Gullegullandet

Vart tar det vägen egentligen? Varför tar det slut? Jag vet svaret men tycker ändå det är synd på något vis. Man önskar ju att det kunde fortsätta...
För en par år sen frågade en väninna mig varför man i början av förhållandet hånglar så mycket och efter en tid är det mera frågan om sporadiska pussar på munnen? ( varierar ju visserligen från förhållande till förhållande)
Jag var för tillfället på mitt mest mans-hatar humör så jag log lite pillimariskt mot henne och svarade att det kanske var för att de inte längre luktar och smakar lika gott längre. Rekommenderade henne att köpa honom grön pepsodent och sen skrattade vi gott båda två. Det här hade vi ju helt på klart!

Men det här med att relationen ändras med åren stämmer ju. Alla känner ju igen det. I början är ju allt så gulle-gull men efter en tid orkar man inte göra sig till längre. Man vågar visa vem man egentligen är. Men herregud, är det här ditt sanna jag? Var är han jag blev kär i?! Kom tillbaks!

Vi ligger i sängen min partner och jag och plötsligt borrar jag in mina iskalla fötter mellan hans varma lår. Ingen reaktion.
-Njaa, inte är de så kalla inte, säger han och ger mig ett leende.
När jag i dagens läge försöker göra samma sak är det inte längre accepterat.
-Huuu, bort med dina kalla labbar, är hans ord. Jag saknar den gamla goda tiden.

Och när förvandlades jeansen till mysbyxor? Mina tighta toppar till mormors gamla kofta? Sminket och plattången glömdes bort. Inte alla dagar, men här hemma i alla fall. När slutade min sambo använda sin väldoftande hårpomada ( som jag älskade i början!) Jag bara undrar! Och när slutade använda kallingar slängda på badrumsgolvet bli gulliga,( om de ens varit de någon gång)?  Och när blev trerättersmiddagen makaroner med korv? Den grå vardagen har tagit sin början. Allvaret är här.

Fast jag gillar det. Att få vara den jag är och ändå bli älskad. Att inte behöva göra sig till. För nittio procent av livet är ju egentligen vardag. Och då är det skönt att få lufsa kring hemma i värsta mysdressen. Så länge man vet var gränsen går.
 När jag i somras gick omkring ute på gården rensandes ogräs med orakade ben och min sambos gamla kortkalsonger med krokodiler på fick jag ett par lätt höjda ögonbryn, och då förstod jag..jepp, där gick gränsen. Men de var ju såååå sköna...

När blev jag altså såhär sunkig? Så här nere i träsket. Förvandlad till mysgumma. Nej nu ska det bli grejer av. På med mascaran och fram med  rakhyveln! På lördagen smäller det. Då åker raffsetet fram älskling!!