Jämlikheten

Är inne på det här med relationer och parförhållande nu igen. Kanske jag borde titulera mig relationsterapeut eller något? ( host, jag som är skild och allt..) Fast jag tycker det är intressant. Parförhållanden. Relationer. Människor överhuvudtaget väcker tankar och funderingar hos mig.
Skapar i mitt inre ständigt nya teorier och det stämmer faktiskt att man alltid lär sig något nytt. Man kan väl säga att man lär av sina misstag. Det har jag gjort, åtminstone vill jag tro det. Likväl gör jag alltid nya klavertramp. Oh, yes!!

I vårt hem är vi jämlika. Åtminstone ur min synvinkel sett. (jajaa, feministen inom mig väsnas emellanåt men ändå). Jag gör mitt och han gör sitt. Vi gör helt enkelt det vi är bäst på. Och vi arbetar för samma mål. Hemmet!
 Jag sköter matlagningen, tvätten och städningen. Han fixar bilarna, ser till att vi har ved, bär in den och eldar, fixar de typiska manliga sysslorna. ( sandlåda, lekstuga mm är inga problem) Jag tycker det är enklast så här. Det gör han med.

Irritationen kommer dock ibland när någon av oss klampar in på den andres domäner. Hämtar exempelvis jag veden och sköter eldningen gör jag ju helt FEL! Lägger inte in tillräckligt med papper i pannan, det ryker otroligt  fast börjar aldrig brinna. Jag kämpar med de tunga vedklabbarna så svetten rinner och det tar en evighet. Detta fixar dock sambon snabbt och enkelt.
Och när han får för sig att fixa maten blir jag glad, men sneglar lite grann på den klottiga spisen, smulorna på golvet och disktrasan är ju WTF, vikt på FEL sätt!! Fast vad gör man inte för att göra den andre glad. Underlätta lite grann.

Min sambo ler högfärdigt och visar mig sina stora biceps och ser stolt ut. Jag drar snabbt upp ärmen jag med och spänner. Fast det blir ju inte direkt samma resultat. Sambon hånler och skrattar. Men jag unnar honom det. Det här är ju egentligen något positivt! Tänk vad jag ska uttnyttja det här!
- Älskling, du som är så stor och stark...kan du snälla bära ut roskisarna, de är så tunga..
Ni vet inte vilka möjligheter det här innebär. Först berömmer man så stoltheten sipprar ut ur varje liten por på dem, sen...ber man om hjälp. Ger dem en chans att känna sig som riktiga gentlemän..stora stygga män!!

Han är dock en lurig en, min sambo. Han vet exakt hur jag ska tas. När han vet att jag är lite småsur av någon anledning, så riktigt hör jag hur han förändras. Rösten mild och smörig.
-Älskling, vill du ha kaffe? Jag plockar upp tvätten. Jag tänkte hänga upp de där tavlorna du har talat ( tjatat..) om ikväll...
Jag älskar den här sidan av honom. Önskar att han gjorde mig mer förbannad ibland endast för att få höra den smeksamma undergivande rösten.
Så kortfattat så hjälps vi åt, var och en med sina sysslor. Och jämlikheten är ett faktum. För vad vore han utan mig? Vad vore jag utan honom? Han skulle gå utan rena kallingar i sitt tomma hus ätandes en micropizza eller lenkkorv. Jag skulle frysa rumpan av mig vintertid och helt säkert inte längre vara bilburen eftersom motorn skärt ihop totalt eftersom jag glömt kolla oljan och byta fläktrem.
 Jag storgillar den här jämlikheten. Fast jag vet att det är 2012 och det sägs man ska dela på hushållssysslorna. Men jag säger NEJ tack! Jag föredrar det såhär.

( Dessutom vill jag ha en klätterställning åt barnen på bakgården och kräver jag jämlikhet nu får jag allra säkert fixa den själv.....)