Byrackan

-Är du verkligen säker på det här? säger min lite äldre kusin med ett nervöst skratt i telefon.
-Javisst, svarar jag. Det här är ett moget och väl igenomtänkt beslut. ( i själva verket fick jag syn på annonsen på kaffepausen i jobbet och när den var slut hade jag bestämt mig). Impulsiv? Jag?
-Älskling, ska vi skaffa hund? frågade jag senare på kvällen av min partner.

Min partner var inte helt emot förslaget utan lade huvudet lite på sned och svarade jakande, förutsatt att det var en "ordentlig" hund vi skaffade och inte någon liten "bjäbbare". Jag strålade och dansade runt yr av lycka!! Vi skulle bli hundägare. Nu skulle min dotter bli glad!
Kilade så fort som möjligt iväg till biblioteket och lånade en massa böcker om hundar, man måste ju ha lite kunskap också innan man sätter igång, det fattade ju till och med jag! Jag såg det hela liksom framför mig:

Jag iklädd värsta mysdressen sittandes i en maffig fåtölj, med ett glas konjak i ena handen och den andra som lite lätt kliar hunden bakom örat.  Nu blev det inte så. Inte alls.
Visst visste jag att det skulle bli jobbigt. Det var jag väl införstådd med. Och att det skulle bli mycket promenerandes och uppfostran. Det där att motionera den var väl ingen konst, vi var ju ändå ut flera gånger om dagen.
Två veckor efter att byrackan tog sin plats i vårt hem, en hyrd trerummare, visade graviditetstestet positivt och verkligheten knackade på dörren i form av illamående och en trötthet som jag hade glömt bort fanns. Jag orkade helt enkelt ingenting. Så min partner fick mestadels ta hand om uppfostringen.

Att få den rumsren tog sin tid och jag hade ingen aning om att hundar faktiskt kunde hånflina! Exakt när man tog sin plats vid frukostbordet och satte sin strumpklädda fot rakt i en våt liten pöl. Då kunde man se hur han log på ett småelakt sätt. Att han föredrog finmattan i vardagsrummet istället för de hundratals tidningar man lagt ut på golvet i alla rum förstod man ju. Men efter en tid så lärde han sig. Inte dock att man inte fick tugga i sig allt vad man kom åt, vilket förorsakade många tårar och arga röster.

På julmässan i botniahallen hade min dotter köpt en underbar prydnadskatt gjord av äkta kaninpäls. Hörde ni, äkta KANINPÄLS! Ni förstår vart jag vill komma va? Exakt! Hemkommen efter jobbet en kväll upptäckte jag att hundj-keln sluppit in i min dotters rum, ätit upp en tredjedel av skumgummimadrassen, tuggat i sig flera leksaker (hur fanken visste han vilka som var dyrast??!) och sen hittade jag den. Dock utan päls.Helt skallig.  Kastade den sorgliga uppenbarelsen i soptunnan innan min dotter fick se den.
När vi flyttat till vöro och hunden växt till sig lite, dvs 40 kilo, så är läget ett HELT annat. Visserligen en snäll familjehund men...energi för ett helt spann!!
Rusar runt inomhus så mattorna flyger och möblerna välter. Ivrig, glad, ett riktigt energiknippe. Vill ha ALL uppmärksamhet. Jobbig så in i norden. Avundsjuk om matte kramar husse, sätter sig gärna var som helst, även på sonen som ligger på golvet och försöker krypa.

Han tar musten ur en. Jag blir vansinnig på honom ibland. Jag river mitt hår. Skriker, hotar, lockar. Han springer runt runt, drar sin rumpa mot mattorna. Jag blir tokig.
 Men på kvällen när han lugnat sig, barnen har somnat, och han ligger utslagen mitt i vardagsrummet. Han snarkar lätt. Det ser ut som om han är död.
 Då lägger jag mig bredvid. Smeker hans öron, lägger mitt huvud på hans mage, viskar gulliga saker i mörkret som ingen hör. DÅ, känner jag det. Att han verkligen är gullig, trots allt. En riktig energi-tjuv, en riktig vilding, men ändå, så underbar. Helt enkelt vår!