Anorexi

Tänkte skriva ett litet inlägg som berör år 2004, så att ingen missuppfattar...

Jag vaknade upp med en rädsla inom mig, och mina händer gled av gammal vana snabbt ner under täcket, över min varma lite bulliga mage, men så här tidigt på morgonen kändes den slät, och förståss låg jag på rygg. Kände ena höftkammen och jag blev genast lite lugnare. Då den första morgonritualen var avklarad steg jag upp, och kände efter i hela kroppen. Jo, jag kände mej lätt, tom och jag liksom svävade fram. Vilken härlig dag!!

Gårdagen hade gett resultat, det MÅSTE den. Med en snabb blick på den tomma sidan av sängen nappar jag snabbt åt mig vågen och går in på wc:n och låser om mig. Kissar fort som attan, (för om ni inte vet det så väger ju också kisset en hel del!!) och stiger sen fort upp naken på vågen. Blundar först och håller andan (vem vet, luften i lungorna kan ju också väga en hel del) och tittar ner på siffrorna som visas: 47,6. YES, tänker jag, 200 gram mindre än igår. Bestämmer mig genast att dagen är räddad, klär på mig jogginkläder och springer runt kvarteret. Klockan är fem på morgonen.
Frukosten består av en deciliter flingor med fettfri mjölk och en kaffe. Efter en lång dag på stan börjar jag känna mig yr och händerna skakar. Inser att jag trots allt måste få i mig något och går in på hesburger. Där strömmar den goda doften av hamburgare och pommes frites emot mig men väljer klart som korvspad en kycklingsallad.

Min kropp skriker efter hamburgare fast inte en chans att nån skulle kunna lura mig inte!! Ser mig omkring på de andra kunderna och skrattar i mitt stilla sinne åt dem. Att de inte har någon kontroll?!! Herregud, vräka i sig sådär liksom. Tycker själv att jag liksom är den starkaste här, fast en liten del av mig är avundsjuk..hur kan de klara av att äta det där, att de inte skäms sen?! Äter upp min härliga sallad och när jag går ut genom dörren så känns mina steg lätta.
Jag klarade det, jag är helt enkelt bäst. Har total kontroll över min kropp och jag känner mig mäktig, som en Gud ungefär. Känner mig mätt men ändå tom på något sätt när jag startar bilen och kör hemåt. I bilen på väg hemåt kokar jag i min lite lulliga hjärna ihop en massa goda recept, känner smakerna på tungan, njuter av all god mat det finns i världen. Men nej, den är inte till för mig, jag har ju KONTROLLEN och den kan ingen ta av mig. Funderar vad jag ska äta på kvällen, vad jag inte kan äta osv.

Så kort och gott går all min tid åt att tänka på mat. Vissa säger att anorektiker är svaga, men vad är det för skitprat? De är ju de som enligt mig är starka. Det var i alla fall så jag kände mig. Ensammast i världen och med en stor tomhet inombords MEN en full kontroll över hela min kropp.
Ända tills jag föll. Och jag föll djupt. Ända ner ti bulimins svarta mörker som uppslukade mig totalt. Det var då jag tappade kontrollen. Den kontroll som hållit mig i schack under flera månader.Förlorad.