Olyckan är framme. Genast är gamarna där och kretsar ovanför det döda villebrådet. De cirkulerar högt uppe i det blå och kraxar med sina små fula näbbar. ( kraxar gamar??) Jag talar om Reinfeldt. Om skilsmässor. Om relationer som inte håller, tar slut och plötsligt är kraxandet igång.
Det ska diskuteras av alla, spekuleras och debatteras. För det är ju så ooootroligt intressant. Att prata om andras förhållanden. Av när det går dåligt. För det är ju mycket trevligare än att titta på sina egna förhållanden. Varför tycks vissa människor gotta sig i andras olyckor??! Blir arg och frustrerad och tycker folk kunde sköta sitt och reparera sina egna misslyckanden!!
När jag själv skilde mig fick jag höra (bakvägen förståss!) " jaa, jag har nog också tänkt packa mina väskor och lämna min man flera gånger men tjaa, äktenskapet ska ju inte vara någon dans på rosor". och dylika negativa uttalanden som sårade mig och gjorde mig så in i norden förbannad.
" Ja, nutidens unga skiljer sig så lätt" och " man måste ju kämpa lite också i sina relationer!" Jaså, och tror ni som hyser dylika tankar att man inte har kämpat då? Att det är ett enkelt beslut att lämna sin partner, och speciellt när det är barn inblandade?!Jag tror att det är just det man har gjort. Kämpat alltså. Kämpat och försökt, men hur gör man då när det inte längre går? Hur länge är det meningen att man ska hålla på då?
Och när man upplever att det inte finns något att kämpa för längre? Visst, har man bara "tappat gnistan" kan man eventuellt hitta den igen ( om bägge parterna vill förståss). Men när något i relationen fattas, själva grundstenarna i ett förhållande aldrig liksom funnits, eller när det är enbart den ena parten som försöker? Då går det ju inte längre.
Med det här vill jag bara slå fast, att liksom Mia Skäringer säger: jag är inte för skilsmässor men jag är inte heller emot dem. Jag är för ensamheten, tvåsamheten, kärleken och livet. För jag anser att det är det som är viktigast. Att man mår bra. Känner lycka. Får vara sig själv. Utan partner eller med.
Läste för länge sedan att det man lär sina barn om man väljer att stanna kvar i ett dåligt förhållande är att det är OKEJ. Man SKA leva så. Man ska ha det dåligt och leva med det. För man har alltid ett val, om än ett svårt sådant, att välja hur man vill leva. Min åsikt ( ja, det är ju min blogg det här) är att om man lever i ett dåligt förhållandet har du tre valmöjligheter:
1. Försöka få det bättre ( obs, bägge parter) 2. Lämna det 3. Leva med det och pigga upp dej med shopping, en tredje part, eller roliga upptåg med vänner. Nummer 3 är inte enligt mig att rekommendera !
I går kväll när vi låg i sängen beskrev jag för min sambo hur jag ser på parförhållanden. Vi sitter i en liten eka, han och jag. Vi ska över oceanen och ibland ror han, ibland ror jag. När solen skiner och havet är lugnt sveper ekan fram över vattnet i god fart. Ibland blir det oväder och vågorna går höga, då går det trögt och man kommer knappt fram. När dimman kommer åker vi ibland vilse. Hur som helst så fortsätter vi att ro.
Turas om, för ingen orkar ro ensam, inte över havet. Ibland ror den ena partern längre, och så fortsätter det. Stora yachtar kör förbi någon gång, och man kan titta lite avundsjukt på dem, fast trots allt gillar jag mest vår lilla tjärdoftande eka. Med den är jag trygg. Min sambo småskrattade men förstod innebörden.
Tills döden skiljer oss åt, får vi höra. Aldrig i livet, vill jag säga. Jag tycker det låter som en dödsdom. Nej, kära vän, tills du slutar ro. För jag tänker inte ro den lilla jäkla ekan själv!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar