Bulimin

Det här blir ingen underhållning. Men jag tror att styrka är att visa svaghet. Riktig STYRKA! Därför öppnar jag mig, delar med mig av mitt liv. Mina känslor. Mina svagheter. För att bli stark. Så idag får ni vara terapeuter och jag klienten. Året är 2008...

- Vill du ha glass?
- Ja, gärna, svarar jag. Ångrar mig genast efter jag uttalat orden. Nej, tänker jag. Absolut inte att jag vill ha glass. Jodå, viskar min förrädiska svekfulla kropp. Det vill du visst!
Vi tittar på film och äter glass. Njuter av de första skedarna men efter varje skedtag växer ångesten. Kan inte längre koncentrera mig på filmen och hänger inte längre med ens. Min hjärna jobbar dock febrilt, och jag slevar fort in glassen. Känner ingen smak längre. Bara öser in. Har i mina tankar redan bestämt mig.

Går ut i köket och letar i alla skåp. Vad månne finns att äta? Muffins, choklad, mera glass, bullar, kakor, kex, ALLT! Ratar förståss allt svårsmält som lakrits, chips och dylikt. Fyller sen en kanna med vatten. Det är ju liksom enklare att få upp om man blandar, förstår ju vem som helst ju!
Bryr mig inte om filmen längre. Bara vräker i mig. Frossar och känner ångesten öka. Min mage buktar ut och det känns som om jag ska sprängas. Den känns så full, så full, så full! Plötsligt får jag panik. Aldrig i livet att det här kan stanna kvar! Det vet jag ju redan. Det ska bort. MÅSTE bort!

Reser mig upp ur soffan, gäspar och försöker verka lugn, fast det är full kaos i både magen och hjärnan.
-Tror jag far ut och joggar en stund, hänger inte med i filmen.
Knyter snabbt på mig gympadojorna och går ut genom dörren. Nu är det bråttom. Alla som varit med om det här vet ju att det måste ut om max tjugo minuter. Hur länge satt jag vid teven egentligen? undrar jag nu.
Springer nerför backen och känner hur stinn jag är. Hur jag håller på att spricka! Tittar fort åt båda hållen och hoppar snabbt över diket och in i skogen.

Jag spyr. Det bara väller ut. Sen tar det stop. Kör ner fingrarna i halsen, för det måste ju komma mer! Allt ska därifrån. Gång på gång sätter jag fingrarna i halsen. Mossan nedanför mina fötter är full med spyor. Mina ögon tåras och det börjar göra ont i halsen. Riktigt ont.
Har jag fått upp allt nu? Skulle vilja ha en våg. För att liksom se om det motsvarar mängden jag åt. Det känns i alla fall som om allt kommit därifrån. Torkar av mina fingrar i mossan och känner hur svetten rinner under mina armar. Känner efter i hela kroppen, och ja, det känns bra. Jag känns tom. Allt det onda kom upp. Lutar mig bakåt mot en sten och känner hur ont det gör i halsen. Och det är DÅ skammen kommer. Hugger till snabbt. Jag skäms och vill nästan gråta.
 Varför blev det så här nu igen? Varför vräkte jag i mig? Vad försöker jag döva? Att jag inte duger? Att jag hatar mig själv? Inte min kropp, utan hela jag.

 Har spytt så många gånger de senaste dagarna och efter varje gång, och varje kväll har jag lovat mig själv. Sagt åt mig själv, att i morgon är en ny dag. I morgon ska jag inte vräka i mig. Inte frossa. Inte stoppa fingrarna i halsen. Inte spy.
Jag tar ett djupt andetag, torkar mina ögon med baksidan av handen, luktar sen på händerna. Fy! Tittar äcklat på mina spyor och sparkar till lite mossa över dem så gott det går. Rättar till mina kläder, undrar vad klockan är och stoppar ett tuggummi i munnen. Såja, ren och fräsch. Joggar tillbaks hemåt med en tomhetskänsla i magen och hjärnan fylld av ledsna tankar. Innan jag går in genom dörren lovar jag mig själv. Imorgon är en ny dag. I morgon ska jag inte spy.