-Häromkvällen pratade någon om dig...
Jag började svettas och fick lite svårt att andas. VA?? Om mig? Vadå?? Säg nu inte att snacket går igen?!! Avskyr...nej, HATAR skitsnackare. Och dessutom på jobbet...
- Tja, hon sa att du nog måste vara fattig...och ha det väldigt svårt ekonomiskt...
PUH!! Va skönt att det bara var det liksom. Tusen gånger värre saker om sig själv har man ju hört under åren, så man är ju van liksom. Ändå gör skvaller och annat snack alltid mig en aning nervös. Jag fortsatte jobba med "fågeln som viskat i mitt öra" om baktalerskan. Fattig minsann? Intressant egentligen. Jag slås av två motsatta tankar...
1. Va bra!! Att hon tycker att jag är fattig. Hon måste alltså hysa medlidande med mig och ömka med sin stackars arbetskamrat som är så fattig att hon handlar på loppis och inte har råd med en enkel ögonoperation som endast kostar ca 3000 euro...det har väl vem som helst extra på kontot, tjolahej!
Och det här är ju något jag kan dra nytta av. Klagar jag lite mer på jobbet så kanske hon (baktalerskan alltså) sticker till mig en hundring eller två i smyg för att det är så ooooootroligt synd om lilla mig...jag ler inombords. Härliga tanke!!
2.Är det egentligen synd om mig?? Är jag faktiskt fattig? Visst är allt som oftast kontot på sinande när lönedagen åter närmar sig men ändå...Fattig?? Jag är frisk, min sambo och mina barn är friska. Vi har mat på bordet och i överflöd ( jämförelsevis afrika-barnen..) och fint och mysit hem. Jag har jobb och bil och föräldrar och syskon. Kläder på kroppen och unnar mig lyx såsom kaffe och choko.( jämförelsevis afrika-barnen nu igen ) En resa till södern och shoppar både det ena och det andra. Nej, fattig anser jag inte själv att jag är.
Och det är väl ändå det som räknas i livet. Mycket hellre än all rikedom i världen önskar jag mig hälsa, både för mig själv och mina nära.
Och dessutom en väldigt viktig sak som jag har kommit underfund med som spelar stor roll för ens lycka. Att de nära människorelationer man har i livet faktiskt är BRA relationer. Att de faktiskt fungerar.
För vad gör man med en massa pengar på kontot om man har en SKIT-KARL??!! Ursäkta mig, nu menade jag ju en SKIT-RELATION med sin karl. Troligtvis shoppar man sig lycklig då. Fungerar på kort sikt-ja! Långsiktigt-njaaaääää!
Och fastän jag nu nästan befinner mig på fattighuset, enligt vissa källor, så jublar jag ännu när min sambo kommer hem från jobbet.( Och jublar ännu högre när han tar av sig skjortan...) så jag kan nog kort och gott säga att jag är en lyckans ost (med väldigt tunn plånbok dock.)
Och vårt lilla fattighus består av friska familjemedlemmar som både skrattar och gråter ibland. Skriker och skränar så det går stora vågor. Vi handlar på loppis. Vi kokar hemlagad mat, som innehåller ytterst lite extra tillsatser. Vi betalar våra räkningar, oftast i tid. Ibland en och annan påminnelse. Men framför allt så är vi LYCLIGA. Och det är det som räknas. Tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar