Mindfullness

Jag försöker. Verkligen!! Njuta av nuet. Njuta av de korta stunderna av lycka. De mest vardagliga triviala tingen runt omkring mig. Fast det är svårt ibland, eller ska jag säga för det mesta. Man tänker inte på det alla gånger, och vips är sekunderna förbi.

För ett år sen lästa jag om mindfullness, om att njuta av varje liten sekund av dagen. ( = OMÖJLIGT) och jag har gett mig katten på att faktiskt försöka. Jag vill!!! Känna hur lycklig jag är i vardagen. Kort sagt så vill jag njuta av barnaåren. Jag vill INTE att det enda jag minns när jag är gammal och gaggig och blickar bakåt är att jag städade mig totalt slut. Blev en uttröttad och sur bitterfitta med slitet hår och påsar under ögonen!! Glömde alla vackra och härliga stunder med barnen pga att jag var allt för upptagen av allt annat än just dem!!

I boken stod det att man skulle börja redan vid frukosten. Tugga sin smörgås noga och långsamt. Riktigt KÄNNA smaken på sin tunga. Sakta sörpla sitt kaffe och känna värmen rinna ner längs strupen...osv.

Det var ju här det sket sig totalt redan från början. Lillen är hungrig som en varg på morgonen. Skyndar mig att koka gröten. Visp.Visp. In med grötskedarna så fort det bara går. Sen kasta åt honom en brödbit och sen försöka hinna få i sig min frukost medan han är nå så när lugn. Knaster.Knaster. Flingorna uppätna. Tugg, tugg, smörgåsen med, och detta nersköljt med en stor kopp kaffe. Skvimp, skvimp. Njutning?? Mindfullness?? Nope!

Och sen är det dags för morgonstöket. Lilleman skall tvättas, bytas och kläs på. Väcka stora-syster och gulle-gullas lite grann. Sängar ska bäddas. Disken diskas. Tvätten i tvättmaskin. Bord som ska torkas, saker ska plockas, mjölk som ska värmas, listan tar aldrig slut. Fast allt går på rutin. Känner mig som en robot. Spejar omkring mig med min vana mamma-letar-efter-eventuella-grejer-som-glömts-bort-blick.
Men allt är i sin ordning. Min dotter åker till förskolan, och lillen ska ut och sova i vagnen. SEN. Tar lugnet vid. Jag njuter. Visst var det här mindfullness?? Snälla säg ja!!

På eftermiddagen händer det. Det tar sig. Jag ger lillen nappflaskan med mjölken och håller honom i min famn. tittar djupt in i hans klotrunda ögon, smeker hans småfjuniga huvud, och riktigt KÄNNER hur värmen från hans tunga småmulliga kropp strålar ner i mina lår. Hans små fingrar pillar mig i ansiktet och jag känner hur lycklig jag faktiskt är!!

Någon timme senare sitter jag på vår lilla småfula sammetssoffa och iakttar honom. Han ligger på golvet och undersöker en boll och jag hör hur min dotter sjunger små sånger för sig själv i sitt rum. Lillen vänder plötsligt sitt småskalliga huvud mot hennes rumsdörr. Jag ser hur han spritter till. Hur en liten dregelslimsa lämnar hans mun och seglar ner mot golvet.
Han börjar genast åla sig framåt. Full fart mot stora-systerns rum. Hans favorit-tillhåll. Äntligen. Men glädjen blev kortlivad. Dörren stängs mitt framför hans näsa när han just är framme. Dottern hade visst på sin super-hörsel och hörde honom nalkas. Han skriker argt av besvikelse. Jag tar honom i famnen och går iväg. Visst är vardagen rätt så härlig ändå?!

På kvällen åker jag å min dotter ut och cyklar. Snabbt flyger vi fram över asfalten. Jag ser min vackra dotters virr-varr till hår under cykelhjälmen. Jag tittar på henne när hon trampar för fullt och hur hon njuter av cykelturen. Tramp tramp. Jag känner hur mina fötter njuter av varje tramp. Jag känner vinddraget i håret. Jag till och med känner hur jäkla sjukt i min otränade rumpa jag egentligen har. Trots det njuter jag. Vad härligt att få cykla igen efter den långa vintern!! Mera sånt här tack. Mera mindfullness.

Så sist och slutligen njuter jag faktiskt. Av vardagen. Av enkla ting. Fast jag kanske inte alltid tänker på dem. Och sann lycka varar bara några sekunder sägs det. Tjaa, i sånt fall är jag mycket lyckligt lottad.