Grusiga ögon. Hasande snubblande steg. Kiss-kiss på toaletten. Tvätta händerna och försiktigt öppna ögonen. Får syn på min spegelbild och stänger snabbt ögonen igen. Ack du ljuva morgon, ack du ljuva vardag!
Slevar i mig mina flingor och sköljer ner en kopp kaffe medan mitt tredje(!) öga sneglar mot klockan.
Väcker min dotter med en falsk-mamma-röst : Vakna sömntutan...jag ler och kämpar med den inre rösten...( mamma har jävligt bråttom så stig upp fort och laga dig klar till daaaagis!!)
Jag tassar sen in i sovrummet försiktigt så jag inte väcker lilleman...med lite tur sover han ännu en kvart. Trevar i mörkret och tar första bästa i underklädeskorgen, ett par gamla urtvättade mamma-trosor och strumpor med hål på ena hälen, såja det är väl inte hela världen...det är ju jobbet och ingen modevisning jag ska till.
Fort på med kläderna och drar ena borsten över tänderna och den andra genom håret- hej vad det går undan. Lite spackel och rött på läpparna. Puta.Peta.Pilla. Tjata på barnen. Packa väskan. Krama barnen-mamma älskar er!! Sen kallar jobbet.
Hem från jobbet. Hämta barn. Snacka trevligt med granntanten. In med väskor och barn i huset. Pust stånk och stön. Lillen skriker som besatt, vill hellre vara ute och leka. Dottern berättar om dagen och undrar om hon får ha kompis ikväll.
Tja, vad ska jag säga. Jag har liksom inte landat än. Måste känna av lite. Få andas ut. Tänka fria-hemma-tankar!!
När hundens hälsningsprocedur är avklarad och han varit ut gjort sina diverse behov kommer kattspetaklet jamandes. Lilleman klänger på min ena arm. Köket ser ut som vi lämnade det i morse. Klockan är snart 4 och jag borde börja med maten fast urinblåsan sprängs snart och mitt huvud snart likaså! Skor och kläder överallt. Bykkorgen full och diskmaskinen borde tömmas. SUCK!
Jag slänger allt på golvet. Tar upp lilleman och sätter mig bredvid lill-mosson i soffan. Vi kurar ihop oss. Jag drar filten runt omkring oss. Smeker deras hår. Min dotter skojar om mina strumpor. Min lilla gosse petar mig i örat och skrattar. Jag andas in och ut. Slappnar av. Orkar inte göra ett skit. För då blir jag SURKÄRRINGEN!!
Hur många dagar har inte sett ut så här undrar jag?! Som arbetande småbarnsmorsa blir man lätt en riktig surkärring ( hur i all världen står min sambo ut???) Jag tjatar, ropar och svärorden duggar tätt ibland.
Irritationen pyser ur mina öron. Jag riktigt KÄNNER hur min röst blir gammal, sur och gnatig. Ser hur mina obetydliga begynnande rynkor blir som djupa fåror, hur min mun snörpar ihop sig likt en gammal nuckas. I mina tankar är mitt hår grått som aska.
Herregud, när blev jag såhär?? Varför ställer man så höga krav på sig själv?? Är alla arbetande morsor såhär, eller arma tanke: är det bara jag? Som kör på som en överarbetad furie som gastar order åt alla håll?!
Jag vägrar! Jag vill inte vara surkärringen mera. Jag säger upp mig! Hädanefter ska jag fortsätta slänga allt på golvet när jag kommer hem. Krama mina barn. Gosa en stund. Bara andas-finnas till! Slappna av i mina muskler. Känna hemma-livet. Lugnet ( eh, finns det?)
Så gör vi. Från och med nu. Tvätten och disken må stå. Maten får vänta. I alla fall för det mesta...vissa dagar...ibland...eller åtminstone en dag i veckan. SUCK! Förbannade vardagstäsk. Undrar försynt hur de med fyra ungar gör för att inte riva sitt hår och klösa ut sina ögon när känslan att inte räcka till tar över?!
Med denna långt skriva blogg vill jag ge all arbetande småbarnsmorsor en eloge! För att ni orkar, för det värdefulla jobb ni gör mammor. Hemma. På jobbet. Hemma igen! Ni är guld värt...(jag hurrar mig själv)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar