- Nej, ingen aning, säger jag efter att ha funderat någon sekund. Min sambo saknar sin nalle och jag hjälper snabbt till att leta i köket medan jag hör hur han muttrandes stökar omkring i sovrummet. Lyfter på diverse kringströdda kläder och sen kommer han tillbaks.
- Har du hittat den? Hmmm, muttrar han återigen och tänker efter i sitt lilla hjärnkontor. Kanske den lämnade i bilen?
- Kanske den är i bilen...har du tittat efter? frågar han sen.
- Ja! Och nej, där var den inte, säger jag bestämt.
Genast lämnade den vita lögnen mina sockersöta läppar. Den slank ut som en hal sliskig ål. Snabbt och vant. Om det är något jag kan är det vita lögner! Enkla och praktiska att använda i många olika sammanhang. I vardagen. När som helst när det behövs. För att ibland slippa undan. Och i det här fallet för att jag helt klart bara VET att telefonen INTE är i bilen!! Och självfallet upphittades telefonen sen i grovköket. Och jag slapp gå till bilen och kolla.
Det sägs att de flesta människor i medeltal ljuger ca fem gånger dagligen. Små vita lögner. Obetydliga. Och jag erkänner gladeligen att jag lite nu som då drar en liten vals för min sambo. Och det gör även han. För de kommer för det mesta lite av sig själv.
Men absolut inga svarta lögner. De är förbjudna i vårt förhållande. Lögner som skulle handla om viktigare saker, såsom otrohet, ekonomi eller sånt som kunde äventyra hela vårt liv tillsammans. Såna är förbjudna. Svarta lögner. Ingen av oss klarar att ljuga på det sättet. Fast de vita gillar jag, eller åtminstone behöver jag dem. Rättare sagt så kommer de oavsett om jag vill eller inte.
Och det mest komiska är att jag känner igen de vita små lögnerna när de lämnar min sambos mun. Jag både SER dem och HÖR dem. Eftersom jag använder dem själv. Fast jag låter dem passera. För jag vet att de inte betyder något. Klandrar jag honom klandrar jag mig själv också.
Jag tror inte på totatl ärlighet i förhållanden. Ingen är fullkomlig. Alla ljuger. Mer eller mindre. Jag är bara människa. Lite lögnaktig, fast ändå ärlig. På det stora hela. Och jag gillar inte att förstora upp saker och ting. Bagatellisera.
Och blir jag påkommen av min sambo direkt efter att den lilla vita gjort sin entre´så börjar jag storskratta. Han ser på mig med en skeptisk min.
- Nu ljuger du allt!!
Och visst gör jag det! Allting gick så snabbt. Det var den enklaste alternativet i detta fall.
Och att utelämna information? Det är ju en jätte-hit må jag säga. Allt behöver ju inte den andra veta om. Eller att bre på lite grann... Om jag t.ex är på väg hem aningens försenad för att jag bara blev "TVUNGEN" att åka via loppiset i smedsby efter en tröja så kan den lilla vita bli att det tog så länge för att jag tankade bilen, apparaten krånglade och trafiken var oframkomlig på riksåttan...osv...helt självklart en nödvändig lögn!! Eller om min dotter frågar om det är lök i köttsåsen...NEJNEJ kära vän! Absolut inte.......
Så jag kan bara säga detta: Lie to me honey!! I CAN HANDLE IT!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar