Föredömet

För ett par år sedan stod jag och min då 3-åriga dotter hemma på gården en varm sommardag. Båda brunbrända och barbenta, båda två starka envisa damer.
Min dotter gillade alla sorters djur ute i naturen, och även om jag inte alla gånger var så förtjust i diverse djur som behagade dyka upp på vår gård mitt ute i skogen, försökte jag att inte visa det, utan uppmuntrade istället hennes intresse och förklarade så gott jag kunde om dem alla. Jag menar, slemmiga sniglar, krypande illasinnade skalbaggar, flygmyror som bits, nattfjärilar som skrämmer slag på en, ja, behöver jag räkna upp fler obehagliga varelser som dyker upp sommartid??!! Man kan ju omöjligen gilla alla!
Dock var min dotter lite skeptisk mot myrorna, de var av någon anledning inte alls särskilt omtyckta av henne. Jag däremot, har en oförklarlig fobi för GETINGAR. Förklarade dock för min dotter att getingar absolut inte är något att vara rädd för!
 De är egentligen snälla djur, som enbart sticker när de blir rädda eller uppretade (eller dock får syn på mig). I samma sekund jag uttalat orden sätter sig en på min högra arm, och jag vrålar ända ut och lämnar min dotter vind för våg och rusar skrikandes in i skogen. Allt i min väg trampas sönder och det tar en stund innan jag lugnat ner mina darriga nerver. Jahapp, så gick det med det föredömet. MEN jag försökte ju i alla fall.

Det är ju svårt liksom att inte visa sina rädslor, för vem vill att barnen ska få samma fobier som en själv? Så man måste ju försöka vara modig.Och tro mig, jag försöker. Det tror jag alla föräldrar gör. För man har ju hört talesättet: Gör som jag säger och inte som jag gör. Ack, om det vore så lätt med barn.
Måste bara berätta om en väninna jag hade förut, som var lite mörkrädd av sig. Hennes son hade för tillfället också en period av mörkerrädsla. Dock uppmuntrade hon honom med glad röst när han skulle ner i den mörka källaren och hämta potatis: Äh, det är inget att vara rädd för. Fast i hennes huvud viskade en retsam röst: Jaså? Gå ner dit själv då lilla mamma...

Och åtskilliga gånger har jag av min kära mor fått höra berättelsen om då åskan gick hemma hos oss och min mor lade upp min stora-syster på pakethållaren på cykeln och susade iväg till sin mamma för brinnkära livet medan hon knappt fick fram orden med darrande, stammande röst: Du-behöver-inte-vara-rädd!

Så egentligen kan man säga att vi alla försöker vara föredömen, goda sådana. Och jag kan än en gång konstatera vad modiga vi är! Vi trotsar våra rädslor då vi fått barn. Vi tvingas att ta itu med dem, möta dem öga mot öga.( Konstaterar på samma gång att jag nog i fortsättningen kommer att springa undan getingar, eftersom allt som surrar och flyger har en förmåga att göra mig nervös så in i norden)

Nu är det ju inte endast ens rädslor det handlar om. Hör mig själv säga med barsk röst åt min dotter: ja, och nu spar du godiset till lördagen. Du vet ju att lördagen är godisdag.
Senare på kvällen då barnen somnat drar jag snabbt upp den stora jumbo-påsen med lakrits jag gömt under ena soffdynan, stoppar en näve i munnen och njuter. Jaah, den här började jag ju på i måndags, åt av den i tisdags, och ja, nu är det, få se...fredag.
Så kort och gott: Gör som jag säger och inte som jag gör!!