Pratkvarnen

- Tycker du att jag pratar för mycket? frågar jag av min senaste dejt
- Nej då, jag tycker du har så mycket intressant att berätta, svarar han då och ser avslappnad ut.

Det här samtalet påminner jag ofta min sambo om då han i dagens läge smått antyder att jag kanske, men bara kanske pratar aningens för mycket. Men saken är den, att jag älskar att prata! Jag kan inte vara tyst! jag avskyr och är till och med lite rädd för tystnad.
Läste en relationsbok för en tid sen och där stod det precis om mig: Pratkvarnen!
 Däri påstods det att allt som kommer in genom mina ögon eller öron-portar åker ut genom munporten. MÅSTE helt enkelt ut! Och finns det ingen som lyssnar så pratar jag med mig själv. Min sambo däremot påstods ( enligt boken) vara döda havet. Ingen utkörsport alltså. Inget utlopp, endast avdunstning. Ack så tråkigt, tycker jag!

Jag pratar, babblar, tjatar, gormar, skrattar. Svadan liksom bara väller ut ur mig. Åt alla som orkar lyssna. Det finns ju så oändligt mycket att prata om! Däremot är dock inte allt intressant. Det har min sambo nog vid det här laget fått erfara..! Fast han lyssnar. Åtminstone vill jag tro det.
 Han ser på mig när jag pratar, nickar lite grann, hummar på vissa ställen, inflikar något litet ord här och var. Men...jag undrar, för hans ögon liksom glider iväg ibland...till teverutan vid sidan om mig, och jag förstår. Han är en listig rackare! Fast han försöker i alla fall.

Vad jag däremot ogillar med mig själv och min mun, är att jag inte alla gånger kan hindra orden som kommer ut ur den. Speciellt inte när jag är arg eller upprörd. Det bubblar inom mig. Jag ropar och svär, säger saker jag senare ångrar och vill ta tillbaks. Men det går ju inte!! Och mitt redan överfulla dåliga samvete späds bara på ytterligare. Tungan styr mig. Den kan inte lägga band på sig-och jag avskyr det!!!
Otaliga gånger har jag inför mina barns öron hotat att nacka frassen om han springer mig i fötterna EN gång till ( jajaa, skicka ni djurens vänner eller socialen på mig bara!!) Fast som tur är, så känner ju mina barn till hur jag är. De VET att jag inte menar det. De vet att stormen lugnar sig snart. Att det är övergående. Och tur är väl det.

Att min 6-åriga dotter brås på sin kära mor har jag för länge sedan konstaterat. Vi pratar i munnen på varann, blir arga på varandra när den andra inte kan höra på! Vi tjatar på varann och ropar ibland. Samma pratkvarnar, samma temperament. Det ryker och osar! Gnistorna yr och vi stirrar argt på varandra. Det smäller i dörren när hon som en tornado rusar in på sitt rum. Jag måste bara le. Hon är som jag. Vi är så lika. Min dotter- min temperamentsfulla tornado! Min sambo har helt klart underhållning för hela slanten.


I början frågade jag min sambo om han kunde tröska. Han var ju från vöro så jag gissade det redan. Förklarade för honom att det är väldigt viktigt att man kan tröska! Liksom sålla sädeskornen från axen. För det är så riktiga vänner gör.
 De lyssnar på dig, låter dig prata och sållar bort det oviktiga i det du säger och tar vara på det viktiga. För när man har att göra med pratkvarnen är detta av ringaste vikt! För att ge lite beröm åt min sambo kan jag bara inflika att han tröskar utmärkt! Tack och lov.