom jag, som demensen tydligen kommit smygande till lite i förtid...

För det första är det pinsamt! När man glömt bort tandläkarbesöket för tredje gången börjar det verkligen kännas genant att ringa om ännu en ny tid...jaa, det är jag nu igen...man SKÄMS!
Och det gäller inte enbart mina egna tider, utan även barnens...ännu värre! Vilken mor är jag då?!!

- Jo, det är väl klart jag vet att du fyller år idag!! Men presenten glömde jag tyvärr hemma...men hur ska det vara möjligt att komma ihåg alla födelsedagar på alla man känner...totalt omöjligt!! Ni får ursäkta mig helt enkelt...jag är inte totalt okänslig, tvärtom. Men jag har ett litet dåligt minne bara..

Men nu ska jag berätta om det absolut VÄRSTA! När man glömmer saker som i barnens ögon är livsviktiga! För en tid sen tappade min dotter sin ena tand, och efter en jobbig dag gick jag med trötta ben till sängs....utan att ha kontaktat TANDFE`N!!
 När morgonen kom grät min dotter stora tårar och undrade varför tandfen inte hade dykt upp. Jag grät inombords jag med medans jag febrilt försökte komma på en sannolik orsak...jaa, varför hade hon inte kommit?? För att hon varit så trött...för att hon börjar bli lite glömsk?  Förklaringen blev att det nu måste vara extra många barn som tappat sina tänder så hon inte hunnit till alla inatt...försök en natt till!!
Jag har även en väninna som berättade när hon hade glömt bort ett barnkalas och nästa dag efter skolan kom hennes dotter hem och grät och berättade att alla pratat om kalaset hela dagen och undrat varför hon inte kommit? Fick mig att inse att jag kanske inte är ensam trots allt..

Mitt i kaoset. I vardagen. Hem och familj. Man ska finnas där för alla. Helst ska man vara en bra mamma ( städa, laga mat, tvätta, sköta, leka, hjälpa, stötta) och en bra kvinna till sin man ( kommunicera, göra saker TILLSAMMANS, äta ute, mysa, älska) och sen ska man ju ha det där fina hemmet också ( orning och reda) och kom ihåg alla: TA HAND OM ER SJÄLVA...( egentid...gör det du VILL göra, läsa, promenera, träffa kompisar, shoppa osv) Och allt detta + att man har ett jobb.Man försöker. Jaså, glömde mamma packa mulleskogs-matsäck nu igen? Well, well...

Men det är det här jag vill komma fram till: I dagens läge är det fullt upp. Stressade föräldrar. Stressade barn. Full rulle de flesta dagar. Man KAN omöjligen hinna allt. Komma ihåg allt. Det här är åtminstone den förklaring jag vill tro på!!

I´m a barbiegirl....

NEJ, NEJ, NEJ!!! Min dotter ratar barbiedockorna. Hon har aldrig gillat dem, eller vad jag har sett ens lekt med dem. Där ligger de, i en rosa plastbunke under sängen. Orörda och ensamma. Totalt glömda och undangömda. Och jag förstår henne. Jag bojkottar dem gärna också.

För om man tänker efter, hur verklighetstroget är det med att ha ett huvud bredare än själva midjan, bröst med samma storlek och form, långa välsvarvade ben utan minsta lilla cellulit?? Och det värsta av allt: spetsfötterna!! Vårdaren i mig skriker när de ser de stackars små fötterna utan tår!! Men vad kan man förvänta sig om man tvingas bära högklackat varje dag??!

Och nu när våren anlänt till vårt hus och snön sakta men säkert smält bort vad tittar då fram från sandlådan??
 Jo, två av de mest vackraste dockor jag sett, som nu efter vintern inte alls är så vackra längre. Leendena finns kvar i deras söta ansikten men håret är tjock och tovigt fulla med sand, fula leriga fläckar på deras prinsessklänningar som repat i åtskilliga sömmar, och visst ja, glöm inte de söndertuggade fingrarna. Redo att gå på bal askungen??
 Och nämen, TITTA HÄR: ett ensamt litet barbieben som tydligen använts som något slags verktyg! Synen är hur som helst komisk och jag letar i mitt minne efter mina egna barndomsår...

Barbisar var kul. Vi tvättade deras hår i lavoaren, helst med så mycket tvål som möjligt. Vi färgade med vattenfärger och fixade frisyrer...vissa blev dock helt skalliga. Örhängen skulle de ju ha! Detta löste vi enkelt med att trä färgade knappnålar genom deras huvuden...VIPS, så snabbt det gick att ta hål i öronen på den tiden!
 Men det absolut bästa med barbiedockorna var att deras små söta gummiaktiga händer och fötter var så otroligt sköna att bita i, vilket resulterat i att de allra flesta blev utan. Ser framför mig hur jag och min syster har magen proppfull med gamla barbiefötter....MUMSFILIBABBA!

Min dotter har dock fått ärva min gamla Ken. Och jag måste bara säga det här: Nog är det konstigt att det finns så många snygga brudar men väldit få snygga Ken att välja mellan. Min gamla är ful som stryk med sitt lilla gummihuvud med svart krulligt hår. Suck! Vilken jämställdhet alltså!

Så barbiedockorna har aldrig riktigt lyckats nästla sig in i min dotters hjärta. ( dock har jag sett att deras vackra klänningar klippts sönder för att användas till små filtar åt hennes pet-shopsdjur)
 Nej, här hemma hos oss leker vi med stenar, pinnar, lera, maskar, insekter, lego, små djur. Här ritar vi, pysslar, bygger kojor, spelar spel, och dansar. Jaa, helt enkelt gör det vi tycker är skoj. Och tjaa, barbisarna kan vi gott klara oss utan. Inga problem!

( fast om de någon gång börjar tillverka ursnygga ken-dockor kanske min dotter och jag måste börja omvärdera situationen...)

krämer och mera åldersnojor..

Nivea, mary kay, wella, clinique, dermosil, erisan...otaliga står de uppradade till allmän beskådan på toaletthyllan. Jag snackar krämer. Salvor och smörjor. Fasta och krämiga, oljiga och kladdiga, det är bara att välja och vraka. Och jag ÄLSKAR dem alla ( i varje fall de flesta) och vissa klarar jag mig inte utan. Parfymer klarar jag mig utan, men bodylotions...I just love them!

Undrar ibland varför jag överhuvudtaget köpt vissa av dem, för många av dem har stått där sedan urminnes tider och är inte just använda alls, men ni skulle se dem...färgranna och pråliga...en fröjd för ögat helt enkelt. Och fler blir det med tiden, för i butikerna kommer det hela tiden nya krämer och lotion som jag frestas att köpa. Nämen, vad är det här?? En ny smörja..och olalalaaa vilken härligt uppiggande och färglad förpackning!! Den måste jag pröva! MÅSTE!

Jag citerar:" Överraska dig själv och din plånbok" Exakt så står det på halpa hallis plastpåsar vid kassan. Och JA VISST! Visst blir jag överraskad varje gång när jag kommer ut därifrån och tittar ner i min magra börs...hur kunde det bli så här? Vart tog alla pengar vägen? Klart som korvspad är det billigt, men jaah, de har ju så otroligt många frestande saker där och mina fingrar kan inte hålla sig i styr! Krims-kramset står på hyllorna och lockar och pockar. Skriker tyst åt mig: kom och ta mig! Känn på mig!! Lukta på mig! Du klarar dig inte EN dag till utan mig!
 Så vad gör en stackars 30-årig kvinna som för att pigga upp sig tagit en liten paus i vardagen och snabbt kilat in i butiken??!! Jag tar bara en sväng via butiken säger jag åt min sambo. Han skrattar.

- Jajaa, kom tillbaks om några timmar, säger han. Han känner mig och VET. Själv handlar han på max tjugo minuter. Ner med potatisen och mjölken i vagnen och snabbt till kassan. Varför skriker inte prylarna åt honom??? Orättvist!

Fast jag är helt säker på att salvorna gör underverk med mig. För det ska erkännas att nu när man nått denna ungdomens ålder ( hrmmm.. host) så BEHÖVER man ha lite hjälp för att behålla sitt snygga yttre. Och då räcker ju inte en salva till längre...inte två eller tre heller...det är bara att ta till hela arsenalen helt enkelt.

Häromdagen upptäckte jag en förskräcklig sak som påminde mig om min snabbt stigande ålder...vi var på väg med bilen till min sambos kära mor när jag av gammal vana tog ner solkyddet för en snabb titt i spegeln. Till min fasa får jag syn på ett 3 mm mörkt hårstrå på min haka!!!!! Blir helt paralyserad av skräck och jag ser mig förvandlas till en 90-åring. Genast bilen stannat på svärmors gård springer jag fort in på toaletten och greppar pincetten. PUH! Äntligen mig själv igen! Efter denna uppskakande händelse synar jag mig noga i spegeln morgon som kväll. Och nu är det verkligen dags att börja spana efter anti.rynk-krämer i hyllorna!

Det är lika bra att ta skeden i vacker hand och inse att smörjornas tid är kommen. Här ska inhandlas. Mindre lär salvorna på hyllan knappast bli. Snarare är det frågan om att bygga ut badrummet. I och för sig kunde jag kanske börja sanera ut lite grann..kasta såna jag inte längre använder...kanske. Fast mina favoriter behåller jag.
 Hur i all världen skulle jag klara mig utan clinique ansiktsvatten eller min mary kay för 80 euro? Eller nivea fuktighetskräm? Eller jojobaoljan? Eller den där rosa glittriga bodysprayen som är nästan full och ser så trevlig ut...INGEN CHANS ALLTSÅ!

Duschskåp och åldersnojor

Vi har skaffat ett duschskåp. Och det ställer redan till med små bagatellartade problem min sambo dock inte riktigt hade räknat med...

- Måste du kamma håret i duschen? frågade han med lite småirriterad röst när han kom lunkandes in i köket.
-VA?? jag ser ut som ett stort frågetecken. Får inte ur mig något mer eftersom jag redan i min hjärna har målat upp en bild av då jag själv står naken i duschen kammandes mitt långa toviga hår med borsten. Jag fattar noll!!
- Kamma håret i duschen? säger jag högt. Vad menar du?
Plötsligt går det upp för mig vad problemet är och utan att jag kan hjälpa det drar ett elakt flin över mina läppar och mitt ansikte lyser upp. Nu fattar jag!
-Jaa, säger han. Det stockar åter..har redan rensat två gånger...säger han och suckar.

Jag ler fortfarandes och förklarar för min intet ont anandes sambo att jag inte kammar håret i duschen, jag bara tvättar det. Och om han inte visste det så löser vi långhårade kvinnor tyvärr en hel del hår, och det är något han får leva med. Upplyser honom om att även min dotter har ett stort virrvarr av lockigt tjockt hår som också drar sitt strå till stacken när det gäller avloppet i duschkabinen.
Min sambo ser på mig med en uppgiven min och mina tankar går till tonåren då jag och min långhåriga syster ännu bodde hemma. Min far som med en dundrandes röst svär och bannas över de gånger han måste rensa avloppet under badkaret vid duschen. Dra fram torvorna stora som RÅTTOR!

 Ser framför mig då jag och min syster med allvarliga miner står och tittar på då vår käre far står på knä bredvid badkaret och försöker lösa mysteriet med varför vattnet inte rinner ner nu igen. Vad månne det är denna gång?? Farsan blir plötsligt illandes röd i ansiktet när han får syn på problemet och drar fram det i dagsljuset. Tre stycken ENGÅNGSRAKHYVLAR!!! Ihopsnurrade med en halv peruk mörka hårstån!! Han höjer den ena rakhyveln som en präst lyfter sin bibel mot skyn och uttalar förbannelsen:

-Det här...han betonar varje enstaka ord med tydlig skärpa. Det här vill jag aldrig se igen!! Då får ni rensa avloppet själva!! Vi skäms, min syster och jag. Lovar att skärpa oss.
Och nu, många år efter den olycksaliga händelsen....har problemet äntligen smygit sig in i mitt eget hem. Dock mera min sambos problem än mitt men ändå...

Hur som helst älskar vi vårt nya duschskåp!! Det liksom höjer statusen i toaletten. Skinande nytt och rent är det ( än så länge..) och finns även massagestrålar för ömma ryggar. ( min dotters favorit) och så en lite fånig grej...en pall man kan vika ut och sätta sig på ifall man blir trött i benen och vill sitta i duschen. Hmmm, då blir det ju liksom lite pensionärs-känsla och tankarna för mig till jobbet...NEJ TACK! Jag föredrar att stå när jag duschar!
 För än så länge är jag ju ung...detta är något jag ständigt upplyser min sambo om när han skadeglatt skojar om min ålder jämförelsevis hans. Då påminner jag honom om att damen i telefonen för några månader tillbaks trodde jag var 17 år, eftersom " jag lät så UNG på rösten"!! Den tackar jag för.
Ska avsluta med att säga som jag alltid har sagt om mig själv: Jag är 30, känner mig som 70 och uppför mig som 14. Bra kombination. Jättebra!!

Lie to me honey!!

- Var är min telefon älskling? Har du sett den?

- Nej, ingen aning, säger jag efter att ha funderat någon sekund. Min sambo saknar sin nalle och jag hjälper snabbt till att leta i köket medan jag hör hur han muttrandes stökar omkring i sovrummet. Lyfter på diverse kringströdda kläder och sen kommer han tillbaks.

- Har du hittat den? Hmmm, muttrar han återigen och tänker efter i sitt lilla hjärnkontor. Kanske den lämnade i bilen?

- Kanske den är i bilen...har du tittat efter? frågar han sen.

- Ja! Och nej, där var den inte, säger jag bestämt.

 Genast lämnade den vita lögnen mina sockersöta läppar. Den slank ut som en hal sliskig ål. Snabbt och vant. Om det är något jag kan är det vita lögner! Enkla och praktiska att använda i många olika sammanhang. I vardagen. När som helst när det behövs. För att ibland slippa undan. Och i det här fallet för att jag helt klart bara VET att telefonen INTE är i bilen!! Och självfallet upphittades telefonen sen i grovköket. Och jag slapp gå till bilen och kolla.

Det sägs att de flesta människor i medeltal ljuger ca fem gånger dagligen. Små vita lögner. Obetydliga. Och jag erkänner gladeligen att jag lite nu som då drar en liten vals för min sambo. Och det gör även han. För de kommer för det mesta lite av sig själv.

 Men absolut inga svarta lögner. De är förbjudna i vårt förhållande. Lögner som skulle handla om viktigare saker, såsom otrohet, ekonomi eller sånt som kunde äventyra hela vårt liv tillsammans. Såna är förbjudna. Svarta lögner. Ingen av oss klarar att ljuga på det sättet. Fast de vita gillar jag, eller åtminstone behöver jag dem. Rättare sagt så kommer de oavsett om jag vill eller inte.

Och det mest komiska är att jag känner igen de vita små lögnerna när de lämnar min sambos mun. Jag både SER dem och HÖR dem. Eftersom jag använder dem själv. Fast jag låter dem passera. För jag vet att de inte betyder något. Klandrar jag honom klandrar jag mig själv också.

 Jag tror inte på totatl ärlighet i förhållanden. Ingen är fullkomlig. Alla ljuger. Mer eller mindre. Jag är bara människa. Lite lögnaktig, fast ändå ärlig. På det stora hela. Och jag gillar inte att förstora upp saker och ting. Bagatellisera.

Och blir jag påkommen av min sambo direkt efter att den lilla vita gjort sin entre´så börjar jag storskratta. Han ser på mig med en skeptisk min.

- Nu ljuger du allt!!

Och visst gör jag det! Allting gick så snabbt. Det var den enklaste alternativet i detta fall. 

Och att utelämna information? Det är ju en jätte-hit må jag säga. Allt behöver ju inte den andra veta om. Eller att bre på lite grann... Om jag t.ex är på väg hem aningens försenad för att jag bara blev "TVUNGEN" att åka via loppiset i smedsby efter en tröja så kan den lilla vita bli att det tog så länge för att jag tankade bilen, apparaten krånglade och trafiken var oframkomlig på riksåttan...osv...helt självklart en nödvändig lögn!! Eller om min dotter frågar om det är lök i köttsåsen...NEJNEJ kära vän! Absolut inte.......

Så jag kan bara säga detta: Lie to me honey!! I CAN HANDLE IT!!

allra käraste syster..

- Men lilla vän, att jag kan gå hem lättklädd från krogen är väl helt okej, men att min lillasyster vinglar hem halv fem på morgonen i kort-kort kjol ända hit till malmögatan är en annan sak!! Det förstår du väl? Det är ju helt oacceptabelt! sade min storasyster med sträng om än lite halvkomisk röst när hon låtsades banna mig för många år tillbaks.

Hon är den stora och förståndiga, jag den lilla olydiga som måste tas om hand. Kanske var det här grunderna lades? Till vem som är den stora, och vem som är den lilla. Eller kanske var det när vi var ännu mindre? När hon åt upp min chokladkalender många dagar före jul av omtanke om lilla mig? (så att inte lilla-syster skulle få ont i magen, var hennes försvar...)
 Det började nog redan i barndomen. Och håller i sig än idag, även om vi i dagens läge är mera jämspelta så vet både hon och jag. Vem som är vem. Vilka roller vi har. Stora-syster och lilla-syster.

När nöden är som störst. När frågorna hopar sig och jag inte vet om jag gjort rätt eller inte. När jag behöver råd, alltifrån de stora livsfrågorna till enkla vardagsproblem. Vem ringer jag?
När jag känner mig sorgsen och svag. Euforisk och glad. Eller enbart lider av tristess och leda. Jag slår en signal. För hon vet alltid råd! Kanske inte alltid de rätta, och ibland inte heller de man vill höra, men...hon är alltid på min sida!! ( åtminstone oftast)

Hon har varit med förr. Hon är ju trots allt hela fyra år äldre. Hon vet allt ifrån svinaktiga män till vanliga enkla bullrecept. Tänk så bra man har det. För vem skulle jag annars ringa? Höra av mig till när makaronilådan min ser ut som mosade bananer och jag inte har en aning om hur äggstanningen skulle tillredas....var det fyra deciliter mjölk och fyra ägg eller...påsen med receptet ligger längst ner i soporna och jag vill inte börja gräva. Jag ringer jouren!!! En sorts vuxen- BRIS av något slag??!! Hon måste svara!! Hon är ju ändå stora-syster!!

Fast det är en grej...jag fick barn före henne. Och det tar ju liksom lite udden av det här att det är alltid är hon som ger råden. Det ger lite jämnare odds, så att säga...hehe. Vilket innebär att även hon kan be mig om råd någon gång...håhåjajaa..kom till mig bara syster-yster och förklara dina problem med dina bångstyriga ungar så ska nog moster ta itu med dem....för hon har ju varit med förr, du vet!

- Vad sa du? Sa han/hon verkligen det? Vilken idiot!! Jag håller definitivt med dig! Stå på dig bara lill-strumpan!! Tröst och uppmuntran var det. Allt i ett så att säga.
Hur som helst tycker jag hon är perfekt. En riktig klippa att luta sig emot. Eller i mitt fall ringa till när det krisar sig totalt. För att få medhåll. Få höra att man har rätt. ( även om man har fel..)Visst är man lyckligt lottad???!!! Det tycker i varje fall jag!!

Jämlikheten

Är inne på det här med relationer och parförhållande nu igen. Kanske jag borde titulera mig relationsterapeut eller något? ( host, jag som är skild och allt..) Fast jag tycker det är intressant. Parförhållanden. Relationer. Människor överhuvudtaget väcker tankar och funderingar hos mig.
Skapar i mitt inre ständigt nya teorier och det stämmer faktiskt att man alltid lär sig något nytt. Man kan väl säga att man lär av sina misstag. Det har jag gjort, åtminstone vill jag tro det. Likväl gör jag alltid nya klavertramp. Oh, yes!!

I vårt hem är vi jämlika. Åtminstone ur min synvinkel sett. (jajaa, feministen inom mig väsnas emellanåt men ändå). Jag gör mitt och han gör sitt. Vi gör helt enkelt det vi är bäst på. Och vi arbetar för samma mål. Hemmet!
 Jag sköter matlagningen, tvätten och städningen. Han fixar bilarna, ser till att vi har ved, bär in den och eldar, fixar de typiska manliga sysslorna. ( sandlåda, lekstuga mm är inga problem) Jag tycker det är enklast så här. Det gör han med.

Irritationen kommer dock ibland när någon av oss klampar in på den andres domäner. Hämtar exempelvis jag veden och sköter eldningen gör jag ju helt FEL! Lägger inte in tillräckligt med papper i pannan, det ryker otroligt  fast börjar aldrig brinna. Jag kämpar med de tunga vedklabbarna så svetten rinner och det tar en evighet. Detta fixar dock sambon snabbt och enkelt.
Och när han får för sig att fixa maten blir jag glad, men sneglar lite grann på den klottiga spisen, smulorna på golvet och disktrasan är ju WTF, vikt på FEL sätt!! Fast vad gör man inte för att göra den andre glad. Underlätta lite grann.

Min sambo ler högfärdigt och visar mig sina stora biceps och ser stolt ut. Jag drar snabbt upp ärmen jag med och spänner. Fast det blir ju inte direkt samma resultat. Sambon hånler och skrattar. Men jag unnar honom det. Det här är ju egentligen något positivt! Tänk vad jag ska uttnyttja det här!
- Älskling, du som är så stor och stark...kan du snälla bära ut roskisarna, de är så tunga..
Ni vet inte vilka möjligheter det här innebär. Först berömmer man så stoltheten sipprar ut ur varje liten por på dem, sen...ber man om hjälp. Ger dem en chans att känna sig som riktiga gentlemän..stora stygga män!!

Han är dock en lurig en, min sambo. Han vet exakt hur jag ska tas. När han vet att jag är lite småsur av någon anledning, så riktigt hör jag hur han förändras. Rösten mild och smörig.
-Älskling, vill du ha kaffe? Jag plockar upp tvätten. Jag tänkte hänga upp de där tavlorna du har talat ( tjatat..) om ikväll...
Jag älskar den här sidan av honom. Önskar att han gjorde mig mer förbannad ibland endast för att få höra den smeksamma undergivande rösten.
Så kortfattat så hjälps vi åt, var och en med sina sysslor. Och jämlikheten är ett faktum. För vad vore han utan mig? Vad vore jag utan honom? Han skulle gå utan rena kallingar i sitt tomma hus ätandes en micropizza eller lenkkorv. Jag skulle frysa rumpan av mig vintertid och helt säkert inte längre vara bilburen eftersom motorn skärt ihop totalt eftersom jag glömt kolla oljan och byta fläktrem.
 Jag storgillar den här jämlikheten. Fast jag vet att det är 2012 och det sägs man ska dela på hushållssysslorna. Men jag säger NEJ tack! Jag föredrar det såhär.

( Dessutom vill jag ha en klätterställning åt barnen på bakgården och kräver jag jämlikhet nu får jag allra säkert fixa den själv.....)  

Sömntutan

Vaknar av ett bett i bröstvårtan. Sen hör jag det. Ett fräsande ljud följt av ett glatt ba-ba-ba. Jag låtsas spela död. Ligger helt blickstilla. Tänker i mitt sömndruckna hjärna att han kanske somnar om. Bara den här dagen. Bara en halvtimme till! Snälla!!!
 Fast jag vet att det är kört, för ljudet har ökat i styrka och han snurrar runt som en säl bredvid mig i sängen. River i mitt hår, petar in fingrar i min ena näsborre, gör allt för att visa att nu är det dags att vakna kära mamma! Jag kan knappt tänka, känner mig halvt medvetslös och befinner mig samtidigt i en dröm om sommar och gamla symaskiner. JAG VILL SOVA!!!
Med sprucken röst uttalar jag högt i det halvljusa sovrummet:

- Hundra euro!! Snälla! För en timme eller två. Skulle gladeligen betala någon, vem som helst nästan 100 euro för att komma och ta hand om min söta lilla ljuva bebis någon timme till. Men verkligheten är inte nådig! Jag ökar beloppet med ett par hundra men ingen kommer. Tänker på kändisarna och deras nannysar. Vore inte det en god ide kanske? I alla fall morgontimmarna?!
Öppnar mina sömntunga ögonlock och får syn på honom. Stora runda ögon och ljust fjunigt hår på huvudet. Han ger mig ett glatt leende och jag ser de små piggarna till tänder i hans nedre käke. Överfalls av en stark kärlek, trots tröttheten som svider i mina ögon och genomsyrar min slumrande kropp.

 Plötsligt är det som om jag vaknar till! Känner en glädje i kroppen. Minns gårdagen och kommer ihåg pappaledigheten. Med fumliga händer söker jag under kudden efter min telefon. Två gånger på gröna luren.Hör hur det ringer i köket. Hur min sambo svarar lite undrande.
-Ööööh!!! säger jag och trycker av. Hör hur hans steg närmar sig sovrummet, och ser hans efterlängtade gestalt när han träder in i rummet som en räddande ängel.
-Nämen, har ni vaknat, säger han med pigg och nyter röst och hans ansikte riktigt lyser. Han ser pigg och glad ut. Oförskämt pigg ut i mina ögon. Nästan så jag vill klösa honom i ansiktet. För att han är så morgonpigg. Och här ligger jag. Som en halvdöd padda. Med håret åt alla håll, sömntunga ögon och känner mig som värsta sömntutan.
Han tar upp vår lille son i famnen, pussar mig på munnen, släcker lampan och lämnar rummet. Stänger dörren efter sig. Vänder mig på andra sidan och somnar om. Tacka vet jag pappaledigheten! Jag älskar den!!

" Man är som mest skärpt på morgonen" sägs det. Undrar vem det i helskotta är som har kommit på det? Kan omöjligt stämma! Inte på mig i alla fall. Kunde det möjligen vara en avlägsen släkting till min sambo? Bestämmer mig för att det bara MÅSTE vara så!
Varje morgon är det samma sak. Tröttheten gör mina leder stela, mina tankar suddiga och min kropp försatt i ett zombie-liknande tillstånd. Går runt som i en dimma. Med en röd fluffig morgonrock och stora lurviga tossor på fötterna. Känner mig som 104 år när jag hasande tar mig fram. Minst! Fast utan värken i lederna och demensen då.

Men vänta bara! Ge mig en timme. Låt mig få skölja mitt ansikte. Dra på mig kläderna. Dricka mitt morgonkaffe och äta en skål med flingor. Då har sömntutan försvunnit. John blund kan slänga sig i väggen! Piggheten har tagit över och jag är mig själv.
 Jag sjunger glatt för mig själv, plockar och städar. Min röst har återfått sin vanliga skärpa. Disken hoppar in i diskmaskinen, trasan flyger över köksbordet, och alla har fått i sig frukosten. Order flyger åt alla håll
.
-Har du borstat tänderna? Kissat och klätt på dig? Nu måste du skynda dig, taxin kommer snart!
Allt är i sin ordning och jag känner mig äntligen redo att ta itu med dagen. Och när kvällen kommer fortsätter detta. Mitt tidvisa lite euforiska tillstånd. Och när jag är som i mitt esse en nio-tiden på kvällen ligger plötsligt alla andra och sover! Nu??? När allt är som bäst. Mina tankar är samlade och energinivån ännu på den högre skalan. Nåja, då kan jag ju alltid ta en stund på datorn. För mig själv. Med en kopp kaffe. Och fundera lite på hur det ska gå när min sambo återgår till sitt jobb i slutet av april. Hur gör jag då?

Förr i vääden

En kall vintermorgon tar jag en promenad med vagnen. Med tanke på den isiga nordanvinden och snön som blåser rätt genom märg och ben är jag påbylsad från topp till tå. När jag närmar mig skolgården får jag en smärre chock. Precis i det ögonblick jag får syn på henne! Va??
Där står hon. En femte eller sjätteklassist på skolgården i högklackade skor. Jag upprepar: HÖGKLACKAT! Jag blir helt paff och också lite förundrad. Högklackat är ju något jag tar på mig till krogen! Och lite tankfullt undrar jag hur man leker i dessa skor...hoppar hopprep, springer osv. Förstår inte hur det går ihop. Undrar vart tiden har tagit vägen och om varför barn inte får vara barn längre?!

 Tycker allt är rätt så sorgligt och jag blir till och med lite rädd. Hur ska det gå för min lilla dotter? Står hon också snart på skolgården utan mössa i kylan, med tunna tajta leggings i minus 20 med högklackat, pusch up och strings?! Vad jobbigt det måste vara att växa upp i den här nya tiden! Vilken press liksom!

Tittar ner på mina tjocka vadderade vinterbyxor ( som till på köpet är morsans) och fotriktiga skor ( jajja, riktiga vandrarkängor minsann). Drar ner mössan över öronen och fortsätter min vandring. Fast jag kan inte låta bli att fortsätta undra och spekulera i hur det var på min tid...när jag var ung. Förr i världen... ( herregud, jag låter som en gammal gnällkärring men ändå..)

På min tid var det jeans och collage som gällde. Eller egentligen var det inget som gällde. Man tog helt enkelt på sig det man hade eller som morsan hade plockat fram. Kanske en tröja med mimmi pigg på eller dylikt?! Gympadojor var nog det vi använde mest. Det var som inte så noga. Och vi lekte, sprang, spelade boll, hoppade hopprep och tjuv och polis. Åtminstone är det så jag minns det. Nog gör väl barn sånt ännu? Jag menar i lågstadiet. Jag hoppas åtminstone det, även om de högklackade skorna utgör en viss snubbelrisk så har väl inte barnasinnet försvunnit helt?!
I högstadiet blev det viktigare med kläderna förståss. Stickatröjor och gubbskjortor ( jag lånade min morfars) var det man använde mest. Med högsta sannolikhet är det inte längre inne med gubbskjortor utan nya tider och nya trender är här. Tack och lov nu när jag tänker efter.

När det i februari var inskrivningsdags till skolan vandrade jag och min dotter den korta biten dit för att lämna personuppgifter. Plötsligt får jag frågan av lärarinnan: har din dotter någon telefonnummer?
Va? Jag blev så förvånad över frågan att jag började skratta lite nervöst. Tanken på att min lilla dotter skulle ha en telefon hade liksom aldrig föresvävat mig. Jag kunde helt enkelt inte få in bilden i mitt huvud. Hasplade hastigt ur mig att NEJ, det har hon verkligen inte.
 Jag tyckte hela situationen var lite konstig. Som att i och med inskrivningen i skolan nu plötsligt innebar att nu släpper jag ut min dotter i en helt annan värld. Vuxenvärlden. Och jag är inte så riktigt säker alla gånger att jag riktigt vill det... jag vet att jag måste, men det gör ju en så rädd på något sätt.
 Jag vet att flera anser att deras 6-åringar behöver telefon och alla gör ju som de tycker är bäst. Och de besluten respekterar jag. Men tanken har inte riktigt kommit till vårt hem ännu och min dotter har aldrig ens nämnt någon telefon. ( tack och lov ännu en gång!)

Hur som helst så var det annorlunda förr i världen. Nutidens melodi är en helt annan och jag kanske måste skärpa till mig. Hänga med lite grann. Här ska inflikas att jag av tre män fått höra att jag är lite gammaldags. Hmm, fast jag gillar det. Jag må kanske vara lite grann lagd åt det hållet men jag trivs med det.

 Snart är hösten här och min dotter börjar första klass. Kanske jag har hunnit vänja mig vid tanken vid det laget?! Blivit lite mer modemedveten. Lärt mig mera om datorn. Förstått vad en I-phone är. Kanske...men bara kanske!!

Den lilla ekan

Olyckan är framme. Genast är gamarna där och kretsar ovanför det döda villebrådet. De cirkulerar högt uppe i det blå och kraxar med sina små fula näbbar. ( kraxar gamar??) Jag talar om Reinfeldt. Om skilsmässor. Om relationer som inte håller, tar slut och plötsligt är kraxandet igång.
 Det ska diskuteras av alla, spekuleras och debatteras. För det är ju så ooootroligt intressant. Att prata om andras förhållanden. Av när det går dåligt. För det är ju mycket trevligare än att titta på sina egna förhållanden. Varför tycks vissa människor gotta sig i andras olyckor??! Blir arg och frustrerad och tycker folk kunde sköta sitt och reparera sina egna misslyckanden!!

När jag själv skilde mig fick jag höra (bakvägen förståss!) " jaa, jag har nog också tänkt packa mina väskor och lämna min man flera gånger men tjaa, äktenskapet ska ju inte vara någon dans på rosor". och dylika negativa uttalanden som sårade mig och gjorde mig så in i norden förbannad.

" Ja, nutidens unga skiljer sig så lätt" och " man måste ju kämpa lite också i sina relationer!" Jaså, och tror ni som hyser dylika tankar att man inte har kämpat då? Att det är ett enkelt beslut att lämna sin partner, och speciellt när det är barn inblandade?!Jag tror att det är just det man har gjort. Kämpat alltså. Kämpat och försökt, men hur gör man då när det inte längre går? Hur länge är det meningen att man ska hålla på då?

 Och när man upplever att det inte finns något att kämpa för längre? Visst, har man bara "tappat gnistan" kan man eventuellt hitta den igen ( om bägge parterna vill förståss). Men när något i relationen fattas, själva grundstenarna i ett förhållande aldrig liksom funnits, eller när det är enbart den ena parten som försöker? Då går det ju inte längre.
Med det här vill jag bara slå fast, att liksom Mia Skäringer säger: jag är inte för skilsmässor men jag är inte heller emot dem. Jag är för ensamheten, tvåsamheten, kärleken och livet. För jag anser att det är det som är viktigast. Att man mår bra. Känner lycka. Får vara sig själv. Utan partner eller med.

Läste för länge sedan att det man lär sina barn om man väljer att stanna kvar i ett dåligt förhållande är att det är OKEJ. Man SKA leva så. Man ska ha det dåligt och leva med det. För man har alltid ett val, om än ett svårt sådant, att välja hur man vill leva. Min åsikt ( ja, det är ju min blogg det här) är att om man lever i ett dåligt förhållandet har du tre valmöjligheter:

 1. Försöka få det bättre ( obs, bägge parter) 2. Lämna det 3. Leva med det och pigga upp dej med shopping, en tredje part, eller roliga upptåg med vänner. Nummer 3 är inte enligt mig att rekommendera !

I går kväll när vi låg i sängen beskrev jag för min sambo hur jag ser på parförhållanden. Vi sitter i en liten eka, han och jag. Vi ska över oceanen och ibland ror han, ibland ror jag. När solen skiner och havet är lugnt sveper ekan fram över vattnet i god fart. Ibland blir det oväder och vågorna går höga, då går det trögt och man kommer knappt fram. När dimman kommer åker vi ibland vilse. Hur som helst så fortsätter vi att ro.

 Turas om, för ingen orkar ro ensam, inte över havet. Ibland ror den ena partern längre, och så fortsätter det. Stora yachtar kör förbi någon gång, och man kan titta lite avundsjukt på dem, fast trots allt gillar jag mest vår lilla tjärdoftande eka. Med den är jag trygg. Min sambo småskrattade men förstod innebörden.

Tills döden skiljer oss åt, får vi höra. Aldrig i livet, vill jag säga. Jag tycker det låter som en dödsdom. Nej, kära vän, tills du slutar ro. För jag tänker inte ro den lilla jäkla ekan själv!!!

tillbaka

Tillbaka i arbetslivet! Härligt, spännande, men en aning ...jobbigt. Inte själva arbetet i sig, utan det här att plötsligt börja röra på sig. Utanför hemmets gränser. Vara ute på grönbete på något sätt. Känns konstigt att lämna barnen, speciellt den yngste ( som "tyvärr" har blivit väldigt pappig efter endast två nätter!) 

Jag hade på något sätt glömt mitt "arbets-jag". Känslan av betydelsefullhet man får av att jobba. Att få vara ensam. Jobba. Utan ett varmt bylte i famnen eller tjat-rösten som återigen påminner om tandborstningen. Att få använda sin hjärna till annat än funderingar kring blöjor, matlagning och städning. Här ska dock tydligt påpekas att jag älskar att vara hemma. Men ändå...jag har nog saknat jobbet, eller betydelsefullheten det ger mig rättare sagt.

Jag var uppskruvad. Lite ängslig också. Ifall jag skulle ha råkat glömma något. ( hela min utbildning kanske, vem vet?) Och hur skulle det gå här hemma? Utan mamma? Bäddat för katastrof säkert!!

 Nej, min sambo klarar allt. Det är lugnt, intalar jag mig själv. Fokuserar på att komma ihåg hur jag brukade göra förut. Förberedelsen före nattskiftet.

 Duscha, packa väska, tömma hjärnan på oväsentligeheter, laga gröt och natta barnen. Jepp, det här skulle jag nog klara!

Sambon sköter lillen, jag nattar dottern. Läser saga, pussar, stoppar om, pussar igen, kramar. Lägger in värmedynan i micron och lindar in den i en handduk. Stoppar ner den i min dotters säng, som ett sorters substitut för mamma av något slag. Dottern gråter, jag tröstar, lillen sover och jag skyndar mig. Koncentrerar mig djupt i min lite för tillfället grötiga hjärna för att inte glömma något. Väskan är färdigpackad, arbets-behån på, sambon ligger på soffan ( family-guy förståss!!) kramar och pussar återigen. Skyndar mig ut till bilen.

Nu börjar det. Hög musik i bilen och jag vrålar givetvis med, annars kommer jag ju inte i form. Tillbaks på jobbet är allt det samma. Jag känner igen mig. Ljudet och doften. Här förflyter allt i sin gilla gång. Och natten går snabbt. När jag återvänder hem med grusiga trötta ögon och även lite orolig för hur natten gått förväntar jag mig att överfallas i dörren av tjutande ledsna barn och en hålögd trött sambo. Men där sitter min dotter alla redan kammad och påklädd vid bordet ätandes frukost medan sambon diskar och lilleman ligger mätt och belåten på golvet med en plastskopa i munnen.

 Här har dom minsann överlevt utan mig!! VA??? Klarat sig utan lilla mamma. Det är ju inte utan att man känner sig lite snopen! Men ropen skallar glatt när jag kommer in...mammah, mammah, mammah!!!  Skönt att vara behövd. Känna sig betydelsefull. Vara hemma igen! Åtminstone tills nästa söndag då nattjobbet kallar igen :)

Bubblan

Är det någon gala de pratar om? Eller rentav ett bröllop? undrar jag i mitt stilla sinne. Ska någon av mina arbetskollegor gifta sig och jag har totalt missat det? Jag spetsar mina öron och sätter mig ner vid kaffebordet med en nonchalant men dock intresserad min. Som om jag helt hängde med i samtalet och visste vad de i all världen snackade om.
- Ska du vara uppklädd ikväll? frågar arbetskollegan en annan vid bordet och de skrattar lättsamt.
- Vilken tid börjar det? frågar den andre.
Eftersom jag inte förstår ett dyft och har en blekaste aning om vem som ska gifta sig sitter jag där och iakttar och lyssnar noga. Hela dagen går och när arbetsskiftet närmar sig sitt slut får jag svaret. Av en klient, som upplyste mig genom att fråga när de sände kronprinsessan Viktorias bröllop på teve. AHA! Nu gick det upp ett ljus. Jaså, skulle de gifta sig. Det visste inte jag! Totalt ute nu igen!

Men skvaller om kungafamiljen, filmstjärnor och andra kändisar intresserar mig inte det minsta. Läser sällan skvallerblaskor. Nyheterna på tv hinner jag knappast heller höra ( jag vet att det är en prioriteringsfråga ) men i vasabladet tar jag mig en titt nu som då.
 Fast saken är klar ändå. Jag har inte en endaste aning om vad som händer i stora stygga världen. Är inte riktigt säker på att jag VILL veta heller. Jag lever tidvis i min egen lilla värld. Min bubbla. Min trygga lilla plats där enbart det som sker i mitt liv intresserar mig. Nu när jag skriver det här inser jag att jag påminner visst lite grann om tjuren ferdinand...jag trivs bättre här, under min korkek i vöro!

Brukar säga åt min sambo ibland att om tredje världskriget skulle bryta ut skulle jag väl inte ont anandes sitta vid köksbordet när stridsvagnarna kommer tågandes längs vägen. Så totalt borta är jag! Presidentvalet? När? Melodifestivalen? Ikväll?( Tack och lov har man ju i alla fall facebook!) Tror jag ska ta mig en titt senare om jag hinner och orkar, har ju ändå ingen aning om vilka eller vem jag ska heja på.

Men saken är den att trots att jag inte hänger med så måste man ju LÅTSAS att man gör det. Det hör ju liksom till att man vet vad som händer här i världen, åtminstone här i landet! Annars är man ju lite dum?! Därför fiskar jag ibland. Lyssnar noga och försöker klura ut vad det är frågan om. Blir jag tillfrågad så spelar jag med, läser av vad personen egentligen vill ha för svar. Det är superenkelt! Människor är oftast ganska lättlästa. Oftast får jag ganska snabbt ett hum om vad saken gäller även om jag inte vet helheten. Såklart man hänger med!! Svarar varken jakande eller nekande utan ger ett svar som kan tolkas lite hur som helst. Vad klipsk jag måste vara! Är en stor beundrare av mig själv. Verkligen. (detta ska läsas med sarkastiskt tonfall)

Och angående vädret? Varför skulle jag behöva titta på väderkartor, eller ens lägga på tv:n för att höra om morgondagens solsken eller regn?! Alla kommer ändå att upplysa mig om det. Det är ju det de flesta pratar om. Hör till god etikett så att säga.
- Huu, vad det är kallt. Jaa, de har ju lovat minusgrader nu inatt...
- Ja, men i slutet av veckan blir det varmare...
Jaså, tack för att ni ger mig information så jag slipper kolla efter själv. Vädret må vara vad det vill. Här rullar ju ändå vardagen på. I min värld, mitt liv och min trygga lilla bubbla. Och det är så det ska vara. Precis så!

Mästerkocken

Plötsligt händer det! Inspirationen slår sina klor i mig. Jag bestämmer mig hastigt och lustigt att här ska lagas mat! Prövas på något nytt, eftersom korvsoppan och potatismoset står mig upp i halsen. Matlagning och bakning måste ju bara vara min stora passion här i livet inbillar jag mig glatt.

Rycker fram en Allers veckotidning och bläddrar fram till matsidorna. Jag citerar: Dessa maträtter gör du enkelt och snabbt av råvaror du alltid har hemma. Receptet börjar: 5 kronärtskockor....där tar det stop!! Vad i glödheta är kronärtskockor?? Och var i mina skåp månne de existerar? Hmm, bäst att pröva något annat.

Oftast slutar det med att jag själv klurar ut egna påhittade recept ur min lite smått virriga hjärna och hoppas att NU, nu blir här kulinariska läckerheter innan kvällen. Och det konstiga är att hittills har det mesta blivit gott, ibland till och med SETT gott ut. Så någon sorters märsterkock måste ju bo inom mig. Dock blir det lätt lite fel ibland, oftast när jag är mitt uppe i mitt esse och jag blivit lite väl stor på mig.....

Trött på alla de vanliga recepten jag har i mina kokböcker bestämde jag mig igår att söka på internet efter något riktigt smarrigt. Drack kaffe och åt min tredje portion kinuskipaj vid datorn ( jaa, vadå? vem ska äta upp allt som bakas då??! Frysen är full..) när jag fick syn på ett härligt muffinsrecept med vitchoklad. Läste hastigt igenom det ..men vänta lite här nu! Inget bakpulver?? Mästerkocken suckade och skakade långsamt på huvudet. Det måste de ju ha glömt! Klart det måste vara bakpulver i! Det förstår man ju eftersom själva namnet bakpulver antyder att det givetvis måste vara med i allt som bakas. Därför slängde kocken glatt i någon sked bakpulver i smeten. Inget snack om saken. Detta resulterade i att muffinsarna blev lite...misslyckade? Tjaa, de påminde mer om bränd ostsuffle..(bifogar en bild så ni kära läsare får bedöma själva)
Min sambo är definitivt inte lagd åt det vegetariska hållet och använder hånfullt ord som "kaninföda" om de flesta grönsaker. Hävdar lite stolt ibland då vi har gäster att han äter då rakt inget grönfoder!! Jag ler för mig själv, väl medveten om palsternackan i potatismoset, de rivna morötterna jag smugglat med i köttbullssmeten och annat som jag tack vare min kvinnliga list lärt mig om "hur man får män att äta grönt".

Min mors grannfru berättade för länge sedan att hennes man åt så lite frukt. Det var mest banan han gillade att frossera på. Men nu hade hon kommit på ett knep. Hon skar små äppelbitar, klyftade mandariner, och gjorde morots och gurkstavar som hon lite diskret plockade fram på kvällen framför teven. Jodå, han åt!!

Efter gårdagens misslyckande i köket tror jag minsann mästerkocken drar sig tillbaka en tid och slickar sina sår. Inom kort är han nog här igen med sina talanger inom matlagningen och dess ädla konst och hans så eviga och okuvliga tro på sig själv och hans färdigheter. Tackar för mig och intar min plats i soffan med den sista biten kinuskipaj. Det finns ju ändå så goda delikatesser i butiken, så varför överanstränga sig själv?

Pratkvarnen

- Tycker du att jag pratar för mycket? frågar jag av min senaste dejt
- Nej då, jag tycker du har så mycket intressant att berätta, svarar han då och ser avslappnad ut.

Det här samtalet påminner jag ofta min sambo om då han i dagens läge smått antyder att jag kanske, men bara kanske pratar aningens för mycket. Men saken är den, att jag älskar att prata! Jag kan inte vara tyst! jag avskyr och är till och med lite rädd för tystnad.
Läste en relationsbok för en tid sen och där stod det precis om mig: Pratkvarnen!
 Däri påstods det att allt som kommer in genom mina ögon eller öron-portar åker ut genom munporten. MÅSTE helt enkelt ut! Och finns det ingen som lyssnar så pratar jag med mig själv. Min sambo däremot påstods ( enligt boken) vara döda havet. Ingen utkörsport alltså. Inget utlopp, endast avdunstning. Ack så tråkigt, tycker jag!

Jag pratar, babblar, tjatar, gormar, skrattar. Svadan liksom bara väller ut ur mig. Åt alla som orkar lyssna. Det finns ju så oändligt mycket att prata om! Däremot är dock inte allt intressant. Det har min sambo nog vid det här laget fått erfara..! Fast han lyssnar. Åtminstone vill jag tro det.
 Han ser på mig när jag pratar, nickar lite grann, hummar på vissa ställen, inflikar något litet ord här och var. Men...jag undrar, för hans ögon liksom glider iväg ibland...till teverutan vid sidan om mig, och jag förstår. Han är en listig rackare! Fast han försöker i alla fall.

Vad jag däremot ogillar med mig själv och min mun, är att jag inte alla gånger kan hindra orden som kommer ut ur den. Speciellt inte när jag är arg eller upprörd. Det bubblar inom mig. Jag ropar och svär, säger saker jag senare ångrar och vill ta tillbaks. Men det går ju inte!! Och mitt redan överfulla dåliga samvete späds bara på ytterligare. Tungan styr mig. Den kan inte lägga band på sig-och jag avskyr det!!!
Otaliga gånger har jag inför mina barns öron hotat att nacka frassen om han springer mig i fötterna EN gång till ( jajaa, skicka ni djurens vänner eller socialen på mig bara!!) Fast som tur är, så känner ju mina barn till hur jag är. De VET att jag inte menar det. De vet att stormen lugnar sig snart. Att det är övergående. Och tur är väl det.

Att min 6-åriga dotter brås på sin kära mor har jag för länge sedan konstaterat. Vi pratar i munnen på varann, blir arga på varandra när den andra inte kan höra på! Vi tjatar på varann och ropar ibland. Samma pratkvarnar, samma temperament. Det ryker och osar! Gnistorna yr och vi stirrar argt på varandra. Det smäller i dörren när hon som en tornado rusar in på sitt rum. Jag måste bara le. Hon är som jag. Vi är så lika. Min dotter- min temperamentsfulla tornado! Min sambo har helt klart underhållning för hela slanten.


I början frågade jag min sambo om han kunde tröska. Han var ju från vöro så jag gissade det redan. Förklarade för honom att det är väldigt viktigt att man kan tröska! Liksom sålla sädeskornen från axen. För det är så riktiga vänner gör.
 De lyssnar på dig, låter dig prata och sållar bort det oviktiga i det du säger och tar vara på det viktiga. För när man har att göra med pratkvarnen är detta av ringaste vikt! För att ge lite beröm åt min sambo kan jag bara inflika att han tröskar utmärkt! Tack och lov.

Vårkänslor

Solen skiner och våren är på kommande! Solljuset tittar in genom mina skitiga fönster och jag inser att jag nog borde damma lite oftare. Blir lite irriterad på den stora ficklampan som hånfullt sveper in i husets alla tidigare mörka vrår, och liksom pekar ut ställen som BORDE städas omgående. Med blandade känslor drar jag ner rullgardinen. Aldrig i livet att jag tänker låta det här förstöra min härliga vårdag! Det är bättre att gå ut. För då ser man ju bara det vackra. Att våren är på väg och allt blir sååå mycket bättre. Visst?!

På s-markets gård står jag med lillen i famnen och kisar mot solen. Är lite bortkommen på något sätt. Byxorna har hasat ner och vinterjackan känns bylsig. Jag är som en björn som just kommit ut ut idet. Jag KÄNNER mig som en björn! Med en helsikes tjock päls. Ovårdad och plufsig. På en gång känner jag det.
 Våren är här och nu måste det hända saker. Nu måste jag sätta igång. Förändra. Förnya. Ut med allt gammalt och in med allt fräscht!!
Under tiden jag handlar maten tänker jag och planerar. Nu är det verkligen hög tid för en detox-kur! Alla gifter måste ju ut! Speciellt all choko och annat onyttigt jag glupat i mig som en svältfödd under vintern. ( för att bygga upp det redan gynnande späcklagret för att klara av vinterns kyla, ni vet). Och klippa och färga håret naturligtvis. Köpa nya gardiner. Färggranna givetvis, för att välkomna våren. och en ansiktslyftning borde nog också vara på sin plats. Hur jag nu ska ha råd med det är en annan femma. Allt det här innebär ju bara en sak:  jag måste till stan! 
Min sambo rynkar pannan lite lätt när jag deklarerar att jag nog borde ta mig en shoppingtur till stan å det snaraste. Han förklarar sen hur dyrt det är med bensin i dagens läge och kunde jag nog inte klara mig utan allt det där? Tittar på honom med höjda ögonbryn.
 Nej, det klarar jag mig inte utan. Titta på mig! Titta på din lurviga lilla björnhona som suttit inne och vrålätit fettdrypande saker hela vintern. Hon är ledsen. Hon behöver det här. Hennes päls behöver omvårdnad ( och gärna lite färg..) Och i ärlighetens namn kanske hon förtjänar ett par nya skor också?? Och en jacka, några byxor, nytt smink..och...jajaa, ni fattar!

Mars månad. Äntligen börjar vintern vara slut. Åtminstone är det värsta över. Jag väntar på att få börja jobba igen ( lite grann i alla fall) och jag väntar på att amningen ska avslutas och mina bröst blir mina igen. Utan de söta, knubbigt klottiga barnfingrarna som knådar och river i dem. Jaaa, där hade vi det. Några nya behåar behövs ju alltså nu också!! En till anledning till att stadsbesöket är ett måste.
En annan sak som står på programmet är vår osaliga ande till katt. Att han är av hankön kan tilläggas. Och osteriliserad. Hmmm, ansiktslyftning eller frassterilisering?? Nu blev det svårt. Det är ju liksom lite svårt att ignorera kattskrället för tillfället eftersom hans oljud redan har börjat höras runt knutarna. Måste nog ta mig en allvarlig funderare här. Så länge ska jag njuta av de få härliga vårdagarna jag har kvar innan jag börjar jobba igen. Det ska jag verkligen.

Vöro...

Jag var lite tveksam först. Är född och uppvuxen i kuni och man vill ju inte "gå ner sig" liksom. Vi flyttade. Och konstaterade ganska snabbt att jag gillar Vörå. Jag stortrivs med andra ord. Vi har stor gård, trevliga grannar och nära till både simhall och skola. Människorna här är som i de flesta byar. Lite nyfikna ibland och en och annan kuf, annars är de flesta jag mött vanligt folk. ( och vad trodde jag då??)

Det finns banker, grill och bibliotek. Och det bästa av allt: Halpa halli!! Räddaren i nöden när jag hemma river mitt hår och känner galenskapen komma smygande. Fräser iväg till halpa halli . Köper mig en tröja eller en wc-borste. Vad som helst, bara det är nytt. Vips! Så är allt bra igen. Lugnet är återställt.
Kläder, leksaker, prydnadssaker, nyttiga saker och diverse krämer och smörjor. Plockar upp krims-kramset ur påsen och beundrar allt vad jag nyligen inhandlat. Det här behövde jag. VERKLIGEN! Hur i all världen har jag klarat mig utan den här handkrämen förut?

-Vad var det jag sa? De har ALLT i Vöro, säger min sambo med ett självbelåtet flin. Nåjaa, vet inte om jag riktigt håller med. Det finns nog en hel del jag saknar men på det stora hela har jag inte så mycket att anmärka på. Men det finns en sak. Som irriterar mig enormt! Som gör mig vansinnig, speciellt vårar och somrar.

- Mamma, det luktar ko här! var min dotters första anmärkning när vi kom ut på trappan någon vecka efter att vi flyttat hit. Och jag höll med henne. Grispiss, koskit, rävdynga, det är bara att välja och vraka. Dofterna varierar från dag till dag. Men likväl finns de här. Och alla som kört hitåt längs larvvägen vet att traktorerna vallfärdar hitåt. Det är traktorernas paradis. Böndernas håla. Fast jag klagar inte. ( i varje fall inte så min sambo hör det...)
Fast dofterna gör mig galen. Retar min känsliga näsa. Lägger sig som en dimma omkring mig på sommaren. Och det värsta av allt är att med den ljuva landsdoften kommer automatiskt flugorna med på köpet. Och de gör mig om möjligt ännu galnare.
 Surrande odjur som sätter sig överallt, skitar ner mina fönster, vägrar att fastna på alla de olika flugfångar-verktyg jag köpt, och gör den glada mamman till en sur mamma. Många är de kvällar då jag räknat de döda otygen till 30 och sen slutat med uppgiven min. Min sambo vet att han inte ska gå i vägen när jag kommer farande med flugsmättan i högsta hugg. Jag är helt tokig och viftar vilt omkring mig. Lugnar ner mig senare mot kvällen då jag insett att jag aldrig kommer att vinna. Förrän vintern.

Hur som helst trivs jag, bortsett lukterna, åsynen av ännu en vräkig traktor och flugorna. Huvudsaken är ju ändå att vi har det bra. Att vi är friska, glada och får vara nära naturen. Ungefär så tänker jag när vi på våren går längs gångbanan och spanar efter tussilagon i dikeskanten. Fast får jag syn på en traktor som kommer körandes med ännu ett lass dynga svär jag inombords och pekar finger i smyg. Det är bara så jag är!

Gullegullandet

Vart tar det vägen egentligen? Varför tar det slut? Jag vet svaret men tycker ändå det är synd på något vis. Man önskar ju att det kunde fortsätta...
För en par år sen frågade en väninna mig varför man i början av förhållandet hånglar så mycket och efter en tid är det mera frågan om sporadiska pussar på munnen? ( varierar ju visserligen från förhållande till förhållande)
Jag var för tillfället på mitt mest mans-hatar humör så jag log lite pillimariskt mot henne och svarade att det kanske var för att de inte längre luktar och smakar lika gott längre. Rekommenderade henne att köpa honom grön pepsodent och sen skrattade vi gott båda två. Det här hade vi ju helt på klart!

Men det här med att relationen ändras med åren stämmer ju. Alla känner ju igen det. I början är ju allt så gulle-gull men efter en tid orkar man inte göra sig till längre. Man vågar visa vem man egentligen är. Men herregud, är det här ditt sanna jag? Var är han jag blev kär i?! Kom tillbaks!

Vi ligger i sängen min partner och jag och plötsligt borrar jag in mina iskalla fötter mellan hans varma lår. Ingen reaktion.
-Njaa, inte är de så kalla inte, säger han och ger mig ett leende.
När jag i dagens läge försöker göra samma sak är det inte längre accepterat.
-Huuu, bort med dina kalla labbar, är hans ord. Jag saknar den gamla goda tiden.

Och när förvandlades jeansen till mysbyxor? Mina tighta toppar till mormors gamla kofta? Sminket och plattången glömdes bort. Inte alla dagar, men här hemma i alla fall. När slutade min sambo använda sin väldoftande hårpomada ( som jag älskade i början!) Jag bara undrar! Och när slutade använda kallingar slängda på badrumsgolvet bli gulliga,( om de ens varit de någon gång)?  Och när blev trerättersmiddagen makaroner med korv? Den grå vardagen har tagit sin början. Allvaret är här.

Fast jag gillar det. Att få vara den jag är och ändå bli älskad. Att inte behöva göra sig till. För nittio procent av livet är ju egentligen vardag. Och då är det skönt att få lufsa kring hemma i värsta mysdressen. Så länge man vet var gränsen går.
 När jag i somras gick omkring ute på gården rensandes ogräs med orakade ben och min sambos gamla kortkalsonger med krokodiler på fick jag ett par lätt höjda ögonbryn, och då förstod jag..jepp, där gick gränsen. Men de var ju såååå sköna...

När blev jag altså såhär sunkig? Så här nere i träsket. Förvandlad till mysgumma. Nej nu ska det bli grejer av. På med mascaran och fram med  rakhyveln! På lördagen smäller det. Då åker raffsetet fram älskling!!

Den kloke farsgubben

Min far är en väldigt beundransvärd och klok man. Och faktum är att jag inte vet någon som haft så många kloka saker att säga och lära mig genom åren som han.
 När som helst i livet när jag varit rådvill och inte vetat vilket ben jag skall stå på har jag vänt mig till honom. Ibland har jag inte ens kunnat gå själv, utan han har burit mig. Låtit mig gråta ut och sen uttalat några trollramsor i form av visa ord om att livet är nog så jobbigt ibland. Jag vet inte riktigt var han har lärt sig trolla, eller förskaffa sig sin visdom om livet och många är de gånger då jag tvivlat på att det han sagt är sant, men senare fått erfara att den gamle farsgubben hade nog rätt i alla fall.
 Hur som helst är han beundransvärd, han är ju min far! Och om jag någon gång skulle undra varifrån mitt temperamentsfulla humör kommer...jaa, då är nog han den skyldige.

- Ni behöver aldrig vara rädda att komma hem och säga att ni ställt till med något. Men kom ALDRIG hem och säg att ni har kört i fyllan!! Min far såg skräckinjagande ut när han uttalade orden för mig och min syster. Vi nickade allvarligt och lite i samförstånd med varandra. Nejdå, det skulle vi aldrig göra. Komma hem och säga det?! Det skulle vi aldrig våga! Det var då en sak som är säker!
Och när jag blivit lite äldre och och diskuterat kärlekslivet ( absolut INTE mitt eget!) med honom har han allvarligt nickat och sagt:
- Jaa, det räcker inte alltid med att man älskar varandra. Man måste ju kunna leva tillsammans också. Kloka ord ur en klok mans mun.
När jag bestämt mig för att skiljas för några år sen var jag livrädd för SKVALLRET! Man visste ju nog att folk skulle börja prata, det är ju liksom oundvikligt. Min far sade dock att de som pratar skulle bra gärna kunna ta en titt på sin egen "bakgård" innan de öppnar munnen. För säg mig, vem här i livet har inget att skämmas eller känna skuld för??!

Och att arbeta från barnsben är något han också lärt mig och mina syskon. Blir lite nostalgisk när jag går tillbaks till när man som liten tvingades stiga upp tidiga mornar och plocka jordgubbar.
- " jaa, men det här är ju såååå bra för ryggen barn!! Dagens ungdomar har så dåliga ryggar...det är nog för att de har arbetat och slitit för lite". Så ut i jordgubbslandet med er, ni som lider av sjuk rygg. FATTAR NI INTE?!! Ni har ju plockat för lite jordgubbar!!
Så min bardoms somrar gick ut på att plantera kål, rensa kålland, köra traktorn ( i kållandet) och skära kål. Behöver jag ens säga att kålen dessutom serverades på bordet också varje dag i form av sallad??! Och inte att förglömma det heliga jordgubbslandet! Fast jag är tacksam. Otroligt tacksam, att jag faktiskt fick lära mig arbeta från barnsben. Latheten hann aldrig ta min kropp i besittning, det såg min käre far till!

Idag är jag 30 och själv ganska erfaren och klok ( nåja). Fast än idag, när jag av någon anledning känner mig nere, får problem, har en svacka, mår dåligt, jaa, vad som helst. Tänker jag på när min far satt bredvid mig när jag storbölade och sade uppmuntrande:
- Du har klarat så mycket genom livet lill-strumpan, så det här klarar du nog också av!  Och det har jag tagit fasta på. Det här klarar jag nog också av. Visst gör jag det!

Bulimin

Det här blir ingen underhållning. Men jag tror att styrka är att visa svaghet. Riktig STYRKA! Därför öppnar jag mig, delar med mig av mitt liv. Mina känslor. Mina svagheter. För att bli stark. Så idag får ni vara terapeuter och jag klienten. Året är 2008...

- Vill du ha glass?
- Ja, gärna, svarar jag. Ångrar mig genast efter jag uttalat orden. Nej, tänker jag. Absolut inte att jag vill ha glass. Jodå, viskar min förrädiska svekfulla kropp. Det vill du visst!
Vi tittar på film och äter glass. Njuter av de första skedarna men efter varje skedtag växer ångesten. Kan inte längre koncentrera mig på filmen och hänger inte längre med ens. Min hjärna jobbar dock febrilt, och jag slevar fort in glassen. Känner ingen smak längre. Bara öser in. Har i mina tankar redan bestämt mig.

Går ut i köket och letar i alla skåp. Vad månne finns att äta? Muffins, choklad, mera glass, bullar, kakor, kex, ALLT! Ratar förståss allt svårsmält som lakrits, chips och dylikt. Fyller sen en kanna med vatten. Det är ju liksom enklare att få upp om man blandar, förstår ju vem som helst ju!
Bryr mig inte om filmen längre. Bara vräker i mig. Frossar och känner ångesten öka. Min mage buktar ut och det känns som om jag ska sprängas. Den känns så full, så full, så full! Plötsligt får jag panik. Aldrig i livet att det här kan stanna kvar! Det vet jag ju redan. Det ska bort. MÅSTE bort!

Reser mig upp ur soffan, gäspar och försöker verka lugn, fast det är full kaos i både magen och hjärnan.
-Tror jag far ut och joggar en stund, hänger inte med i filmen.
Knyter snabbt på mig gympadojorna och går ut genom dörren. Nu är det bråttom. Alla som varit med om det här vet ju att det måste ut om max tjugo minuter. Hur länge satt jag vid teven egentligen? undrar jag nu.
Springer nerför backen och känner hur stinn jag är. Hur jag håller på att spricka! Tittar fort åt båda hållen och hoppar snabbt över diket och in i skogen.

Jag spyr. Det bara väller ut. Sen tar det stop. Kör ner fingrarna i halsen, för det måste ju komma mer! Allt ska därifrån. Gång på gång sätter jag fingrarna i halsen. Mossan nedanför mina fötter är full med spyor. Mina ögon tåras och det börjar göra ont i halsen. Riktigt ont.
Har jag fått upp allt nu? Skulle vilja ha en våg. För att liksom se om det motsvarar mängden jag åt. Det känns i alla fall som om allt kommit därifrån. Torkar av mina fingrar i mossan och känner hur svetten rinner under mina armar. Känner efter i hela kroppen, och ja, det känns bra. Jag känns tom. Allt det onda kom upp. Lutar mig bakåt mot en sten och känner hur ont det gör i halsen. Och det är DÅ skammen kommer. Hugger till snabbt. Jag skäms och vill nästan gråta.
 Varför blev det så här nu igen? Varför vräkte jag i mig? Vad försöker jag döva? Att jag inte duger? Att jag hatar mig själv? Inte min kropp, utan hela jag.

 Har spytt så många gånger de senaste dagarna och efter varje gång, och varje kväll har jag lovat mig själv. Sagt åt mig själv, att i morgon är en ny dag. I morgon ska jag inte vräka i mig. Inte frossa. Inte stoppa fingrarna i halsen. Inte spy.
Jag tar ett djupt andetag, torkar mina ögon med baksidan av handen, luktar sen på händerna. Fy! Tittar äcklat på mina spyor och sparkar till lite mossa över dem så gott det går. Rättar till mina kläder, undrar vad klockan är och stoppar ett tuggummi i munnen. Såja, ren och fräsch. Joggar tillbaks hemåt med en tomhetskänsla i magen och hjärnan fylld av ledsna tankar. Innan jag går in genom dörren lovar jag mig själv. Imorgon är en ny dag. I morgon ska jag inte spy.

Byrackan

-Är du verkligen säker på det här? säger min lite äldre kusin med ett nervöst skratt i telefon.
-Javisst, svarar jag. Det här är ett moget och väl igenomtänkt beslut. ( i själva verket fick jag syn på annonsen på kaffepausen i jobbet och när den var slut hade jag bestämt mig). Impulsiv? Jag?
-Älskling, ska vi skaffa hund? frågade jag senare på kvällen av min partner.

Min partner var inte helt emot förslaget utan lade huvudet lite på sned och svarade jakande, förutsatt att det var en "ordentlig" hund vi skaffade och inte någon liten "bjäbbare". Jag strålade och dansade runt yr av lycka!! Vi skulle bli hundägare. Nu skulle min dotter bli glad!
Kilade så fort som möjligt iväg till biblioteket och lånade en massa böcker om hundar, man måste ju ha lite kunskap också innan man sätter igång, det fattade ju till och med jag! Jag såg det hela liksom framför mig:

Jag iklädd värsta mysdressen sittandes i en maffig fåtölj, med ett glas konjak i ena handen och den andra som lite lätt kliar hunden bakom örat.  Nu blev det inte så. Inte alls.
Visst visste jag att det skulle bli jobbigt. Det var jag väl införstådd med. Och att det skulle bli mycket promenerandes och uppfostran. Det där att motionera den var väl ingen konst, vi var ju ändå ut flera gånger om dagen.
Två veckor efter att byrackan tog sin plats i vårt hem, en hyrd trerummare, visade graviditetstestet positivt och verkligheten knackade på dörren i form av illamående och en trötthet som jag hade glömt bort fanns. Jag orkade helt enkelt ingenting. Så min partner fick mestadels ta hand om uppfostringen.

Att få den rumsren tog sin tid och jag hade ingen aning om att hundar faktiskt kunde hånflina! Exakt när man tog sin plats vid frukostbordet och satte sin strumpklädda fot rakt i en våt liten pöl. Då kunde man se hur han log på ett småelakt sätt. Att han föredrog finmattan i vardagsrummet istället för de hundratals tidningar man lagt ut på golvet i alla rum förstod man ju. Men efter en tid så lärde han sig. Inte dock att man inte fick tugga i sig allt vad man kom åt, vilket förorsakade många tårar och arga röster.

På julmässan i botniahallen hade min dotter köpt en underbar prydnadskatt gjord av äkta kaninpäls. Hörde ni, äkta KANINPÄLS! Ni förstår vart jag vill komma va? Exakt! Hemkommen efter jobbet en kväll upptäckte jag att hundj-keln sluppit in i min dotters rum, ätit upp en tredjedel av skumgummimadrassen, tuggat i sig flera leksaker (hur fanken visste han vilka som var dyrast??!) och sen hittade jag den. Dock utan päls.Helt skallig.  Kastade den sorgliga uppenbarelsen i soptunnan innan min dotter fick se den.
När vi flyttat till vöro och hunden växt till sig lite, dvs 40 kilo, så är läget ett HELT annat. Visserligen en snäll familjehund men...energi för ett helt spann!!
Rusar runt inomhus så mattorna flyger och möblerna välter. Ivrig, glad, ett riktigt energiknippe. Vill ha ALL uppmärksamhet. Jobbig så in i norden. Avundsjuk om matte kramar husse, sätter sig gärna var som helst, även på sonen som ligger på golvet och försöker krypa.

Han tar musten ur en. Jag blir vansinnig på honom ibland. Jag river mitt hår. Skriker, hotar, lockar. Han springer runt runt, drar sin rumpa mot mattorna. Jag blir tokig.
 Men på kvällen när han lugnat sig, barnen har somnat, och han ligger utslagen mitt i vardagsrummet. Han snarkar lätt. Det ser ut som om han är död.
 Då lägger jag mig bredvid. Smeker hans öron, lägger mitt huvud på hans mage, viskar gulliga saker i mörkret som ingen hör. DÅ, känner jag det. Att han verkligen är gullig, trots allt. En riktig energi-tjuv, en riktig vilding, men ändå, så underbar. Helt enkelt vår!