För en tid sen skulle jag på en anställningsintervju. Trots mitt omåttligt goda självförtroende gör dock intervjuver mig alltid lite nervös.
Vad vill de veta egentligen?? Vad finns det att säga om lilla mig?? Mina starka sidor...jaaa, där har vi ju en hel del ( haha). Mina svaga sidor?? Jaa, de är ju lite svåra att se själv. Frågade lite fundersamt min sambo om han överhuvudtaget kunde komma på någon....
- Men nerverna för guds skull!! Nerverna! säger han och tyckte av någon konstig anledning att detta var ett väldigt kul svar. Skrattar förnöjsamt åt sitt lilla skämt.
Okej, jag erkänner att jag tidvis har ett hiskeligt humör. Upp och ner. Arg som ett bi. Stampar och fräser. Ropar och bannas. Men på det stora hela snäll och givmild. (Detta skrev jag för att mildra lite...)
Förklarar för min sambo hur det egentligen står till:
- I jobbet är jag tålmodig, lugnet själv. Kort sagt väldigt stresstålig. Hur lång stubin som helst. Men när jag stannar bilen hemma på gården, kliver ur och slår igen bildörren...SNIPS!! Klipps den otroligt långa stubinen av. Är helt säker på att bildörren kapar av den direkt efter baken!
Jag känner mig ibland som en liten brasa. Ni vet en sån där mysig värmande en. Glöden lyser starkt röd-orange och man får lust att grilla en korv eller två. Men plötsligt flammar det till! Vem i glödheta kastade sprit på brasan??? Elden flammar upp. Lågorna slår våldsamt upp mot taket! Måtte inte hela huset brinna ner....fast tack och lov lägger sig elden ganska snabbt. Och lugnet får härska...i alla fall en stund.
Nu råder dock lugnet. Ingen vrede. Inga utbrott eller lågor höga som hus. En annan känsla har smygit sig in. Jag tror att den kom tillsammans med den oangenäma månatliga besökaren som plågar de kvinnliga individerna i samhället. Depp, depp, depp. Tittar ut genom fönstret och konsterar med trött blick att vädret stämmer exakt med min sinnesstämning. Stormigt och regnigt. Kortfattat: skitväder!
Jag känner mig svullen, och både håret och huden känns fetare. Inbillar mig själv att fettet liksom trängs för att få välla ut genom varenda ansiktspor jag äger och har. Ger mig själv en förstulen blick i spegeln före jag kör i väg till byabutiken. Glåmig blick och håret hänger i stripor. Svullna kinder och säg, känns inte jeansen en aningens tajtare än förra veckan...?? Lyser helt klart MENS på lång väg. Återigen suck!!
I butiken får plötsligt mina ben en egen vilja. Stegar raskt iväg. Tycker synd om mig själv. Mina ögon tåras lätt när jag får syn på hyllan. Jag tittar lite snabbt åt båda hållen och nappar sen åt mig ett six-pack.
MILKYWAY. Detta förtjänar jag. Idag. Imorgon. Hela den här arma syndens vecka!!
Storsint som jag är fick min sambo en av chokladstängerna ( som jag för säkerhets skull gömt under soffdynan). Det är ju trots allt lite synd om honom också. Som ska stå ut med mig, menar jag. Och som med den här farten också lär få stå ut med att hans kvinna aldrig har ägt och kommer aldrig att få något sixpack på magen. ( Detta ät dock inget jag strävar efter- jag vet mina begränsningar )
Fast man vet aldrig! Vänta ni tills skitvädret vänder! Tills solen börjar titta fram, och värmer upp hela mig. Då vänder mitt humör. Strålande solsken.
DÅ, först då, ska jag börja motionera...promenera och cykla åtminstone. Det slappa ska bli spänt. Lite former! Vänta ni bara!! På sommaren....då vänder det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar