Trädgårdsmänniskan

Slumrar året om hos oss. Läser här och var att hon nu vaknat till liv hos flera bekanta, och börjar smått fundera om det inte är något fel här? Måste bara kasta en snabb blick ut genom fönstret, och jo, konstaterar att trädgården fortfarande är snötäckt och i almanackan står det fortfarande februari. Brrr, och så länge jag fortfarande bär stickasockor är det vinter, och därmed basta.
 Fast jag förstår dem, trädgårdsmänniskorna. Att när vårsolen kommer fram, att de liksom börjar drömma, planera och till och med så frön. Hos mig vaknar hon aldrig till liv. Visst drömmer jag. Fantiserar och planerar. Fast det stannar liksom där. Hela sommaren.

" Iklädd linne och shorts sätter jag händerna i sidorna, huvudet på sned och blickar ut över förödelsen, trädgården. Den mossiga gräsmattan frodas (den är ju i alla fall grön pga mossan) och här och var tittar gula maskrosor fram, brännässlorna har tagit över bärbuskarna och gömmer sig även runtomkring hela spireahäcken (som gärna skulle få klippas ned), äppelträdet ser ut att ha dött, och hunden har brutit ner ett fläderbärsträd (tror jag de heter??). På ena gaveln av huset ser det ut som en mullvad varit framme men är dock vår labrador som grävt fram isoleringen så styroxen ligger lite här och där.
I sandlådan ser jag en hackmans sked sticka upp, har tydligen använts som spade, och bedvid regntunnan hittar jag en svindyr tupperwareburk (smygreklam...) innehållande fem ihoptorkade döda maskar och en skalbagge. I ögonvrån ser jag hur min dotter lerig från topp till tå står och gräver fram fler daggmaskar i åkern.
Två dyngsura och illaluktande handdukar som legat i någon vecka ligger ihopkorvade på marken och runt uthuset ligger skräp och söndriga leksaker.
Står just och funderar i vilken ände jag skall börja när en skarp odör når min legendariska näsa! Frasspiss! Vår katt verkar minsann stortrivas under terassen, speciellt när nöden kallar. Fast för tillfället ligger han på en möglig utedyna och lapar sol.

Efter någon timme är den värsta röran borta och även tanken om den perfekta trädgården. Det kommer aldrig att bli så. Jag kommer aldrig att orka. Inser mina begränsningar och sätter mig i vilstolen och bestämmer mig för att livet trots allt är härligt.
 Minns hur det var förut och tänker att kanske det inte är så viktigt trots allt. Huvudsaken är ju att vi mår bra. Att vi har härligt soligt väder. Att vi har både lekstuga,sandlåda och bärbuskar. Sommaren är ändå så kort. Snön kommer sen och då syns ju inte eländet. Det finns nya handdukar och leksaker i butiken.
 Erkänner stoiskt att jag flera gånger per sommar köper ny ampel att placera framför ytterdörren, eftersom jag har en förmåga att glömma vattna och får åka och köpa ny. Om och om igen. För det hör ju liksom till. Att man visar upp lite blommor utanför huset, ifall gäster eller grannarna ser. Man är ju liksom konstig annars!
Så jag ligger där och solar när jag hör min sambos bil komma körande, min dotter kommer rusande fullt lerig men sjuhelsikes glad eftersom hon hittat en rikti fet mask! Ler glatt mot henne och känner hur lycklig jag är. Sätter mig upp och går in för att sätta på kaffet. "
Fast i sommar ska det ske!! I sommar ska jag försöka igen. För man kan ju inge ge upp liksom. Det är bra att ha drömmar. Fast det stannar där. Och lika bra det. Jag är ju inte trädgårdsmänniska, varför låtsas?
 Jag är ju en livsnjutare, och vägrar stå och skita ner fingrarna när det finns så mycket annat att göra. Så jag plockar bär, spelar fotboll med mina barn, river ner någon brännässla i farten, har picnic på gräsmattan, simmar och såklart: njuter av sommaren! Fast än så länge är det februari. Tack och lov. Så dröm ni trädgårdsmänniskor, det gör jag med!