Jag var lite tveksam först. Är född och uppvuxen i kuni och man vill ju inte "gå ner sig" liksom. Vi flyttade. Och konstaterade ganska snabbt att jag gillar Vörå. Jag stortrivs med andra ord. Vi har stor gård, trevliga grannar och nära till både simhall och skola. Människorna här är som i de flesta byar. Lite nyfikna ibland och en och annan kuf, annars är de flesta jag mött vanligt folk. ( och vad trodde jag då??)
Det finns banker, grill och bibliotek. Och det bästa av allt: Halpa halli!! Räddaren i nöden när jag hemma river mitt hår och känner galenskapen komma smygande. Fräser iväg till halpa halli . Köper mig en tröja eller en wc-borste. Vad som helst, bara det är nytt. Vips! Så är allt bra igen. Lugnet är återställt.
Kläder, leksaker, prydnadssaker, nyttiga saker och diverse krämer och smörjor. Plockar upp krims-kramset ur påsen och beundrar allt vad jag nyligen inhandlat. Det här behövde jag. VERKLIGEN! Hur i all världen har jag klarat mig utan den här handkrämen förut?
-Vad var det jag sa? De har ALLT i Vöro, säger min sambo med ett självbelåtet flin. Nåjaa, vet inte om jag riktigt håller med. Det finns nog en hel del jag saknar men på det stora hela har jag inte så mycket att anmärka på. Men det finns en sak. Som irriterar mig enormt! Som gör mig vansinnig, speciellt vårar och somrar.
- Mamma, det luktar ko här! var min dotters första anmärkning när vi kom ut på trappan någon vecka efter att vi flyttat hit. Och jag höll med henne. Grispiss, koskit, rävdynga, det är bara att välja och vraka. Dofterna varierar från dag till dag. Men likväl finns de här. Och alla som kört hitåt längs larvvägen vet att traktorerna vallfärdar hitåt. Det är traktorernas paradis. Böndernas håla. Fast jag klagar inte. ( i varje fall inte så min sambo hör det...)
Fast dofterna gör mig galen. Retar min känsliga näsa. Lägger sig som en dimma omkring mig på sommaren. Och det värsta av allt är att med den ljuva landsdoften kommer automatiskt flugorna med på köpet. Och de gör mig om möjligt ännu galnare.
Surrande odjur som sätter sig överallt, skitar ner mina fönster, vägrar att fastna på alla de olika flugfångar-verktyg jag köpt, och gör den glada mamman till en sur mamma. Många är de kvällar då jag räknat de döda otygen till 30 och sen slutat med uppgiven min. Min sambo vet att han inte ska gå i vägen när jag kommer farande med flugsmättan i högsta hugg. Jag är helt tokig och viftar vilt omkring mig. Lugnar ner mig senare mot kvällen då jag insett att jag aldrig kommer att vinna. Förrän vintern.
Hur som helst trivs jag, bortsett lukterna, åsynen av ännu en vräkig traktor och flugorna. Huvudsaken är ju ändå att vi har det bra. Att vi är friska, glada och får vara nära naturen. Ungefär så tänker jag när vi på våren går längs gångbanan och spanar efter tussilagon i dikeskanten. Fast får jag syn på en traktor som kommer körandes med ännu ett lass dynga svär jag inombords och pekar finger i smyg. Det är bara så jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar