En ny början

Ja, var ska man börja? Med att berätta om sin barndom eller sin struliga tonårstid? Nej, tror vi skippar allt det där och börjar någonstans mitt i.
Har aldrig läst en enda blogg och har ingen aning om VAD man skriver om, HUR man skriver eller om själva handlingen. Men kände på något sätt att jag vill dela med mig om mina tankar och om mitt liv, så det blir kanske lite mera som någon slags terapi...för mig själv alltså, och vem vet, kanske för den som orkar läsa det här också..

Funderat på livspusslet nu igen. Varför jag alltid sökt och hittat fel män i mitt liv, hur i all världen kommer det sig? Kom fram till att jag är en sån där liten flicka som söker å dras till skadade fåglar, ni vet, såna där som t.ex brutit en vinge eller nåt, genast har jag varit där och velat sköta om , velat fixa, velat få den att flyga. Men det har ju aldrig riktit lyckats, aldrig riktigt blivit så som jag har tänkt. Istället har det slutat med att den jävla fågeln har lämnat i min famn hela förhållandet och jag har bärt den igenom allt, och jag kan bara enkelt konstatera att en fågel, trots dess ringa vikt är ganska så tung att bära i längden!!
Så, det är liksom så det har gått till. Jag har sökt mej till problemen, de skadade fåglarna (männen, om ni nu inte hänger med) och försökt få dem friska igen, och allt detta enbart för att det har fått mej att känna mig betydelsefull!!
När jag träffade min nuvarande (och för alltid hoppas jag) sambo så ska det erkännas att jag inte var riktigt sådär på "hugget" som jag brukade, och jag förstod inte riktigt vad det var som hände. För han var ju lite...underlig..lite..HERREGUD! han var ju ingen skadad fågel! Så varför drogs jag till honom eller var det tvärtom?!
Tror att svaret är att han är väldigt lik min pappa, och som de brukar säga: flickor dras till såna som är lik deras far. Och, här kommer det, han får mej faktiskt att känna mig betydelsefull, fast på ett annat sätt, ett mycket bättre sätt. För första gången behöver inte jag bära, jag har någon som hjälper till. Jag behöver inte alltid vara "ryggraden" i förhållandet. Även om jag är stark så behöver jag få falla. Och lita på att han tar emot mig förståss. Det gör han, för det mesta :)

Ni vet såna där träpussel man bygger då man är liten..ni som har byggt såna vet mycket väl att man KAN lägga en bit ihop med en annan trots att den inte passar. Det är lite besvärligt och trångt men det går. Fast bilden passar inte riktit in, det blir som fel mönster.
Föreställ dej då att man genom livet får lite bitar nu som då, och bygger man rätt så blir det en ganska så fin tavla. Jag däremot, tryckte dit bitarna lite med våld fastän de inte riktit passade. Jag tänkte att, det gör väl ingen skillnad bara de byggs in på något sätt.
Och det hela slutade med att det inte riktigt blev som det skulle, man kunde ju inte se vad det föreställde och pusslet knakade i fogarna. Så en dag orkade jag inte mer, jag kastade det i golvet och tänkte att nu, nu ska jag börja om från början. Jag skilde mig...och nu har fas 2 i mitt liv börjat!