Gammalt öl och ekohysteri

 -Nu ska det bli ORDNING, minsann! säger jag med skarp och bestämd röst när jag anländer till jobbet.
- Jaså, nu igen?!! säger en kollega och flinar lätt.
Ja, nu igen. Fast på riktigt den här gången, lovar jag mig själv bestämt. Nu ska det bli andra bullar ( dvs inga bullar..) och med allt annat också för den delen. Inget fusk.

Plötsligt händer det. Jag vaknar upp. Full av energi. Livslust. Framåtanda. En glödande iver som inte vet några gränser. Och jag bara VET, att det är nu, just IDAG som det börjar. Ordningen. Redan. Det riktiga. Jag känner glädjen sprida sig i kroppen. Jag blir varm. Lite pirrig. Euforisk. Ja, och lite smått galen. Jag skrattar högt för mig själv.
Jag tycker det är härligt att man kan börja på nytt varje ny dag liksom. Skiter det sig en dag så kommer det ju ( förhoppningsvis) en ny dag. När allt blir mycket bätte. Det MÅSTE det ju!

Och när en sån här period börjar blir jag lätt lite fanatisk. Det ska bli ordning och reda på alla fronter. På mig själv, på hemmet, på barnen, på sambon, på djuren, på jobbet...på min ostädade bil...jaa, överallt. Och det är ju som sagt, hmmm, ganska så omöjligt. Snacka om att ställa höga krav på sig själv!!

Fast det värsta med den här perioden ( joo, det är en period) är att den oftast tar slut någon gång, eller i vilket fall som helst mattas av en aning, och jag landar någonstans mittemellan. Tar den slut helt och hållet drar jag mig undan. Kryper ihop. Känner mig misslyckad. Slickar mina sår. Tröttheten tar över och jag går hemma och på jobbet som i dimma. Funderar och funderar. Omvärderar. Och sen...ja, då är jag där igen!!

Och nu är jag på gång igen!! Har plöjt igenom boken "badskumt" som behandlar vad diverse krämer och smörjor vi dagligen kletar på oss innehåller. Cancerframkallande och hormonförändrande gegga...huj, jag blev riktigt skraj. Och ivrig förståss! På att genast sanera alla betänkliga faror som lurar i mitt eget badrum. För vårt eget bästa. Och tänk bara på de små oskyldiga barnen! Nej, nu måste jag verkligen bli en ansvarstagande förälder!!

Sen när jag ändå var på gång så fann jag boken "äkta vara" där allt vad maten vi stoppar i oss innehöll och då blev det ännu värre. Nu måste verkligen ALLT ONT BORT!!
Jag läste, googlade, smidde planer, städade ut de värsta krämerna och maten. Fast det är mycket kvar. Och mycket jag ännu inte vet. Fast jag har vaknat upp. Blivit mera MEDVETEN om farligheterna. Och jag är på min vakt. Allt det finstilta som står på såväl mat som kräm undkommer inte min falkblick!!

Så nu har jag ändrat lite på min tillvaro. Bytt ut krämer och smörjor, dock inte alla. Min foundation  är jag inte ännu redo att ge upp. Men snart...inom kort ska jag börja köra hemkokt banne mig! Eller så får jag köra med eko-varianten ( dock är ej allt eko så bra som man kunde tro..!). Sagt och gjort. Jag styrde kosan mot hälsokostbutiken och ekosoppi!

Så nu kör man detox ( fan va jag tycker det låter coolt, lite sådär filmstjärne-aktigt faktiskt..) och rensar ut kroppen på alla tänkbara gifter jag samlat på mig under vintern, allt från den E-fyllda chokon till glutamat-korven. Allt ska ut! Tänk vilken befrielse. Och tänk så frisk jag kommer att bli. Flinar för mig själv när jag tänker på alla de andra stackars människorna som inte detoxar sig själva...vilket gift som måste flöda runt i deras arma kroppar!!! Tack och lov att jag fann hälsokostbutiken!!!


- Mamma, det här luktar ju...gammalt öl! säger min dotter medans hon blundar och jag sköljer ur hennes hår.
- Va, nej, det gör det inte, säger jag. Det luktar ju gott, som kola ungefär, fösöker jag.
- Nej mamma, gammalt öl.
Jaha, där hade jag för mitt nyinköpta ekobalsam. Själv tycker jag det var helt ok. Likaså mitt ekoshampo, trots att det är lite tråkit utan vare sig lödder eller supergod doft. Känns lite....olyxigt på något sätt. Fast håret blir rent och ser fräscht ut. Ska man köra eko så ska man!!!

skönhetssömn å gamla ex.

Vissa dagar är jag FUL. Gör fula grimaser i spegeln, hafsar på i gamla mysbrallor, omaka strumpor och bulströja. Håret spretar och jag orkar inte någonting.Jag liksom bara tar mig igenom dagen. Lite småbutter. Lite tråkig. Lite vardaglig. Det känns som om jag är genomskinlig.

Vissa dagar är jag URSNYGG!! Het brud i sina bästa år liksom. Gör slängkyssar mot min spegelbild. Tittar ur alla synvinklar- men fan alltså, är det där jag? Inte så illa inte. När man tänker efter. Ler så tandraden syns. Skrattar smått åt de glittrande ögonen som möter mig i spegeln. Idag är jag snygg. Och därefter väljer jag också kläderna. Och därefter humöret. Underbar dag med tusen möjligheter. WOW!

Man blir gladare. Spralligare. På topp. Dagarna när heta bruden tittar tillbaks från spegeln. Och det är just de nätterna man fått sin skönhetssömn!! När man fått sova ut. När man vaknar och faktiskt KÄNNER att man har sovit EXAKT så mycket som ens kropp behöver. Det är det som menas med skönhetssömn. Hur ska man kunna känna sig snygg när tröttheten skär genom ens ynkliga kropp ( ynkliga, haha) påsarna hänger under ögonen och man inte ens kan tänka en klar tanke i sin sega hjärna??!!

 Vi kvinnor måste få vår skönhetssömn. Tack vare den blir vi snygga glada och trevliga att umgås med= lugn och ro i hemmet. Åtminstone en dag i veckan kräver jag.
 Min sambo stiger oftast upp med barnen på antingen lördag eller söndag och är jag ledig får jag gosa kvar i sängen någon timme till. Hur i herrans namn skulle jag annars kunna vara såhär snygg alltså?! Man bara undrar ju!

För mina ful-dagar har jag nu äntligen funnnit en lösning. Eller i alla fall ett litet hjälpmedel av ett slag. Ovanför spegeln i sovrummet har jag klistrat bokstäverna : BEAUTIFUL. För att åtminstone inge mig lite hopp dessa hopplösa dagar. Fast nu senast flög min blick enbart till de tre sista bokstäverna och då blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig. Det är som sagt inte så lätt alla gånger. Jag måste hitta på något annat!

Och när jag har mina ful-dagar vill jag inte träffa folk. Eller helst så lite som möjligt. Familjen kan ju liksom inte skonas. De får lov att stå ut. Hoppas att mamman har vett att gå och lägga sig i tid denna kväll. Fast utomstående vill jag helst inte träffa. Råkar jag måsta åka och handla smyger jag längs butikshyllorna i hopp om att inte synas. Att snabbt få åka hem igen. Ack och ve om någon jag känner råkar få syn på mig och värsta möjliga: något gammalt ex!!

Det här måste ju ändå alla vara överens om. Att man helst ska vara på topp när man i misstag råkar stöta på något ex. Helst så snygg och underbar som möjligt. Eller åtminstone uppsminkad och se sådär lagom fräsch och smal ut. Så att man kan kan lägga huvudet på sned lite grann. Dra upp ena mungipan lite nonchalant;
Jasåå, joodå, jag mår underbart. Jag har det bäst. Bästelibäst typ. Så att de verkligen FÖRSTÅR vilken jävla otur de hade då som inte fick behålla en. Så att man verkligen kan tänka : TJI, där fick du!!

Återigen har klockan närmat sig 11 på kvällen och jag märker att jag ännu sitter och knappar vid den högintressanta datorn istället för att krypa under täcket och få min skönhetssömn. Hur blev det så här?? Jag måste skärpa mig! Ta tidigare kvällar. Bli en piggare människa. Gladare. Härligare. Snyggare! Imorgon tar jag mig bara igenom. Kanske till heljen...

Vardagsträsk och surkärringen

Grusiga ögon. Hasande snubblande steg. Kiss-kiss på toaletten. Tvätta händerna och försiktigt öppna ögonen. Får syn på min spegelbild och stänger snabbt ögonen igen. Ack du ljuva morgon, ack du ljuva vardag!
Slevar i mig mina flingor och sköljer ner en kopp kaffe medan mitt tredje(!) öga sneglar mot klockan.
 Väcker min dotter med en falsk-mamma-röst :  Vakna sömntutan...jag ler och kämpar med den inre rösten...( mamma har jävligt bråttom så stig upp fort och laga dig klar till daaaagis!!)

Jag tassar sen in i sovrummet försiktigt så jag inte väcker lilleman...med lite tur sover han ännu en kvart. Trevar i mörkret och tar första bästa i underklädeskorgen, ett par gamla urtvättade mamma-trosor och strumpor med hål på ena hälen, såja det är väl inte hela världen...det är ju jobbet och ingen modevisning jag ska till.
 Fort på med kläderna och drar ena borsten över tänderna och den andra genom håret- hej vad det går undan. Lite spackel och rött på läpparna. Puta.Peta.Pilla. Tjata på barnen. Packa väskan. Krama barnen-mamma älskar er!! Sen kallar jobbet.

Hem från jobbet. Hämta barn. Snacka trevligt med granntanten. In med väskor och barn i huset. Pust stånk och stön. Lillen skriker som besatt, vill hellre vara ute och leka. Dottern berättar om dagen och undrar om hon får ha kompis ikväll.
Tja, vad ska jag säga. Jag har liksom inte landat än. Måste känna av lite. Få andas ut. Tänka fria-hemma-tankar!! 

När hundens hälsningsprocedur är avklarad och han varit ut gjort sina diverse behov kommer kattspetaklet jamandes. Lilleman klänger på min ena arm. Köket ser ut som vi lämnade det i morse. Klockan är snart 4 och jag borde börja med maten fast urinblåsan sprängs snart och mitt huvud snart likaså! Skor och kläder överallt. Bykkorgen full och diskmaskinen borde tömmas. SUCK!

 Jag slänger allt på golvet. Tar upp lilleman och sätter mig bredvid lill-mosson i soffan. Vi kurar ihop oss. Jag drar filten runt omkring oss. Smeker deras hår. Min dotter skojar om mina strumpor. Min lilla gosse petar mig i örat och skrattar. Jag andas in och ut. Slappnar av. Orkar inte göra ett skit. För då blir jag SURKÄRRINGEN!!

Hur många dagar har inte sett ut så här undrar jag?! Som arbetande småbarnsmorsa blir man lätt en riktig surkärring ( hur i all världen står min sambo ut???) Jag tjatar, ropar och svärorden duggar tätt ibland.

Irritationen pyser ur mina öron. Jag riktigt KÄNNER hur min röst blir gammal, sur och gnatig. Ser hur mina obetydliga begynnande rynkor blir som djupa fåror, hur min mun snörpar ihop sig likt en gammal nuckas. I mina tankar är mitt hår grått som aska.
Herregud, när blev jag såhär?? Varför ställer man så höga krav på sig själv?? Är alla arbetande morsor såhär, eller arma tanke: är det bara jag? Som kör på som en överarbetad furie som gastar order åt alla håll?!

Jag vägrar! Jag vill inte vara surkärringen mera. Jag säger upp mig! Hädanefter ska jag fortsätta slänga allt på golvet när jag kommer hem. Krama mina barn. Gosa en stund. Bara andas-finnas till! Slappna av i mina muskler. Känna hemma-livet. Lugnet ( eh, finns det?)

Så gör vi. Från och med nu. Tvätten och disken må stå. Maten får vänta.  I alla fall för det mesta...vissa dagar...ibland...eller åtminstone en dag i veckan. SUCK! Förbannade vardagstäsk. Undrar försynt hur de med fyra ungar gör för att inte riva sitt hår och klösa ut sina ögon när känslan att inte räcka till tar över?!

Med denna långt skriva blogg vill jag ge all arbetande småbarnsmorsor en eloge! För att ni orkar, för det värdefulla jobb ni gör mammor. Hemma. På jobbet. Hemma igen! Ni är guld värt...(jag hurrar mig själv)

Den blinda hönan och skidplågan

Jag och min lilla herre ( den av det mera envisare slaget...) är på morgonpromenad i detta härliga finska klimat som också kan kallas smällkyla. Lillen sitter fastbunden ( jajaa, men han faller av annars..) på sparken med fårskinnsfällden under sig och tredubbla halare.
 En sådan perfekt moder som jag vet ju självklart hur oooootroligt viktigt det är med frisk luft åt de små rackarna, allra helst åtminstone fyra timmar om dagen...så denna dag trotsar jag vädret och styr kosan mot kyrkan.
 Tro det eller ej, men kyrkogården är ett otroligt åtråvärt resemål för små krabater. Många konstiga gravstenar, stort finurligt hus, stentrappor och den roliga rullstolsrampen att springa upp och nerför.

När lilleman roar sig på rullstolsrampen och den envisa modern som huttrandes står och försöker få upp värmen i sina iskalla tår ser hennes blotta ögon en vit paketbil närma sig.
Och mycket riktigt så börjar bilen blinka och ska svänga av så det bara MÅSTE ju vara min sambo!! tänker jag och börjar frenetiskt vifta med mina armar från kyrkotrappan. Måtte han se oss! Och han som säger att jag aldrig ser något!! Att jag bara kan se rakt fram så att jag aldrig ser när vi ibland möts i trafiken.

NU DU!! tänker jag och tar dessutom ett litet skutt i luften så att han liksom ska FÖRSTÅ att det verkligen är jag som står där i min rosa mössa och vinkar som en galning! För ingen annan än jag skulle ju skutta på det där viset.
 Just då inser jag att det istället för min snygge sambo sitter en modell större man vid ratten. Och mannen ifråga stirrar med uppspärrade ögon på mig med en lite konfunderad min. Hmmm, jäklar. Till och med registernummern är fel. SKIT. Vi åker hem lillen och jag. Båda två med lika röda kinder.

Jag erkänner detta öppet. Jag gillar inte vintern något vidare. Visst är det bra med ombyte, fast kylan gör mig galen. Och dessa vintermänniskor. Låt mig göra detta klart för den som inte någon gång vistats i denna sportfanatiska by en vinter:
 Här bör man äga ett par skidor. Här ska det vallas. Här skidar man. Helst så ofta och så långt som möjligt. Spåren finns i all möjliga krusiduller på åkrarna. Tyvärr går ett av spåren ca hundra meter ut på vår åker och varje gång en skidare åker förbi sitter hunden i fönstret och morrar. Låt mig säga som så; han börjar bli hes.

Det här sätter ju liksom lite press på en. Jag tror att mina gamla järvinen-skidor som jag senast skidade på för en sisådär 15 år sedan har börjat skämmas lite och gått och gömt sig i uthuset någonstans. Jag bara vet att jag skulle måsta plocka fram dem. Jag börjar bli övertygad om att skidjävlarna och min begynnande bullmage har gaddat ihop sig för ibland tycker jag mig höra en röst som ropar:

-UUUUT I SPÅÅÅÅRET !!!! Skärp dej kvinna. Lite råg i ryggen borde du väl ha. Såå svårt är det egentligen inte.
Och nej, jag vet. Ifjol kunde jag skylla på att lillen var så liten och att ha en liten apa snuttandes på bröstet medan man försöker hålla balansen i skidspåret lade så att säga ribban lite för högt upp för min del. Jag sket i skidorna. I år har jag desto värre ingen bortförklaring. Fast i mitt stilla sinne har jag satt upp lite statistik. (Ta detta till dig om du liksom jag inte har någon bortförklaring)

Tänk dig att du är förvärvsarbetande skiftesarbetande småbarnsmorsa. I ärlighetens namn, hur många dagar låt oss säga på tolv veckor ( dec, jan, febr) har man faktiskt möjligt att åka ut med barnen och skida????

Först drar du bort 1/3 för de dagar du har kvällsskift. Sen drar du bort 1/3 till för de dagar som endera du eller något av barnen är sjuka. Sen drar du bort en hel del dagar då det är -15 och mer, ej för slaskit, blåsigt osv. Sen drar du igen av de dagar du har viktiga saker att göra så att du inte hinner, dvs handla mat, besikta bil, mata hunden osv. Så de få dagar som lämnar kan räknas på en hand ...

Och tjaaa, det är ju inte säkert att du just de dagarna är på humör för att sätta på dej skidorna och ta stavarna i handen. Nehepp, så blev det inga skidor för mig i år heller!! good!

Skitsnackare å fattidom...

-Häromkvällen pratade någon om dig...
Jag började svettas och fick lite svårt att andas. VA?? Om mig? Vadå??  Säg nu inte att snacket går igen?!! Avskyr...nej, HATAR skitsnackare. Och dessutom på jobbet...
- Tja, hon sa att du nog måste vara fattig...och ha det väldigt svårt ekonomiskt...

PUH!! Va skönt att det bara var det liksom. Tusen gånger värre saker om sig själv har man ju hört under åren, så man är ju van liksom. Ändå gör skvaller och annat snack alltid mig en aning nervös. Jag fortsatte jobba med "fågeln som viskat i mitt öra" om baktalerskan. Fattig minsann? Intressant egentligen. Jag slås av två motsatta tankar...

1. Va bra!! Att hon tycker att jag är fattig. Hon måste alltså hysa medlidande med mig och ömka med sin stackars arbetskamrat som är så fattig att hon handlar på loppis och inte har råd med en enkel ögonoperation som endast kostar ca 3000 euro...det har väl vem som helst extra på kontot, tjolahej!
 Och det här är ju något jag kan dra nytta av. Klagar jag lite mer på jobbet så kanske hon (baktalerskan alltså) sticker till mig en hundring eller två i smyg för att det är så ooooootroligt synd om lilla mig...jag ler inombords. Härliga tanke!!

2.Är det egentligen synd om mig?? Är jag faktiskt fattig? Visst är allt som oftast kontot på sinande när lönedagen åter närmar sig men ändå...Fattig?? Jag är frisk, min sambo och mina barn är friska. Vi har mat på bordet och i överflöd ( jämförelsevis afrika-barnen..) och fint och mysit hem. Jag har jobb och bil och föräldrar och syskon. Kläder på kroppen och unnar mig lyx såsom kaffe och choko.( jämförelsevis afrika-barnen nu igen ) En resa till södern och shoppar både det ena och det andra. Nej, fattig anser jag inte själv att jag är.

Och det är väl ändå det som räknas i livet. Mycket hellre än all rikedom i världen önskar jag mig hälsa, både för mig själv och mina nära.
 Och dessutom en väldigt viktig sak som jag har kommit underfund med som spelar stor roll för ens lycka. Att de nära människorelationer man har i livet faktiskt är BRA relationer. Att de faktiskt fungerar.
 För vad gör man med en massa pengar på kontot om man har en SKIT-KARL??!! Ursäkta mig, nu menade jag ju en SKIT-RELATION med sin karl. Troligtvis shoppar man sig lycklig då. Fungerar på kort sikt-ja! Långsiktigt-njaaaääää!

Och fastän jag nu nästan befinner mig på fattighuset, enligt vissa källor, så jublar jag ännu när min sambo kommer hem från jobbet.( Och jublar ännu högre när han tar av sig skjortan...) så jag kan nog kort och gott säga att jag är en lyckans ost (med väldigt tunn plånbok dock.)

Och vårt lilla fattighus består av friska familjemedlemmar som både skrattar och gråter ibland. Skriker och skränar så det går stora vågor. Vi handlar på loppis. Vi kokar hemlagad mat, som innehåller ytterst lite extra tillsatser. Vi betalar våra räkningar, oftast i tid. Ibland en och annan påminnelse. Men framför allt så är vi LYCLIGA. Och det är det som räknas. Tycker jag.

Välformade rumpor o sportfanatism

Jag var väl runt tjugo ungefär. Ung och bilburen. Hade bråttom till jobbet. Susade fram i min dåtida gröna mazda på smedsbys kringliga vägar. Jag minns att det var vinter, eftersom det var kallt om fingrarna. Min vana trogen nynnade ( okej, gapade är väl mer rätt ord) med i något på radion.

 Plötsligt dyker en ytterst vältränad rumpa upp i mitt synfält en bit längre bort. Ni vet en sån där joggare med tajta byxor som smiter åt på de rätta ställena. Jag blir som sagt lite distraherad. I nästa sekund är jag på väg in i en refug! - Var i all världen kom den här ifrån?????
Väjer undan i sista stund. Tittar snabbt i backspegeln på den joggande mannen. Och det är DÅ CHOCKEN KOMMER!! Joggaren är åtminstone 70 +!!! Mina kinder hettar. Jag ser rubrikerna i mitt inre.

20-årig kvinna in i refug pga välformad 70+ rumpa. Jag skäms och trycker hårdare på gaspedalen. Vill smita ifrån denna pinsamma incident så fort som bara möjligt. Tyvärr har alltid obehagliga minnen en konstig vana att dyka upp vare sig man vill eller inte.

Det är inte utan att man förundras när man flyttar till Vöro. Landsbyggdsidyllen. Man kanske kunde tro att det mest vimlar av traktorburna bönder här. Icke! Eller, tja, inte BARA. Som min käre kusin så uppriktit uttryckte det:
Man ser mera folk ute och gå här än i stan en vanlig vardagskväll. Och visst är det så. Visst är det så!

Alla verkar utöva någon form av motion. Promenera, springa, jogga, bollsport, styrketräning, rullskidor...listan är som sagt lång. Barnen, ungdomarna, vuxna och till och med de äldre! ALLA verkar vara så sunda.
 Sportfanatiker! är mitt favorit-skällsord när jag kör förbi med bilen. Pensionärerna rullar fram på såna där "rullspark-mojänger" och det går undan minsann!! Det verkar inte vara någon skillnad vem eller hur man är. Alla gör det.
 Jag har sett gubbar med stora bullriga magar jogga förbi. Små små pojkar rulla förbi på några konstiga brädor på fötterna! Unga flickor i fina märkeskläder springandes i svindyra löparskor ( jämför CM:s gummitossor för 49,90 ALE...som undertecknad kutar i) Låter jag avundsjuk???? Visst FAN är jag det!

Jag vill också vara sådär! Varifrån fick de sina perfekta gener?? Hur kan det vara så lätt för dem. De nästan svävar fram längs asfalten. Själv svettas jag. Kämpar. Varje steg känns motigt. Varför har jag elefantfötter?? frågar jag mig dystert. Det måste vara något de har från födseln! Vöro-genen eller något!

I flera veckor har jag varannan eller var tredje dag snörat på mig gympadoijorna och struttat runt på vägarna. Och visst har det gått sisådär. Jag har varit duktig. Joggat många kilometrar. Och jag har fått bättre kondis. Men ändå! Vöro-genen saknas tydligen. Jag KÄNNER mig inte som en löpare. Jag känner mig som en fuskare. Och jag har inte den blekaste aning om varför.

Min sambo har vöro-genen. Har alltid haft. Och nu har den efter många år vaknat till liv igen. Ut och springer längs vägarna han med. Fast jag inbillar mig att det liksom är lättare för honom. Jag snörper föraktfullt på munnen. Varför ska han ut och springa när han redan har en välformad rumpa??!!

Så....för att lösa detta har jag i mitt listiga sinne klurat ut en liten plan. Om jag inte är en RIKTIG löpare, kan jag ju åtminstone SE UT SOM EN. Alltså. Jag måste köpa sportkläder. Vilken idiot som helst vet ju att är man klädd i en Adidas eller Asics så ÄR man ju en riktig sport-människa. Visst är det så?? Adidas var ordet.

En riktig karlakarl....

-ÄH! Äh! Äh!!! låter han när han fått syn på den. Han pekar på den med sitt ena knubbiga, kletiga finger.
- Däh! Däh! Med snabba korta steg är han äntligen framme. Vid traktorn. Jag HATAR den!! Han ÄLSKAR den!!
Väl framme vid vidundret slår han sina små nävar mot trappstegen upp mot hytten, tittar uppfodrande mot mig och utstöter ännu med bestämd ton : ÄH!! En order. Han vill upp. Och som vanligt är det jag, den veka mamman som varken orkar eller vill ta en strid med den envise un...ursäkta, det envisa barnet. Suckar uppgivet och gör honom till viljes.

Uppe i traktorn ska det vridas på ratten, dras i spakarna, pillas på diverse små knappar och manicker och jag vet inte vad. Blinkers verkar vara en stor favorit ( och om jag gissar rätt lär spaken snart ramla av...) Samtidigt som denna procedur gås igenom formar han sina sockersöta läppar och kör med sitt vanliga brumljud så spottet yr över mina händer. Händer som desperat försöker hålla honom kvar i famnen.

Samma sak varje dag ute på gården. TRAKTORN. Jag förbannar den. Och åtskilliga gånger har jag funderat att täcka över den med en presenning men jag vet att han inte går att lura. Jag AVSKYR att klättra upp i hytten, sneglar ideligen mot bakfönstret ifall illasinnade getingar skulle lurpassa på mig. Och det är liksom meningen att man ska sitta där LÄNGE. Inte bara en snabbtitt inte. Helst ska man starta traktorn också. Där går min gräns. ( och tack och lov vet jag inte hur man gör...det är något specialtrick med min sambos traktor tydligen...)

Traktorer, bilar, trucker, tröskor...kort sagt allt som låter och brummar är intressant. Länge kan han sitta och titta när min sambo klyver ved till exempel. Han är en riktig karlakarl. Åtminstone lutar det åt det hållet.

Fast jodå, mammas gosse också till min uppenbara förtjusning. Helt enkelt underbart. När han med utsträckta armar kommer tultandes mot mig, snubblar lite i sina våta skor. Mässar mamma i en ton som utstrålar trötthet. Tack och lov tänker den traktor-hatande mamman i smyg.

Det är konstigt hur svag man blir av kärlek. Stark. Berusad. Rädd. Ibland fattar jag inte. Att JAG, lilla jag har två busungar av bästa sort. Vilda glada barn som ibland driver mig till vansinne. Orsaken till mina begynnande gråa hårstrån ( okej, grov överdrift...) Som gör mig totalt överlycklig på samma gång.
En liten och blond. En lite större och mörk. En av varje sort.


När karlakarlen smetar in sitt hår med bananmos ( i värsta fall fiskfile och smör) är han dock inte lika härlig. Han ser ut som en liten galen professor när håret vid öronen står ut. När han trött gnider in potatismoset i ögonen och han ger upp ett illvrål så hans lilla madonnaglugg blir synlig.

 Min sambo påstår att hans humör är något han ärvt av sin mor. Och tjaa, det kan möjligtvis finnas en liten, observera, dock liiiiten chans att det KANSKE kan förekomma att det faktiskt är så. Fast traktor-striden...där går han alltid segrandes ut, den lille rackarn. Karlakarlen. Min son.