En riktig karlakarl....

-ÄH! Äh! Äh!!! låter han när han fått syn på den. Han pekar på den med sitt ena knubbiga, kletiga finger.
- Däh! Däh! Med snabba korta steg är han äntligen framme. Vid traktorn. Jag HATAR den!! Han ÄLSKAR den!!
Väl framme vid vidundret slår han sina små nävar mot trappstegen upp mot hytten, tittar uppfodrande mot mig och utstöter ännu med bestämd ton : ÄH!! En order. Han vill upp. Och som vanligt är det jag, den veka mamman som varken orkar eller vill ta en strid med den envise un...ursäkta, det envisa barnet. Suckar uppgivet och gör honom till viljes.

Uppe i traktorn ska det vridas på ratten, dras i spakarna, pillas på diverse små knappar och manicker och jag vet inte vad. Blinkers verkar vara en stor favorit ( och om jag gissar rätt lär spaken snart ramla av...) Samtidigt som denna procedur gås igenom formar han sina sockersöta läppar och kör med sitt vanliga brumljud så spottet yr över mina händer. Händer som desperat försöker hålla honom kvar i famnen.

Samma sak varje dag ute på gården. TRAKTORN. Jag förbannar den. Och åtskilliga gånger har jag funderat att täcka över den med en presenning men jag vet att han inte går att lura. Jag AVSKYR att klättra upp i hytten, sneglar ideligen mot bakfönstret ifall illasinnade getingar skulle lurpassa på mig. Och det är liksom meningen att man ska sitta där LÄNGE. Inte bara en snabbtitt inte. Helst ska man starta traktorn också. Där går min gräns. ( och tack och lov vet jag inte hur man gör...det är något specialtrick med min sambos traktor tydligen...)

Traktorer, bilar, trucker, tröskor...kort sagt allt som låter och brummar är intressant. Länge kan han sitta och titta när min sambo klyver ved till exempel. Han är en riktig karlakarl. Åtminstone lutar det åt det hållet.

Fast jodå, mammas gosse också till min uppenbara förtjusning. Helt enkelt underbart. När han med utsträckta armar kommer tultandes mot mig, snubblar lite i sina våta skor. Mässar mamma i en ton som utstrålar trötthet. Tack och lov tänker den traktor-hatande mamman i smyg.

Det är konstigt hur svag man blir av kärlek. Stark. Berusad. Rädd. Ibland fattar jag inte. Att JAG, lilla jag har två busungar av bästa sort. Vilda glada barn som ibland driver mig till vansinne. Orsaken till mina begynnande gråa hårstrån ( okej, grov överdrift...) Som gör mig totalt överlycklig på samma gång.
En liten och blond. En lite större och mörk. En av varje sort.


När karlakarlen smetar in sitt hår med bananmos ( i värsta fall fiskfile och smör) är han dock inte lika härlig. Han ser ut som en liten galen professor när håret vid öronen står ut. När han trött gnider in potatismoset i ögonen och han ger upp ett illvrål så hans lilla madonnaglugg blir synlig.

 Min sambo påstår att hans humör är något han ärvt av sin mor. Och tjaa, det kan möjligtvis finnas en liten, observera, dock liiiiten chans att det KANSKE kan förekomma att det faktiskt är så. Fast traktor-striden...där går han alltid segrandes ut, den lille rackarn. Karlakarlen. Min son.