Mini-zlatan

Sportintresset existerar inte i vår familj. Har aldrig gjort det, och kommer aldrig att göra det. Det måste vara något genfel gissar jag. Men både jag och min syster har för länge sedan gett upp och krasst konstaterat att vi inte är några hejare inom någon sportgren överhuvudtaget.
 Löpning, längdhopp, höjdhopp, skidning, slalom, skrinning, golf...listan kan göras lång. Vi kan ingenting!! Inte helst bollkastning har vi varit särskilt bra på ( kärringkast, fick man höra..)

Min sambo däremot har skaffat sig både pokaler och medaljer av olika de slag. Drösvis, som vi förpackat i lådor och fört upp till vinden. De finaste och mest betydelsefulla pokalerna har vi satt på spiselkransen i brasrummet. Och det ska erkännas, att jag blev aningen paff när jag fick se alla dessa pokaler, eftersom jag inte i mitt 30-åriga liv lyckats inskaffa mig ens en pytteliten pokal!!

 Men för att min sambo liksom inte skulle få övertaget så fnös jag lite diskret, lyfte upp en pokal och polerade den lite medan jag berättade för honom att jag också minsann vunnit något. Letade fram mina två silverskedar från Rönnviksloppet (skidning!) som jag viftade framför näsan på honom med. Han bara flinade lite åt mig. Därefter stoppade jag ner den ena skeden i kaffeburken så att jag liksom också har något att visa upp när vi får gäster. (Skramlar alltid lite extra med skeden när jag mäter upp. En skopa, två skopor, tre skopor, osv.)
Det som saken egentligen handlar om är att även om intresset för någon sportsgren infunnit sig hos någon av oss barn i familjen, så har vi varit urdåliga. I dagens läge är det närmaste sport jag kommit är när jag är ut och joggar sommartid, och då handlar det om hela tre kilometer!! Imponerade eller?? Fast det finns även en sak till som jag faktiskt kan säga att jag lite brinner för...FOTBOLLEN!

Nu snackar jag inte landslaget eller så, men när sommaren är som vackrast och gräset som grönast går vi ut på gården. Min dotter och jag. Tar på mig mina blåa KUFFEN shorts ( som jag norpat av min kusin..ni vet ju att man genast blir lite sportigare om man bär sportkläder?!) så det känns "på riktigt".
 Min dotter och jag börjar sparka lite grann och efter någon minut är jag igång. Mina kinder är röda, svetten rinner under mina armar, och ögonen glänser. Det här är ju bara för bäst!! Jag tar viga språng ut i luften, kastar mig efter bollen, sparkar den och känner hur graciöst jag svingar mina ben. Jag är ung. Jag är bra. Jag kan det här. Jag är en riktig Zlatan-vad-han-nu-heter-?. En mini-zlatan som aldrig riktigt blev känd. Min dotter tittar på mig och ropar:
- Mamma, du är ju bra! Jag ser hur mitt ansikte klyvs av ett riktigt fånleende. Jag svarar lite rodnande men dock belåtet.
-Javisst, visst är jag?! Du blir nog också bra om du övar.
Och det är ju därför det är så härligt att sparka fotboll, speciellt om man gör det tillsammans med barn. I form av mamma. För då ÄR man ju bra. Kanske endast i barnens ögon men ändå!! Så jag låter grannarna och sambon skratta. Så länge min dotter är imponerad så bjuder jag på det. Då jag och min sambo snackar sport så brukar jag säga åt honom att jag har ANDRA talanger!
-Javisst har du det, säger han då och ler. Visst har du det älskling!