tillbaka

Tillbaka i arbetslivet! Härligt, spännande, men en aning ...jobbigt. Inte själva arbetet i sig, utan det här att plötsligt börja röra på sig. Utanför hemmets gränser. Vara ute på grönbete på något sätt. Känns konstigt att lämna barnen, speciellt den yngste ( som "tyvärr" har blivit väldigt pappig efter endast två nätter!) 

Jag hade på något sätt glömt mitt "arbets-jag". Känslan av betydelsefullhet man får av att jobba. Att få vara ensam. Jobba. Utan ett varmt bylte i famnen eller tjat-rösten som återigen påminner om tandborstningen. Att få använda sin hjärna till annat än funderingar kring blöjor, matlagning och städning. Här ska dock tydligt påpekas att jag älskar att vara hemma. Men ändå...jag har nog saknat jobbet, eller betydelsefullheten det ger mig rättare sagt.

Jag var uppskruvad. Lite ängslig också. Ifall jag skulle ha råkat glömma något. ( hela min utbildning kanske, vem vet?) Och hur skulle det gå här hemma? Utan mamma? Bäddat för katastrof säkert!!

 Nej, min sambo klarar allt. Det är lugnt, intalar jag mig själv. Fokuserar på att komma ihåg hur jag brukade göra förut. Förberedelsen före nattskiftet.

 Duscha, packa väska, tömma hjärnan på oväsentligeheter, laga gröt och natta barnen. Jepp, det här skulle jag nog klara!

Sambon sköter lillen, jag nattar dottern. Läser saga, pussar, stoppar om, pussar igen, kramar. Lägger in värmedynan i micron och lindar in den i en handduk. Stoppar ner den i min dotters säng, som ett sorters substitut för mamma av något slag. Dottern gråter, jag tröstar, lillen sover och jag skyndar mig. Koncentrerar mig djupt i min lite för tillfället grötiga hjärna för att inte glömma något. Väskan är färdigpackad, arbets-behån på, sambon ligger på soffan ( family-guy förståss!!) kramar och pussar återigen. Skyndar mig ut till bilen.

Nu börjar det. Hög musik i bilen och jag vrålar givetvis med, annars kommer jag ju inte i form. Tillbaks på jobbet är allt det samma. Jag känner igen mig. Ljudet och doften. Här förflyter allt i sin gilla gång. Och natten går snabbt. När jag återvänder hem med grusiga trötta ögon och även lite orolig för hur natten gått förväntar jag mig att överfallas i dörren av tjutande ledsna barn och en hålögd trött sambo. Men där sitter min dotter alla redan kammad och påklädd vid bordet ätandes frukost medan sambon diskar och lilleman ligger mätt och belåten på golvet med en plastskopa i munnen.

 Här har dom minsann överlevt utan mig!! VA??? Klarat sig utan lilla mamma. Det är ju inte utan att man känner sig lite snopen! Men ropen skallar glatt när jag kommer in...mammah, mammah, mammah!!!  Skönt att vara behövd. Känna sig betydelsefull. Vara hemma igen! Åtminstone tills nästa söndag då nattjobbet kallar igen :)