kattskrället

- Jasåå, ska du ut nu?! Igen?!
 Jag ger honom en lätt puff med foten på hans håriga bakdel. Vilken lättnad! Kattspetaklet har trampat mig i fötterna hela dagen och jag hör hur min röst börjar bli lite småirriterad och gnällig. Hur kan en så liten och oskyldig varelse gå mig så på nerverna?? Jag bara undrar.

Två minuter senare öppnar jag snabbt terassdörren på andra sidan huset för att skuffa ut barnvagnen med den djupt sussande lill-gossen i. DÅ får jag syn på honom runt knuten.
Våra blickar möts. DÅ sätter han fart. Hans små lurviga tassar springer som de aldrig sprungit förr. Han är djupt koncentrerad och har siktet inställt. Han vill in! Som om han inte fått vara inne på flera dagar. NU gäller det!
Jag smäller igen dörren rakt framför hans mjuka nos. PANG! Där fick du!
Joodå, jag är djurvän. Till en viss gräns. Tills de driver mig till vansinne med sina små egenheter. Och det här vet ju alla kattägare. Ut och in. In och ut. Jajaa, snuskpellar...jag vet vad ni tänker!!!!

Men han är rätt söt ändå. Och ärligt sagt den bästa frass vi någonsin haft. Aldrig att han gjort ifrån sig inomhus..han lärde sig direkt på fatet och senare gjordes behoven utomhus. NO PROBLEM.
 Och han är världens snällaste med barnen...visst har han tagit ifrån sig ett fåtal gånger då de blivit allför hårdhänta med honom men på det stora hela får de göra nästan vad de vill med honom.

Dansa med honom, dunka honom, släpa honom, massera hans fötter och riva hans päls. Men när sonen bet honom i svansen med sina små sylvassa tänder tyckte han att det räckte. FRÄÄÄÄS!

Lite kräsen med maten har han dock alltid varit. I hans hemgård där han var född fick han nämligen mjuk och krämig mat...mycket delikat ansåg hans högfärdighet. Här har vi enbart serverat torrfoder. Hårt och knaprigt. Och det föll honom inte då direkt i smaken. Vägrade äta på en hel vecka. Föll sen till föga och började smått erkänna sig besegrad. Och nu är det INGET KNUSSEL. Han äter allt. Här är vi inte bortskämda!!

Allt som oftast dyker han upp på fönsterbrädan utanför köket ungefär i tid till mellanmålet. Jag släpper in honom och suckar smått. Han rusar genast in. Slirar nästan på det hala trägolvet när han tar svängen in mot köket. För han vet. Att nu vankas det mat. NU kan man få något annat än torrfodret. Om man har tur vill säga.
Sonen på 10 månader sitter vid bordet och äter. Och DETTA har katten snabbt lärt sig. Tappas en bit nappar han snabbt åt sig och springer iväg med sitt byte. Denna gång verkar det vara gott om små goda bitar under bordet. Plötsligt...
Ser min sons mjuka fjuniga huvud böjas åt kattens håll. Hans klottiga näve innehållande en smörig brödbit sträcks ut mot kattskrället.
Varsågod, här har du lite macka kissen! Ät den du och slicka min knubbiga hand, din feta sorkätande pälsboll...GAAAH!!

Tja, man får väl stå ut helt enkelt. Jag har vant mig. Och jag gillar honom VERKLIGEN! Och när kvällen kommer och jag kryper upp i soffan bredvid min sambo med förhoppning om en riktig myskväll...är han snabbt där!! Hoppar hastigt upp i min sambos famn, och placerar sig ironiskt nog på hans ........delar. Sen vänder han sig emot mig, burrar upp sitt plufsiga ansikte och hånflinar. DÄR FICK DU!!