Pedanten

För en tid sen kom en ny väninna med barn på sitt första besök hemma hos oss, och efter vi hade druckit kaffe erkänner hon plötsligt att hon var lite tveksam att komma och hälsa på, eftersom hon ryktesvägen hört att jag var pedant. PEDANT!! jag? Haha, skrattar jag högt, skulle jag vara pedant? Fast inom mig hör jag en röst som hånskrattar: ha! där fick du, din lilla nitiska smygstädare! Tittar mig omkring i köket och ser dom halvvissna blommorna på det dammiga fönsterbrädet, barnteckningarna på kylen, och titta där! Där ligger visst fyra smulor på golvet (hur i helvete har jag kunnat missa dem före vi fick besök?)

Och visst, jag erkänner: jag är liiite pedantisk, på en låg nivå, vill säga. Fast jag kan inte hjälpa det, och det är faktiskt jättejobbigt att vara pedant. Visserligen finns det de som är väldigt pedantiska (och där inräknat befinner självklart inte jag mig) och det kan jag lova er, de skulle aldrig, aldrig ha det som jag har det hemma. Så egentligen kanske man skulle kunna säga att jag är lite av en smygpedant. Jag visar det kanske inte alla gånger utåt, fast inom mig pyr aggressionen, irritationen och ångesten.

Låt oss här ta ett exempel: Förra veckan kom mina föräldrar på besök, och efter en stunds pratande satte sig min far i den ena bajs-bruna (ja vi kallar den faktiskt så) fåtöljen i vardagsrummet, och det var då det hände! En liten pyrande irritation som smög sig in i min hjärna, och efter att dom åkt rusade jag genast fram till fåtöljen, rättade till filten( som ska vara vikt på ett speciellt sätt) som fallit ner, satte kudden i sin rätta vinkel, drog ut stolen som hamnat lite bakåt så att gardinen kom i kläm (herregud, gardinen blev ju skrynklig, det kunde ju alla se!) Förstår ni nu vad jag menar? Vad lider jag av egentligen?!
Jonas satt i soffan med ett brett flin och suckade teaterliskt åt mig. Jag förklarade för honom att nu, nu skulle det bli ordning här i huset. Hädanefter ska INGEN få sitta i den här fåtöljen, den här fåtöljen är nämligen ingenting man sitter i, den här ska man bara TITTA på. Helst från dörren där man kommer in, för därifrån ser det ju så mysigt ut! Jag skrattar högt medan orden viner ut ur min rappa käft, för jag vet ju att han vet, att jaah, jag är lite fixerad vid vissa saker. Att vissa saker ska va på sin rätta plats liksom.

Så visst är jag pedant, fast ändå är det aldrig helt skinande rent här i huset, för det klarar väl ingen av? Att hela tiden, varje dag, orka hålla ordning på ett helt hus och allt vad barn, man och hund och katt innebär?! Och jag jobbar hela tiden med den här sidan av mig själv, jag låter barnen gräva efter mask i åkern, fast jag vet att det innebär stortvätt, jag uppmuntrar plask å gyttjelekar, klott i badrum och kojbyggen lite här och var. Och givetvis ska det bli mjöligt i köket efter bakningen och halva potatis nedtrampade i finmattan, MEN...ändå. Irritationen finns där, inom mej, och det är absolut MÅSTE att man städar efteråt.

Känner jag mig mer tillfreds nu eftersom jag kommit på ett bra knep för att slippa se eländet och stöket. Inhandlat lådor, byråer, stora plastbunkar, flera bykkorgar och oändligt många krokar att hänga upp slängda kläder på. Så, nu äntligen lite lugn å ro i huset. Allt under kontroll! Skönt!