Förr i vääden

En kall vintermorgon tar jag en promenad med vagnen. Med tanke på den isiga nordanvinden och snön som blåser rätt genom märg och ben är jag påbylsad från topp till tå. När jag närmar mig skolgården får jag en smärre chock. Precis i det ögonblick jag får syn på henne! Va??
Där står hon. En femte eller sjätteklassist på skolgården i högklackade skor. Jag upprepar: HÖGKLACKAT! Jag blir helt paff och också lite förundrad. Högklackat är ju något jag tar på mig till krogen! Och lite tankfullt undrar jag hur man leker i dessa skor...hoppar hopprep, springer osv. Förstår inte hur det går ihop. Undrar vart tiden har tagit vägen och om varför barn inte får vara barn längre?!

 Tycker allt är rätt så sorgligt och jag blir till och med lite rädd. Hur ska det gå för min lilla dotter? Står hon också snart på skolgården utan mössa i kylan, med tunna tajta leggings i minus 20 med högklackat, pusch up och strings?! Vad jobbigt det måste vara att växa upp i den här nya tiden! Vilken press liksom!

Tittar ner på mina tjocka vadderade vinterbyxor ( som till på köpet är morsans) och fotriktiga skor ( jajja, riktiga vandrarkängor minsann). Drar ner mössan över öronen och fortsätter min vandring. Fast jag kan inte låta bli att fortsätta undra och spekulera i hur det var på min tid...när jag var ung. Förr i världen... ( herregud, jag låter som en gammal gnällkärring men ändå..)

På min tid var det jeans och collage som gällde. Eller egentligen var det inget som gällde. Man tog helt enkelt på sig det man hade eller som morsan hade plockat fram. Kanske en tröja med mimmi pigg på eller dylikt?! Gympadojor var nog det vi använde mest. Det var som inte så noga. Och vi lekte, sprang, spelade boll, hoppade hopprep och tjuv och polis. Åtminstone är det så jag minns det. Nog gör väl barn sånt ännu? Jag menar i lågstadiet. Jag hoppas åtminstone det, även om de högklackade skorna utgör en viss snubbelrisk så har väl inte barnasinnet försvunnit helt?!
I högstadiet blev det viktigare med kläderna förståss. Stickatröjor och gubbskjortor ( jag lånade min morfars) var det man använde mest. Med högsta sannolikhet är det inte längre inne med gubbskjortor utan nya tider och nya trender är här. Tack och lov nu när jag tänker efter.

När det i februari var inskrivningsdags till skolan vandrade jag och min dotter den korta biten dit för att lämna personuppgifter. Plötsligt får jag frågan av lärarinnan: har din dotter någon telefonnummer?
Va? Jag blev så förvånad över frågan att jag började skratta lite nervöst. Tanken på att min lilla dotter skulle ha en telefon hade liksom aldrig föresvävat mig. Jag kunde helt enkelt inte få in bilden i mitt huvud. Hasplade hastigt ur mig att NEJ, det har hon verkligen inte.
 Jag tyckte hela situationen var lite konstig. Som att i och med inskrivningen i skolan nu plötsligt innebar att nu släpper jag ut min dotter i en helt annan värld. Vuxenvärlden. Och jag är inte så riktigt säker alla gånger att jag riktigt vill det... jag vet att jag måste, men det gör ju en så rädd på något sätt.
 Jag vet att flera anser att deras 6-åringar behöver telefon och alla gör ju som de tycker är bäst. Och de besluten respekterar jag. Men tanken har inte riktigt kommit till vårt hem ännu och min dotter har aldrig ens nämnt någon telefon. ( tack och lov ännu en gång!)

Hur som helst så var det annorlunda förr i världen. Nutidens melodi är en helt annan och jag kanske måste skärpa till mig. Hänga med lite grann. Här ska inflikas att jag av tre män fått höra att jag är lite gammaldags. Hmm, fast jag gillar det. Jag må kanske vara lite grann lagd åt det hållet men jag trivs med det.

 Snart är hösten här och min dotter börjar första klass. Kanske jag har hunnit vänja mig vid tanken vid det laget?! Blivit lite mer modemedveten. Lärt mig mera om datorn. Förstått vad en I-phone är. Kanske...men bara kanske!!