Jämlikheten

Är inne på det här med relationer och parförhållande nu igen. Kanske jag borde titulera mig relationsterapeut eller något? ( host, jag som är skild och allt..) Fast jag tycker det är intressant. Parförhållanden. Relationer. Människor överhuvudtaget väcker tankar och funderingar hos mig.
Skapar i mitt inre ständigt nya teorier och det stämmer faktiskt att man alltid lär sig något nytt. Man kan väl säga att man lär av sina misstag. Det har jag gjort, åtminstone vill jag tro det. Likväl gör jag alltid nya klavertramp. Oh, yes!!

I vårt hem är vi jämlika. Åtminstone ur min synvinkel sett. (jajaa, feministen inom mig väsnas emellanåt men ändå). Jag gör mitt och han gör sitt. Vi gör helt enkelt det vi är bäst på. Och vi arbetar för samma mål. Hemmet!
 Jag sköter matlagningen, tvätten och städningen. Han fixar bilarna, ser till att vi har ved, bär in den och eldar, fixar de typiska manliga sysslorna. ( sandlåda, lekstuga mm är inga problem) Jag tycker det är enklast så här. Det gör han med.

Irritationen kommer dock ibland när någon av oss klampar in på den andres domäner. Hämtar exempelvis jag veden och sköter eldningen gör jag ju helt FEL! Lägger inte in tillräckligt med papper i pannan, det ryker otroligt  fast börjar aldrig brinna. Jag kämpar med de tunga vedklabbarna så svetten rinner och det tar en evighet. Detta fixar dock sambon snabbt och enkelt.
Och när han får för sig att fixa maten blir jag glad, men sneglar lite grann på den klottiga spisen, smulorna på golvet och disktrasan är ju WTF, vikt på FEL sätt!! Fast vad gör man inte för att göra den andre glad. Underlätta lite grann.

Min sambo ler högfärdigt och visar mig sina stora biceps och ser stolt ut. Jag drar snabbt upp ärmen jag med och spänner. Fast det blir ju inte direkt samma resultat. Sambon hånler och skrattar. Men jag unnar honom det. Det här är ju egentligen något positivt! Tänk vad jag ska uttnyttja det här!
- Älskling, du som är så stor och stark...kan du snälla bära ut roskisarna, de är så tunga..
Ni vet inte vilka möjligheter det här innebär. Först berömmer man så stoltheten sipprar ut ur varje liten por på dem, sen...ber man om hjälp. Ger dem en chans att känna sig som riktiga gentlemän..stora stygga män!!

Han är dock en lurig en, min sambo. Han vet exakt hur jag ska tas. När han vet att jag är lite småsur av någon anledning, så riktigt hör jag hur han förändras. Rösten mild och smörig.
-Älskling, vill du ha kaffe? Jag plockar upp tvätten. Jag tänkte hänga upp de där tavlorna du har talat ( tjatat..) om ikväll...
Jag älskar den här sidan av honom. Önskar att han gjorde mig mer förbannad ibland endast för att få höra den smeksamma undergivande rösten.
Så kortfattat så hjälps vi åt, var och en med sina sysslor. Och jämlikheten är ett faktum. För vad vore han utan mig? Vad vore jag utan honom? Han skulle gå utan rena kallingar i sitt tomma hus ätandes en micropizza eller lenkkorv. Jag skulle frysa rumpan av mig vintertid och helt säkert inte längre vara bilburen eftersom motorn skärt ihop totalt eftersom jag glömt kolla oljan och byta fläktrem.
 Jag storgillar den här jämlikheten. Fast jag vet att det är 2012 och det sägs man ska dela på hushållssysslorna. Men jag säger NEJ tack! Jag föredrar det såhär.

( Dessutom vill jag ha en klätterställning åt barnen på bakgården och kräver jag jämlikhet nu får jag allra säkert fixa den själv.....)  

Sömntutan

Vaknar av ett bett i bröstvårtan. Sen hör jag det. Ett fräsande ljud följt av ett glatt ba-ba-ba. Jag låtsas spela död. Ligger helt blickstilla. Tänker i mitt sömndruckna hjärna att han kanske somnar om. Bara den här dagen. Bara en halvtimme till! Snälla!!!
 Fast jag vet att det är kört, för ljudet har ökat i styrka och han snurrar runt som en säl bredvid mig i sängen. River i mitt hår, petar in fingrar i min ena näsborre, gör allt för att visa att nu är det dags att vakna kära mamma! Jag kan knappt tänka, känner mig halvt medvetslös och befinner mig samtidigt i en dröm om sommar och gamla symaskiner. JAG VILL SOVA!!!
Med sprucken röst uttalar jag högt i det halvljusa sovrummet:

- Hundra euro!! Snälla! För en timme eller två. Skulle gladeligen betala någon, vem som helst nästan 100 euro för att komma och ta hand om min söta lilla ljuva bebis någon timme till. Men verkligheten är inte nådig! Jag ökar beloppet med ett par hundra men ingen kommer. Tänker på kändisarna och deras nannysar. Vore inte det en god ide kanske? I alla fall morgontimmarna?!
Öppnar mina sömntunga ögonlock och får syn på honom. Stora runda ögon och ljust fjunigt hår på huvudet. Han ger mig ett glatt leende och jag ser de små piggarna till tänder i hans nedre käke. Överfalls av en stark kärlek, trots tröttheten som svider i mina ögon och genomsyrar min slumrande kropp.

 Plötsligt är det som om jag vaknar till! Känner en glädje i kroppen. Minns gårdagen och kommer ihåg pappaledigheten. Med fumliga händer söker jag under kudden efter min telefon. Två gånger på gröna luren.Hör hur det ringer i köket. Hur min sambo svarar lite undrande.
-Ööööh!!! säger jag och trycker av. Hör hur hans steg närmar sig sovrummet, och ser hans efterlängtade gestalt när han träder in i rummet som en räddande ängel.
-Nämen, har ni vaknat, säger han med pigg och nyter röst och hans ansikte riktigt lyser. Han ser pigg och glad ut. Oförskämt pigg ut i mina ögon. Nästan så jag vill klösa honom i ansiktet. För att han är så morgonpigg. Och här ligger jag. Som en halvdöd padda. Med håret åt alla håll, sömntunga ögon och känner mig som värsta sömntutan.
Han tar upp vår lille son i famnen, pussar mig på munnen, släcker lampan och lämnar rummet. Stänger dörren efter sig. Vänder mig på andra sidan och somnar om. Tacka vet jag pappaledigheten! Jag älskar den!!

" Man är som mest skärpt på morgonen" sägs det. Undrar vem det i helskotta är som har kommit på det? Kan omöjligt stämma! Inte på mig i alla fall. Kunde det möjligen vara en avlägsen släkting till min sambo? Bestämmer mig för att det bara MÅSTE vara så!
Varje morgon är det samma sak. Tröttheten gör mina leder stela, mina tankar suddiga och min kropp försatt i ett zombie-liknande tillstånd. Går runt som i en dimma. Med en röd fluffig morgonrock och stora lurviga tossor på fötterna. Känner mig som 104 år när jag hasande tar mig fram. Minst! Fast utan värken i lederna och demensen då.

Men vänta bara! Ge mig en timme. Låt mig få skölja mitt ansikte. Dra på mig kläderna. Dricka mitt morgonkaffe och äta en skål med flingor. Då har sömntutan försvunnit. John blund kan slänga sig i väggen! Piggheten har tagit över och jag är mig själv.
 Jag sjunger glatt för mig själv, plockar och städar. Min röst har återfått sin vanliga skärpa. Disken hoppar in i diskmaskinen, trasan flyger över köksbordet, och alla har fått i sig frukosten. Order flyger åt alla håll
.
-Har du borstat tänderna? Kissat och klätt på dig? Nu måste du skynda dig, taxin kommer snart!
Allt är i sin ordning och jag känner mig äntligen redo att ta itu med dagen. Och när kvällen kommer fortsätter detta. Mitt tidvisa lite euforiska tillstånd. Och när jag är som i mitt esse en nio-tiden på kvällen ligger plötsligt alla andra och sover! Nu??? När allt är som bäst. Mina tankar är samlade och energinivån ännu på den högre skalan. Nåja, då kan jag ju alltid ta en stund på datorn. För mig själv. Med en kopp kaffe. Och fundera lite på hur det ska gå när min sambo återgår till sitt jobb i slutet av april. Hur gör jag då?

Förr i vääden

En kall vintermorgon tar jag en promenad med vagnen. Med tanke på den isiga nordanvinden och snön som blåser rätt genom märg och ben är jag påbylsad från topp till tå. När jag närmar mig skolgården får jag en smärre chock. Precis i det ögonblick jag får syn på henne! Va??
Där står hon. En femte eller sjätteklassist på skolgården i högklackade skor. Jag upprepar: HÖGKLACKAT! Jag blir helt paff och också lite förundrad. Högklackat är ju något jag tar på mig till krogen! Och lite tankfullt undrar jag hur man leker i dessa skor...hoppar hopprep, springer osv. Förstår inte hur det går ihop. Undrar vart tiden har tagit vägen och om varför barn inte får vara barn längre?!

 Tycker allt är rätt så sorgligt och jag blir till och med lite rädd. Hur ska det gå för min lilla dotter? Står hon också snart på skolgården utan mössa i kylan, med tunna tajta leggings i minus 20 med högklackat, pusch up och strings?! Vad jobbigt det måste vara att växa upp i den här nya tiden! Vilken press liksom!

Tittar ner på mina tjocka vadderade vinterbyxor ( som till på köpet är morsans) och fotriktiga skor ( jajja, riktiga vandrarkängor minsann). Drar ner mössan över öronen och fortsätter min vandring. Fast jag kan inte låta bli att fortsätta undra och spekulera i hur det var på min tid...när jag var ung. Förr i världen... ( herregud, jag låter som en gammal gnällkärring men ändå..)

På min tid var det jeans och collage som gällde. Eller egentligen var det inget som gällde. Man tog helt enkelt på sig det man hade eller som morsan hade plockat fram. Kanske en tröja med mimmi pigg på eller dylikt?! Gympadojor var nog det vi använde mest. Det var som inte så noga. Och vi lekte, sprang, spelade boll, hoppade hopprep och tjuv och polis. Åtminstone är det så jag minns det. Nog gör väl barn sånt ännu? Jag menar i lågstadiet. Jag hoppas åtminstone det, även om de högklackade skorna utgör en viss snubbelrisk så har väl inte barnasinnet försvunnit helt?!
I högstadiet blev det viktigare med kläderna förståss. Stickatröjor och gubbskjortor ( jag lånade min morfars) var det man använde mest. Med högsta sannolikhet är det inte längre inne med gubbskjortor utan nya tider och nya trender är här. Tack och lov nu när jag tänker efter.

När det i februari var inskrivningsdags till skolan vandrade jag och min dotter den korta biten dit för att lämna personuppgifter. Plötsligt får jag frågan av lärarinnan: har din dotter någon telefonnummer?
Va? Jag blev så förvånad över frågan att jag började skratta lite nervöst. Tanken på att min lilla dotter skulle ha en telefon hade liksom aldrig föresvävat mig. Jag kunde helt enkelt inte få in bilden i mitt huvud. Hasplade hastigt ur mig att NEJ, det har hon verkligen inte.
 Jag tyckte hela situationen var lite konstig. Som att i och med inskrivningen i skolan nu plötsligt innebar att nu släpper jag ut min dotter i en helt annan värld. Vuxenvärlden. Och jag är inte så riktigt säker alla gånger att jag riktigt vill det... jag vet att jag måste, men det gör ju en så rädd på något sätt.
 Jag vet att flera anser att deras 6-åringar behöver telefon och alla gör ju som de tycker är bäst. Och de besluten respekterar jag. Men tanken har inte riktigt kommit till vårt hem ännu och min dotter har aldrig ens nämnt någon telefon. ( tack och lov ännu en gång!)

Hur som helst så var det annorlunda förr i världen. Nutidens melodi är en helt annan och jag kanske måste skärpa till mig. Hänga med lite grann. Här ska inflikas att jag av tre män fått höra att jag är lite gammaldags. Hmm, fast jag gillar det. Jag må kanske vara lite grann lagd åt det hållet men jag trivs med det.

 Snart är hösten här och min dotter börjar första klass. Kanske jag har hunnit vänja mig vid tanken vid det laget?! Blivit lite mer modemedveten. Lärt mig mera om datorn. Förstått vad en I-phone är. Kanske...men bara kanske!!

Den lilla ekan

Olyckan är framme. Genast är gamarna där och kretsar ovanför det döda villebrådet. De cirkulerar högt uppe i det blå och kraxar med sina små fula näbbar. ( kraxar gamar??) Jag talar om Reinfeldt. Om skilsmässor. Om relationer som inte håller, tar slut och plötsligt är kraxandet igång.
 Det ska diskuteras av alla, spekuleras och debatteras. För det är ju så ooootroligt intressant. Att prata om andras förhållanden. Av när det går dåligt. För det är ju mycket trevligare än att titta på sina egna förhållanden. Varför tycks vissa människor gotta sig i andras olyckor??! Blir arg och frustrerad och tycker folk kunde sköta sitt och reparera sina egna misslyckanden!!

När jag själv skilde mig fick jag höra (bakvägen förståss!) " jaa, jag har nog också tänkt packa mina väskor och lämna min man flera gånger men tjaa, äktenskapet ska ju inte vara någon dans på rosor". och dylika negativa uttalanden som sårade mig och gjorde mig så in i norden förbannad.

" Ja, nutidens unga skiljer sig så lätt" och " man måste ju kämpa lite också i sina relationer!" Jaså, och tror ni som hyser dylika tankar att man inte har kämpat då? Att det är ett enkelt beslut att lämna sin partner, och speciellt när det är barn inblandade?!Jag tror att det är just det man har gjort. Kämpat alltså. Kämpat och försökt, men hur gör man då när det inte längre går? Hur länge är det meningen att man ska hålla på då?

 Och när man upplever att det inte finns något att kämpa för längre? Visst, har man bara "tappat gnistan" kan man eventuellt hitta den igen ( om bägge parterna vill förståss). Men när något i relationen fattas, själva grundstenarna i ett förhållande aldrig liksom funnits, eller när det är enbart den ena parten som försöker? Då går det ju inte längre.
Med det här vill jag bara slå fast, att liksom Mia Skäringer säger: jag är inte för skilsmässor men jag är inte heller emot dem. Jag är för ensamheten, tvåsamheten, kärleken och livet. För jag anser att det är det som är viktigast. Att man mår bra. Känner lycka. Får vara sig själv. Utan partner eller med.

Läste för länge sedan att det man lär sina barn om man väljer att stanna kvar i ett dåligt förhållande är att det är OKEJ. Man SKA leva så. Man ska ha det dåligt och leva med det. För man har alltid ett val, om än ett svårt sådant, att välja hur man vill leva. Min åsikt ( ja, det är ju min blogg det här) är att om man lever i ett dåligt förhållandet har du tre valmöjligheter:

 1. Försöka få det bättre ( obs, bägge parter) 2. Lämna det 3. Leva med det och pigga upp dej med shopping, en tredje part, eller roliga upptåg med vänner. Nummer 3 är inte enligt mig att rekommendera !

I går kväll när vi låg i sängen beskrev jag för min sambo hur jag ser på parförhållanden. Vi sitter i en liten eka, han och jag. Vi ska över oceanen och ibland ror han, ibland ror jag. När solen skiner och havet är lugnt sveper ekan fram över vattnet i god fart. Ibland blir det oväder och vågorna går höga, då går det trögt och man kommer knappt fram. När dimman kommer åker vi ibland vilse. Hur som helst så fortsätter vi att ro.

 Turas om, för ingen orkar ro ensam, inte över havet. Ibland ror den ena partern längre, och så fortsätter det. Stora yachtar kör förbi någon gång, och man kan titta lite avundsjukt på dem, fast trots allt gillar jag mest vår lilla tjärdoftande eka. Med den är jag trygg. Min sambo småskrattade men förstod innebörden.

Tills döden skiljer oss åt, får vi höra. Aldrig i livet, vill jag säga. Jag tycker det låter som en dödsdom. Nej, kära vän, tills du slutar ro. För jag tänker inte ro den lilla jäkla ekan själv!!!

tillbaka

Tillbaka i arbetslivet! Härligt, spännande, men en aning ...jobbigt. Inte själva arbetet i sig, utan det här att plötsligt börja röra på sig. Utanför hemmets gränser. Vara ute på grönbete på något sätt. Känns konstigt att lämna barnen, speciellt den yngste ( som "tyvärr" har blivit väldigt pappig efter endast två nätter!) 

Jag hade på något sätt glömt mitt "arbets-jag". Känslan av betydelsefullhet man får av att jobba. Att få vara ensam. Jobba. Utan ett varmt bylte i famnen eller tjat-rösten som återigen påminner om tandborstningen. Att få använda sin hjärna till annat än funderingar kring blöjor, matlagning och städning. Här ska dock tydligt påpekas att jag älskar att vara hemma. Men ändå...jag har nog saknat jobbet, eller betydelsefullheten det ger mig rättare sagt.

Jag var uppskruvad. Lite ängslig också. Ifall jag skulle ha råkat glömma något. ( hela min utbildning kanske, vem vet?) Och hur skulle det gå här hemma? Utan mamma? Bäddat för katastrof säkert!!

 Nej, min sambo klarar allt. Det är lugnt, intalar jag mig själv. Fokuserar på att komma ihåg hur jag brukade göra förut. Förberedelsen före nattskiftet.

 Duscha, packa väska, tömma hjärnan på oväsentligeheter, laga gröt och natta barnen. Jepp, det här skulle jag nog klara!

Sambon sköter lillen, jag nattar dottern. Läser saga, pussar, stoppar om, pussar igen, kramar. Lägger in värmedynan i micron och lindar in den i en handduk. Stoppar ner den i min dotters säng, som ett sorters substitut för mamma av något slag. Dottern gråter, jag tröstar, lillen sover och jag skyndar mig. Koncentrerar mig djupt i min lite för tillfället grötiga hjärna för att inte glömma något. Väskan är färdigpackad, arbets-behån på, sambon ligger på soffan ( family-guy förståss!!) kramar och pussar återigen. Skyndar mig ut till bilen.

Nu börjar det. Hög musik i bilen och jag vrålar givetvis med, annars kommer jag ju inte i form. Tillbaks på jobbet är allt det samma. Jag känner igen mig. Ljudet och doften. Här förflyter allt i sin gilla gång. Och natten går snabbt. När jag återvänder hem med grusiga trötta ögon och även lite orolig för hur natten gått förväntar jag mig att överfallas i dörren av tjutande ledsna barn och en hålögd trött sambo. Men där sitter min dotter alla redan kammad och påklädd vid bordet ätandes frukost medan sambon diskar och lilleman ligger mätt och belåten på golvet med en plastskopa i munnen.

 Här har dom minsann överlevt utan mig!! VA??? Klarat sig utan lilla mamma. Det är ju inte utan att man känner sig lite snopen! Men ropen skallar glatt när jag kommer in...mammah, mammah, mammah!!!  Skönt att vara behövd. Känna sig betydelsefull. Vara hemma igen! Åtminstone tills nästa söndag då nattjobbet kallar igen :)

Bubblan

Är det någon gala de pratar om? Eller rentav ett bröllop? undrar jag i mitt stilla sinne. Ska någon av mina arbetskollegor gifta sig och jag har totalt missat det? Jag spetsar mina öron och sätter mig ner vid kaffebordet med en nonchalant men dock intresserad min. Som om jag helt hängde med i samtalet och visste vad de i all världen snackade om.
- Ska du vara uppklädd ikväll? frågar arbetskollegan en annan vid bordet och de skrattar lättsamt.
- Vilken tid börjar det? frågar den andre.
Eftersom jag inte förstår ett dyft och har en blekaste aning om vem som ska gifta sig sitter jag där och iakttar och lyssnar noga. Hela dagen går och när arbetsskiftet närmar sig sitt slut får jag svaret. Av en klient, som upplyste mig genom att fråga när de sände kronprinsessan Viktorias bröllop på teve. AHA! Nu gick det upp ett ljus. Jaså, skulle de gifta sig. Det visste inte jag! Totalt ute nu igen!

Men skvaller om kungafamiljen, filmstjärnor och andra kändisar intresserar mig inte det minsta. Läser sällan skvallerblaskor. Nyheterna på tv hinner jag knappast heller höra ( jag vet att det är en prioriteringsfråga ) men i vasabladet tar jag mig en titt nu som då.
 Fast saken är klar ändå. Jag har inte en endaste aning om vad som händer i stora stygga världen. Är inte riktigt säker på att jag VILL veta heller. Jag lever tidvis i min egen lilla värld. Min bubbla. Min trygga lilla plats där enbart det som sker i mitt liv intresserar mig. Nu när jag skriver det här inser jag att jag påminner visst lite grann om tjuren ferdinand...jag trivs bättre här, under min korkek i vöro!

Brukar säga åt min sambo ibland att om tredje världskriget skulle bryta ut skulle jag väl inte ont anandes sitta vid köksbordet när stridsvagnarna kommer tågandes längs vägen. Så totalt borta är jag! Presidentvalet? När? Melodifestivalen? Ikväll?( Tack och lov har man ju i alla fall facebook!) Tror jag ska ta mig en titt senare om jag hinner och orkar, har ju ändå ingen aning om vilka eller vem jag ska heja på.

Men saken är den att trots att jag inte hänger med så måste man ju LÅTSAS att man gör det. Det hör ju liksom till att man vet vad som händer här i världen, åtminstone här i landet! Annars är man ju lite dum?! Därför fiskar jag ibland. Lyssnar noga och försöker klura ut vad det är frågan om. Blir jag tillfrågad så spelar jag med, läser av vad personen egentligen vill ha för svar. Det är superenkelt! Människor är oftast ganska lättlästa. Oftast får jag ganska snabbt ett hum om vad saken gäller även om jag inte vet helheten. Såklart man hänger med!! Svarar varken jakande eller nekande utan ger ett svar som kan tolkas lite hur som helst. Vad klipsk jag måste vara! Är en stor beundrare av mig själv. Verkligen. (detta ska läsas med sarkastiskt tonfall)

Och angående vädret? Varför skulle jag behöva titta på väderkartor, eller ens lägga på tv:n för att höra om morgondagens solsken eller regn?! Alla kommer ändå att upplysa mig om det. Det är ju det de flesta pratar om. Hör till god etikett så att säga.
- Huu, vad det är kallt. Jaa, de har ju lovat minusgrader nu inatt...
- Ja, men i slutet av veckan blir det varmare...
Jaså, tack för att ni ger mig information så jag slipper kolla efter själv. Vädret må vara vad det vill. Här rullar ju ändå vardagen på. I min värld, mitt liv och min trygga lilla bubbla. Och det är så det ska vara. Precis så!

Mästerkocken

Plötsligt händer det! Inspirationen slår sina klor i mig. Jag bestämmer mig hastigt och lustigt att här ska lagas mat! Prövas på något nytt, eftersom korvsoppan och potatismoset står mig upp i halsen. Matlagning och bakning måste ju bara vara min stora passion här i livet inbillar jag mig glatt.

Rycker fram en Allers veckotidning och bläddrar fram till matsidorna. Jag citerar: Dessa maträtter gör du enkelt och snabbt av råvaror du alltid har hemma. Receptet börjar: 5 kronärtskockor....där tar det stop!! Vad i glödheta är kronärtskockor?? Och var i mina skåp månne de existerar? Hmm, bäst att pröva något annat.

Oftast slutar det med att jag själv klurar ut egna påhittade recept ur min lite smått virriga hjärna och hoppas att NU, nu blir här kulinariska läckerheter innan kvällen. Och det konstiga är att hittills har det mesta blivit gott, ibland till och med SETT gott ut. Så någon sorters märsterkock måste ju bo inom mig. Dock blir det lätt lite fel ibland, oftast när jag är mitt uppe i mitt esse och jag blivit lite väl stor på mig.....

Trött på alla de vanliga recepten jag har i mina kokböcker bestämde jag mig igår att söka på internet efter något riktigt smarrigt. Drack kaffe och åt min tredje portion kinuskipaj vid datorn ( jaa, vadå? vem ska äta upp allt som bakas då??! Frysen är full..) när jag fick syn på ett härligt muffinsrecept med vitchoklad. Läste hastigt igenom det ..men vänta lite här nu! Inget bakpulver?? Mästerkocken suckade och skakade långsamt på huvudet. Det måste de ju ha glömt! Klart det måste vara bakpulver i! Det förstår man ju eftersom själva namnet bakpulver antyder att det givetvis måste vara med i allt som bakas. Därför slängde kocken glatt i någon sked bakpulver i smeten. Inget snack om saken. Detta resulterade i att muffinsarna blev lite...misslyckade? Tjaa, de påminde mer om bränd ostsuffle..(bifogar en bild så ni kära läsare får bedöma själva)
Min sambo är definitivt inte lagd åt det vegetariska hållet och använder hånfullt ord som "kaninföda" om de flesta grönsaker. Hävdar lite stolt ibland då vi har gäster att han äter då rakt inget grönfoder!! Jag ler för mig själv, väl medveten om palsternackan i potatismoset, de rivna morötterna jag smugglat med i köttbullssmeten och annat som jag tack vare min kvinnliga list lärt mig om "hur man får män att äta grönt".

Min mors grannfru berättade för länge sedan att hennes man åt så lite frukt. Det var mest banan han gillade att frossera på. Men nu hade hon kommit på ett knep. Hon skar små äppelbitar, klyftade mandariner, och gjorde morots och gurkstavar som hon lite diskret plockade fram på kvällen framför teven. Jodå, han åt!!

Efter gårdagens misslyckande i köket tror jag minsann mästerkocken drar sig tillbaka en tid och slickar sina sår. Inom kort är han nog här igen med sina talanger inom matlagningen och dess ädla konst och hans så eviga och okuvliga tro på sig själv och hans färdigheter. Tackar för mig och intar min plats i soffan med den sista biten kinuskipaj. Det finns ju ändå så goda delikatesser i butiken, så varför överanstränga sig själv?

Pratkvarnen

- Tycker du att jag pratar för mycket? frågar jag av min senaste dejt
- Nej då, jag tycker du har så mycket intressant att berätta, svarar han då och ser avslappnad ut.

Det här samtalet påminner jag ofta min sambo om då han i dagens läge smått antyder att jag kanske, men bara kanske pratar aningens för mycket. Men saken är den, att jag älskar att prata! Jag kan inte vara tyst! jag avskyr och är till och med lite rädd för tystnad.
Läste en relationsbok för en tid sen och där stod det precis om mig: Pratkvarnen!
 Däri påstods det att allt som kommer in genom mina ögon eller öron-portar åker ut genom munporten. MÅSTE helt enkelt ut! Och finns det ingen som lyssnar så pratar jag med mig själv. Min sambo däremot påstods ( enligt boken) vara döda havet. Ingen utkörsport alltså. Inget utlopp, endast avdunstning. Ack så tråkigt, tycker jag!

Jag pratar, babblar, tjatar, gormar, skrattar. Svadan liksom bara väller ut ur mig. Åt alla som orkar lyssna. Det finns ju så oändligt mycket att prata om! Däremot är dock inte allt intressant. Det har min sambo nog vid det här laget fått erfara..! Fast han lyssnar. Åtminstone vill jag tro det.
 Han ser på mig när jag pratar, nickar lite grann, hummar på vissa ställen, inflikar något litet ord här och var. Men...jag undrar, för hans ögon liksom glider iväg ibland...till teverutan vid sidan om mig, och jag förstår. Han är en listig rackare! Fast han försöker i alla fall.

Vad jag däremot ogillar med mig själv och min mun, är att jag inte alla gånger kan hindra orden som kommer ut ur den. Speciellt inte när jag är arg eller upprörd. Det bubblar inom mig. Jag ropar och svär, säger saker jag senare ångrar och vill ta tillbaks. Men det går ju inte!! Och mitt redan överfulla dåliga samvete späds bara på ytterligare. Tungan styr mig. Den kan inte lägga band på sig-och jag avskyr det!!!
Otaliga gånger har jag inför mina barns öron hotat att nacka frassen om han springer mig i fötterna EN gång till ( jajaa, skicka ni djurens vänner eller socialen på mig bara!!) Fast som tur är, så känner ju mina barn till hur jag är. De VET att jag inte menar det. De vet att stormen lugnar sig snart. Att det är övergående. Och tur är väl det.

Att min 6-åriga dotter brås på sin kära mor har jag för länge sedan konstaterat. Vi pratar i munnen på varann, blir arga på varandra när den andra inte kan höra på! Vi tjatar på varann och ropar ibland. Samma pratkvarnar, samma temperament. Det ryker och osar! Gnistorna yr och vi stirrar argt på varandra. Det smäller i dörren när hon som en tornado rusar in på sitt rum. Jag måste bara le. Hon är som jag. Vi är så lika. Min dotter- min temperamentsfulla tornado! Min sambo har helt klart underhållning för hela slanten.


I början frågade jag min sambo om han kunde tröska. Han var ju från vöro så jag gissade det redan. Förklarade för honom att det är väldigt viktigt att man kan tröska! Liksom sålla sädeskornen från axen. För det är så riktiga vänner gör.
 De lyssnar på dig, låter dig prata och sållar bort det oviktiga i det du säger och tar vara på det viktiga. För när man har att göra med pratkvarnen är detta av ringaste vikt! För att ge lite beröm åt min sambo kan jag bara inflika att han tröskar utmärkt! Tack och lov.

Vårkänslor

Solen skiner och våren är på kommande! Solljuset tittar in genom mina skitiga fönster och jag inser att jag nog borde damma lite oftare. Blir lite irriterad på den stora ficklampan som hånfullt sveper in i husets alla tidigare mörka vrår, och liksom pekar ut ställen som BORDE städas omgående. Med blandade känslor drar jag ner rullgardinen. Aldrig i livet att jag tänker låta det här förstöra min härliga vårdag! Det är bättre att gå ut. För då ser man ju bara det vackra. Att våren är på väg och allt blir sååå mycket bättre. Visst?!

På s-markets gård står jag med lillen i famnen och kisar mot solen. Är lite bortkommen på något sätt. Byxorna har hasat ner och vinterjackan känns bylsig. Jag är som en björn som just kommit ut ut idet. Jag KÄNNER mig som en björn! Med en helsikes tjock päls. Ovårdad och plufsig. På en gång känner jag det.
 Våren är här och nu måste det hända saker. Nu måste jag sätta igång. Förändra. Förnya. Ut med allt gammalt och in med allt fräscht!!
Under tiden jag handlar maten tänker jag och planerar. Nu är det verkligen hög tid för en detox-kur! Alla gifter måste ju ut! Speciellt all choko och annat onyttigt jag glupat i mig som en svältfödd under vintern. ( för att bygga upp det redan gynnande späcklagret för att klara av vinterns kyla, ni vet). Och klippa och färga håret naturligtvis. Köpa nya gardiner. Färggranna givetvis, för att välkomna våren. och en ansiktslyftning borde nog också vara på sin plats. Hur jag nu ska ha råd med det är en annan femma. Allt det här innebär ju bara en sak:  jag måste till stan! 
Min sambo rynkar pannan lite lätt när jag deklarerar att jag nog borde ta mig en shoppingtur till stan å det snaraste. Han förklarar sen hur dyrt det är med bensin i dagens läge och kunde jag nog inte klara mig utan allt det där? Tittar på honom med höjda ögonbryn.
 Nej, det klarar jag mig inte utan. Titta på mig! Titta på din lurviga lilla björnhona som suttit inne och vrålätit fettdrypande saker hela vintern. Hon är ledsen. Hon behöver det här. Hennes päls behöver omvårdnad ( och gärna lite färg..) Och i ärlighetens namn kanske hon förtjänar ett par nya skor också?? Och en jacka, några byxor, nytt smink..och...jajaa, ni fattar!

Mars månad. Äntligen börjar vintern vara slut. Åtminstone är det värsta över. Jag väntar på att få börja jobba igen ( lite grann i alla fall) och jag väntar på att amningen ska avslutas och mina bröst blir mina igen. Utan de söta, knubbigt klottiga barnfingrarna som knådar och river i dem. Jaaa, där hade vi det. Några nya behåar behövs ju alltså nu också!! En till anledning till att stadsbesöket är ett måste.
En annan sak som står på programmet är vår osaliga ande till katt. Att han är av hankön kan tilläggas. Och osteriliserad. Hmmm, ansiktslyftning eller frassterilisering?? Nu blev det svårt. Det är ju liksom lite svårt att ignorera kattskrället för tillfället eftersom hans oljud redan har börjat höras runt knutarna. Måste nog ta mig en allvarlig funderare här. Så länge ska jag njuta av de få härliga vårdagarna jag har kvar innan jag börjar jobba igen. Det ska jag verkligen.

Vöro...

Jag var lite tveksam först. Är född och uppvuxen i kuni och man vill ju inte "gå ner sig" liksom. Vi flyttade. Och konstaterade ganska snabbt att jag gillar Vörå. Jag stortrivs med andra ord. Vi har stor gård, trevliga grannar och nära till både simhall och skola. Människorna här är som i de flesta byar. Lite nyfikna ibland och en och annan kuf, annars är de flesta jag mött vanligt folk. ( och vad trodde jag då??)

Det finns banker, grill och bibliotek. Och det bästa av allt: Halpa halli!! Räddaren i nöden när jag hemma river mitt hår och känner galenskapen komma smygande. Fräser iväg till halpa halli . Köper mig en tröja eller en wc-borste. Vad som helst, bara det är nytt. Vips! Så är allt bra igen. Lugnet är återställt.
Kläder, leksaker, prydnadssaker, nyttiga saker och diverse krämer och smörjor. Plockar upp krims-kramset ur påsen och beundrar allt vad jag nyligen inhandlat. Det här behövde jag. VERKLIGEN! Hur i all världen har jag klarat mig utan den här handkrämen förut?

-Vad var det jag sa? De har ALLT i Vöro, säger min sambo med ett självbelåtet flin. Nåjaa, vet inte om jag riktigt håller med. Det finns nog en hel del jag saknar men på det stora hela har jag inte så mycket att anmärka på. Men det finns en sak. Som irriterar mig enormt! Som gör mig vansinnig, speciellt vårar och somrar.

- Mamma, det luktar ko här! var min dotters första anmärkning när vi kom ut på trappan någon vecka efter att vi flyttat hit. Och jag höll med henne. Grispiss, koskit, rävdynga, det är bara att välja och vraka. Dofterna varierar från dag till dag. Men likväl finns de här. Och alla som kört hitåt längs larvvägen vet att traktorerna vallfärdar hitåt. Det är traktorernas paradis. Böndernas håla. Fast jag klagar inte. ( i varje fall inte så min sambo hör det...)
Fast dofterna gör mig galen. Retar min känsliga näsa. Lägger sig som en dimma omkring mig på sommaren. Och det värsta av allt är att med den ljuva landsdoften kommer automatiskt flugorna med på köpet. Och de gör mig om möjligt ännu galnare.
 Surrande odjur som sätter sig överallt, skitar ner mina fönster, vägrar att fastna på alla de olika flugfångar-verktyg jag köpt, och gör den glada mamman till en sur mamma. Många är de kvällar då jag räknat de döda otygen till 30 och sen slutat med uppgiven min. Min sambo vet att han inte ska gå i vägen när jag kommer farande med flugsmättan i högsta hugg. Jag är helt tokig och viftar vilt omkring mig. Lugnar ner mig senare mot kvällen då jag insett att jag aldrig kommer att vinna. Förrän vintern.

Hur som helst trivs jag, bortsett lukterna, åsynen av ännu en vräkig traktor och flugorna. Huvudsaken är ju ändå att vi har det bra. Att vi är friska, glada och får vara nära naturen. Ungefär så tänker jag när vi på våren går längs gångbanan och spanar efter tussilagon i dikeskanten. Fast får jag syn på en traktor som kommer körandes med ännu ett lass dynga svär jag inombords och pekar finger i smyg. Det är bara så jag är!

Gullegullandet

Vart tar det vägen egentligen? Varför tar det slut? Jag vet svaret men tycker ändå det är synd på något vis. Man önskar ju att det kunde fortsätta...
För en par år sen frågade en väninna mig varför man i början av förhållandet hånglar så mycket och efter en tid är det mera frågan om sporadiska pussar på munnen? ( varierar ju visserligen från förhållande till förhållande)
Jag var för tillfället på mitt mest mans-hatar humör så jag log lite pillimariskt mot henne och svarade att det kanske var för att de inte längre luktar och smakar lika gott längre. Rekommenderade henne att köpa honom grön pepsodent och sen skrattade vi gott båda två. Det här hade vi ju helt på klart!

Men det här med att relationen ändras med åren stämmer ju. Alla känner ju igen det. I början är ju allt så gulle-gull men efter en tid orkar man inte göra sig till längre. Man vågar visa vem man egentligen är. Men herregud, är det här ditt sanna jag? Var är han jag blev kär i?! Kom tillbaks!

Vi ligger i sängen min partner och jag och plötsligt borrar jag in mina iskalla fötter mellan hans varma lår. Ingen reaktion.
-Njaa, inte är de så kalla inte, säger han och ger mig ett leende.
När jag i dagens läge försöker göra samma sak är det inte längre accepterat.
-Huuu, bort med dina kalla labbar, är hans ord. Jag saknar den gamla goda tiden.

Och när förvandlades jeansen till mysbyxor? Mina tighta toppar till mormors gamla kofta? Sminket och plattången glömdes bort. Inte alla dagar, men här hemma i alla fall. När slutade min sambo använda sin väldoftande hårpomada ( som jag älskade i början!) Jag bara undrar! Och när slutade använda kallingar slängda på badrumsgolvet bli gulliga,( om de ens varit de någon gång)?  Och när blev trerättersmiddagen makaroner med korv? Den grå vardagen har tagit sin början. Allvaret är här.

Fast jag gillar det. Att få vara den jag är och ändå bli älskad. Att inte behöva göra sig till. För nittio procent av livet är ju egentligen vardag. Och då är det skönt att få lufsa kring hemma i värsta mysdressen. Så länge man vet var gränsen går.
 När jag i somras gick omkring ute på gården rensandes ogräs med orakade ben och min sambos gamla kortkalsonger med krokodiler på fick jag ett par lätt höjda ögonbryn, och då förstod jag..jepp, där gick gränsen. Men de var ju såååå sköna...

När blev jag altså såhär sunkig? Så här nere i träsket. Förvandlad till mysgumma. Nej nu ska det bli grejer av. På med mascaran och fram med  rakhyveln! På lördagen smäller det. Då åker raffsetet fram älskling!!