Gräsmattan

Vårsolen steker på bakgården. Ååh, så skönt efter den iskalla vintern. Hastar ut genom dörren endast en tunnare tröja och arbetsbyxor. Vänder genast. Jäkla nordanvind!!!

Efter en snabbt ombyte står jag efter en stund med krattan i högsta hugg iklädd värsta vintermunderingen, eller tjaa, åtminstone en vindtät jacka och stickamössan.
Jag jobbar ihärdigt och snoret rinner i små droppar ur min näsa. Ändå njuter jag. VÅR! Snön har smält, solen värmer(?) och små söta blommor sticker upp här som där.
DÅ KOMMER DEN!!! I full fräs körandes längs vägen. Jag hör den dunkande musiken ända hit till gården.  En UNGDOMSBIL. ( ni vet en sån med hög musik, tonade rutor och extra brum-brum ..) Jag lyfter snabbt blicken från marken. Spejar och spanar. Känner hur nostalgin flyter fram i mina ådror och jag blir till och med lite yr. Känslan av min ungdomstid rusar genast upp till huvudet och plötsligt får jag lust att göra något galet!! Släppa krattan och springa efter bilen vilt vinkandes och ropa:
- Heeeeej, vänta på meeeeej!!!

Om nu jag faktiskt gjorde verklighet av mina tankar skulle med största sannolikhet ungdomarna i bilen skratta ihjäl sig och gasa lite extra när de fick syn på den 30-åriga kärringen klädd som en luffare-look-a-like komma springandes efter bilen! Det är då ett som är säkert!

Trots detta kan jag inte hjälpa det. Känslan kommer snabbt och överumplar mig totalt. För våren liksom framkallar alla möjliga känslor. Pånyttfödelse, typ. Man vaknar upp lite grann. Blir piggare. Gladare. Och i mitt fall kanske....lite galnare?!! Det hör liksom våren till.

Hörde för några dagar sen en väninna berätta om hennes kamrat som skulle lämna sin partner, och jag nickade förstående. Jaa, det är ju klart. Våren är ju i sånt fall bästa tidpunkten. Kanske hon vaknade upp och märkte hon åkt vilse i dimman? Dags att göra slag i saken nu! Varför vänta? Man kan inte gå hela livet i en enda dimma. Livet är här och nu. MEN, tro aldrig att gräset är grönare på andra sidan. För det är det sällan.

Själv älskar jag vår frodiga gräsmatta. Grön året om. Mossan växer mer än själva gräset, men än sen? Mjuk och läcker ser den ut. Den är bara lite svår att räfsa. När jag står i dessa tankar känner jag en annan känsla ta över min kropp. Jag släpper räfsan, springer med små lätta steg över till bakgården. Kikar runt hörnet på min sambo som fixar veden i uthuset. Efter en stund vänder han sig om och jag springer fram resterande metrar och kastar mig om hans hals!!
-Tack älskling!!Tack, tack!!
Hans blick lyser och han tittar lite underfundigt på mig.
-Vadå?? Tack för vadå?
-För att vår gräsmatta är så jädrans grön!!!!

För att jag istället för att kasta mig in i ungdomsbilen kan smygkika på min sambos snygga häck runt hörnet på uthuset. För ärligt sagt, vem i helskotta vill ha ungdomsåren åter? HUJEDAMEJ!!

Därefter slår sig min sambo och jag oss ner på terassen med kaffe och varsin bulle. Blickar ut över vår faschinerande gräsmatta. Jajjamän, visst är den vacker alltid!