Jag och min lilla herre ( den av det mera envisare slaget...) är på morgonpromenad i detta härliga finska klimat som också kan kallas smällkyla. Lillen sitter fastbunden ( jajaa, men han faller av annars..) på sparken med fårskinnsfällden under sig och tredubbla halare.
En sådan perfekt moder som jag vet ju självklart hur oooootroligt viktigt det är med frisk luft åt de små rackarna, allra helst åtminstone fyra timmar om dagen...så denna dag trotsar jag vädret och styr kosan mot kyrkan.
Tro det eller ej, men kyrkogården är ett otroligt åtråvärt resemål för små krabater. Många konstiga gravstenar, stort finurligt hus, stentrappor och den roliga rullstolsrampen att springa upp och nerför.
När lilleman roar sig på rullstolsrampen och den envisa modern som huttrandes står och försöker få upp värmen i sina iskalla tår ser hennes blotta ögon en vit paketbil närma sig.
Och mycket riktigt så börjar bilen blinka och ska svänga av så det bara MÅSTE ju vara min sambo!! tänker jag och börjar frenetiskt vifta med mina armar från kyrkotrappan. Måtte han se oss! Och han som säger att jag aldrig ser något!! Att jag bara kan se rakt fram så att jag aldrig ser när vi ibland möts i trafiken.
NU DU!! tänker jag och tar dessutom ett litet skutt i luften så att han liksom ska FÖRSTÅ att det verkligen är jag som står där i min rosa mössa och vinkar som en galning! För ingen annan än jag skulle ju skutta på det där viset.
Just då inser jag att det istället för min snygge sambo sitter en modell större man vid ratten. Och mannen ifråga stirrar med uppspärrade ögon på mig med en lite konfunderad min. Hmmm, jäklar. Till och med registernummern är fel. SKIT. Vi åker hem lillen och jag. Båda två med lika röda kinder.
Jag erkänner detta öppet. Jag gillar inte vintern något vidare. Visst är det bra med ombyte, fast kylan gör mig galen. Och dessa vintermänniskor. Låt mig göra detta klart för den som inte någon gång vistats i denna sportfanatiska by en vinter:
Här bör man äga ett par skidor. Här ska det vallas. Här skidar man. Helst så ofta och så långt som möjligt. Spåren finns i all möjliga krusiduller på åkrarna. Tyvärr går ett av spåren ca hundra meter ut på vår åker och varje gång en skidare åker förbi sitter hunden i fönstret och morrar. Låt mig säga som så; han börjar bli hes.
Det här sätter ju liksom lite press på en. Jag tror att mina gamla järvinen-skidor som jag senast skidade på för en sisådär 15 år sedan har börjat skämmas lite och gått och gömt sig i uthuset någonstans. Jag bara vet att jag skulle måsta plocka fram dem. Jag börjar bli övertygad om att skidjävlarna och min begynnande bullmage har gaddat ihop sig för ibland tycker jag mig höra en röst som ropar:
-UUUUT I SPÅÅÅÅRET !!!! Skärp dej kvinna. Lite råg i ryggen borde du väl ha. Såå svårt är det egentligen inte.
Och nej, jag vet. Ifjol kunde jag skylla på att lillen var så liten och att ha en liten apa snuttandes på bröstet medan man försöker hålla balansen i skidspåret lade så att säga ribban lite för högt upp för min del. Jag sket i skidorna. I år har jag desto värre ingen bortförklaring. Fast i mitt stilla sinne har jag satt upp lite statistik. (Ta detta till dig om du liksom jag inte har någon bortförklaring)
Tänk dig att du är förvärvsarbetande skiftesarbetande småbarnsmorsa. I ärlighetens namn, hur många dagar låt oss säga på tolv veckor ( dec, jan, febr) har man faktiskt möjligt att åka ut med barnen och skida????
Först drar du bort 1/3 för de dagar du har kvällsskift. Sen drar du bort 1/3 till för de dagar som endera du eller något av barnen är sjuka. Sen drar du bort en hel del dagar då det är -15 och mer, ej för slaskit, blåsigt osv. Sen drar du igen av de dagar du har viktiga saker att göra så att du inte hinner, dvs handla mat, besikta bil, mata hunden osv. Så de få dagar som lämnar kan räknas på en hand ...
Och tjaaa, det är ju inte säkert att du just de dagarna är på humör för att sätta på dej skidorna och ta stavarna i handen. Nehepp, så blev det inga skidor för mig i år heller!! good!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar