Sömntutan

Vaknar av ett bett i bröstvårtan. Sen hör jag det. Ett fräsande ljud följt av ett glatt ba-ba-ba. Jag låtsas spela död. Ligger helt blickstilla. Tänker i mitt sömndruckna hjärna att han kanske somnar om. Bara den här dagen. Bara en halvtimme till! Snälla!!!
 Fast jag vet att det är kört, för ljudet har ökat i styrka och han snurrar runt som en säl bredvid mig i sängen. River i mitt hår, petar in fingrar i min ena näsborre, gör allt för att visa att nu är det dags att vakna kära mamma! Jag kan knappt tänka, känner mig halvt medvetslös och befinner mig samtidigt i en dröm om sommar och gamla symaskiner. JAG VILL SOVA!!!
Med sprucken röst uttalar jag högt i det halvljusa sovrummet:

- Hundra euro!! Snälla! För en timme eller två. Skulle gladeligen betala någon, vem som helst nästan 100 euro för att komma och ta hand om min söta lilla ljuva bebis någon timme till. Men verkligheten är inte nådig! Jag ökar beloppet med ett par hundra men ingen kommer. Tänker på kändisarna och deras nannysar. Vore inte det en god ide kanske? I alla fall morgontimmarna?!
Öppnar mina sömntunga ögonlock och får syn på honom. Stora runda ögon och ljust fjunigt hår på huvudet. Han ger mig ett glatt leende och jag ser de små piggarna till tänder i hans nedre käke. Överfalls av en stark kärlek, trots tröttheten som svider i mina ögon och genomsyrar min slumrande kropp.

 Plötsligt är det som om jag vaknar till! Känner en glädje i kroppen. Minns gårdagen och kommer ihåg pappaledigheten. Med fumliga händer söker jag under kudden efter min telefon. Två gånger på gröna luren.Hör hur det ringer i köket. Hur min sambo svarar lite undrande.
-Ööööh!!! säger jag och trycker av. Hör hur hans steg närmar sig sovrummet, och ser hans efterlängtade gestalt när han träder in i rummet som en räddande ängel.
-Nämen, har ni vaknat, säger han med pigg och nyter röst och hans ansikte riktigt lyser. Han ser pigg och glad ut. Oförskämt pigg ut i mina ögon. Nästan så jag vill klösa honom i ansiktet. För att han är så morgonpigg. Och här ligger jag. Som en halvdöd padda. Med håret åt alla håll, sömntunga ögon och känner mig som värsta sömntutan.
Han tar upp vår lille son i famnen, pussar mig på munnen, släcker lampan och lämnar rummet. Stänger dörren efter sig. Vänder mig på andra sidan och somnar om. Tacka vet jag pappaledigheten! Jag älskar den!!

" Man är som mest skärpt på morgonen" sägs det. Undrar vem det i helskotta är som har kommit på det? Kan omöjligt stämma! Inte på mig i alla fall. Kunde det möjligen vara en avlägsen släkting till min sambo? Bestämmer mig för att det bara MÅSTE vara så!
Varje morgon är det samma sak. Tröttheten gör mina leder stela, mina tankar suddiga och min kropp försatt i ett zombie-liknande tillstånd. Går runt som i en dimma. Med en röd fluffig morgonrock och stora lurviga tossor på fötterna. Känner mig som 104 år när jag hasande tar mig fram. Minst! Fast utan värken i lederna och demensen då.

Men vänta bara! Ge mig en timme. Låt mig få skölja mitt ansikte. Dra på mig kläderna. Dricka mitt morgonkaffe och äta en skål med flingor. Då har sömntutan försvunnit. John blund kan slänga sig i väggen! Piggheten har tagit över och jag är mig själv.
 Jag sjunger glatt för mig själv, plockar och städar. Min röst har återfått sin vanliga skärpa. Disken hoppar in i diskmaskinen, trasan flyger över köksbordet, och alla har fått i sig frukosten. Order flyger åt alla håll
.
-Har du borstat tänderna? Kissat och klätt på dig? Nu måste du skynda dig, taxin kommer snart!
Allt är i sin ordning och jag känner mig äntligen redo att ta itu med dagen. Och när kvällen kommer fortsätter detta. Mitt tidvisa lite euforiska tillstånd. Och när jag är som i mitt esse en nio-tiden på kvällen ligger plötsligt alla andra och sover! Nu??? När allt är som bäst. Mina tankar är samlade och energinivån ännu på den högre skalan. Nåja, då kan jag ju alltid ta en stund på datorn. För mig själv. Med en kopp kaffe. Och fundera lite på hur det ska gå när min sambo återgår till sitt jobb i slutet av april. Hur gör jag då?