vildvittran och grådvärgen

Jag och min sambo är olika, men ändå så olika. Han är lugnet, jag är stormen. Han ger mig ro i själen och jag ger honom ...ja, vad ger jag honom? Underhållning, kanske?! Jag är vildvittran och han grådvärgen. (åtminstone i min fantasi så är en vildvittra mycket farligare än en liten grå dvärg!)
Du gör saker och ting så invecklat ibland, säger han. Och javisst gör jag det. Förklarar för honom då att vi kvinnor SKA VA lite komplicerade. Livet är inte alltid så enkelt ska ni veta! För jag tror ibland, har en liten aning om att det i det här fallet är jag som är den skadade fågeln, fast jag är inte helt säker.
När jag är som mest uppjagad får han mig nedlugnad med enbart med några enkla humoristiska och lugna ord. Stormen bedarrar och han får mig att le. Skulle jag inte veta bättre skulle jag tro att han var någon slags Jesus!
Häromdagen kom han hem från jobbet för att luncha med oss. Vi sitter all fyra vid bordet och plötsligt bryter kalabaliken ut, snabbt som ett trollslag. Min dotter trilskas med maten, sonen har ont i magen och/eller tycker inte skeden kommer tillräckligt snabbt till munnen, och jag och min sambo försöker planera kvällen när jag mitt i allt får syn på honom!! Hundj-keln!! Som drar sin bak mot min nya finmatta!! Hisson kisson! Jag hoppar upp med eld i baken och stolen välter med ett brak på samma gång som jag ropar diverse elakheter åt hunden om vad som ska hända om han vågar sig på det där en gång till.
Då tittar min sambo på mig och säger med ett flin: jaa, och här är allt som vanligt då? Jag stannar upp, mjuknar och inser det komiska härliga liv jag lever. Ett tumult ibland visserligen. men vad vore allt utan detta kaos?! Jag skrattar.

En annan olikhet är att jag är kvällsmänniska, han morgonmänniska. Varför någon frivilligt skulle stiga upp fem på morgonen övergår mitt förstånd, fast då är han pigg som en mört. Jag halvt medvetslös och får inte fram ett vettigt ord om jag i misstag måste stiga upp.
På kvällen däremot, vaknar jag till liv. Precis som om någon givit mig en adrenalinspruta direkt efter kvällskaffet. Vill skratta, sjunga och dansa och vara upp till sent framåt natten. I verkligheten blir det teve, datorn eller en god bok fast ni förstår vad jag menar?!
Halv nio är det magiska klockslaget. Precis då börjar min sambo nicka till, exakt då han nattar vår lille son eller strax efteråt. Jag ser det i förväg, ser hur hans ögon liksom grusas igen, hans gång blir lite ostadig och han gäspar flera gånger. Och det är DÅ det händer: vildvittran vaknar till liv!!

Nu ska blooodet flyyyyta!!!! Kastar mig nästan över honom och försöker hålla honom vid liv, rättare sagt: få honom att inte somna. Försöker reta upp honom, få till en fajt, vad som helst!! Kittlar honom, flåsar som en brunstig älg i hans vänstra öra, pratar om dittan och dattan, överöser honom med allt vad jag kan komma på. Det är frustrerande! Det går liksom inte att reta upp honom, för han vet att jag försöker irritera honom så han bara blundar och skrattar åt mig. Vildvittran blir förbannad!!
Men det är så det är. Och tillika har det ju sina fördelar. Tänker mig framåt då vår son blivit lite äldre och stiger upp tidigt (han brås på sin far minsann) så får ju lilla mamma sova vidare. Skrattar inombords. Och vem tackar nej till lite egentid så här på kvällskvisten? Inte jag inte.
Vem skulle då blogga?