Min far är en väldigt beundransvärd och klok man. Och faktum är att jag inte vet någon som haft så många kloka saker att säga och lära mig genom åren som han.
När som helst i livet när jag varit rådvill och inte vetat vilket ben jag skall stå på har jag vänt mig till honom. Ibland har jag inte ens kunnat gå själv, utan han har burit mig. Låtit mig gråta ut och sen uttalat några trollramsor i form av visa ord om att livet är nog så jobbigt ibland. Jag vet inte riktigt var han har lärt sig trolla, eller förskaffa sig sin visdom om livet och många är de gånger då jag tvivlat på att det han sagt är sant, men senare fått erfara att den gamle farsgubben hade nog rätt i alla fall.
Hur som helst är han beundransvärd, han är ju min far! Och om jag någon gång skulle undra varifrån mitt temperamentsfulla humör kommer...jaa, då är nog han den skyldige.
- Ni behöver aldrig vara rädda att komma hem och säga att ni ställt till med något. Men kom ALDRIG hem och säg att ni har kört i fyllan!! Min far såg skräckinjagande ut när han uttalade orden för mig och min syster. Vi nickade allvarligt och lite i samförstånd med varandra. Nejdå, det skulle vi aldrig göra. Komma hem och säga det?! Det skulle vi aldrig våga! Det var då en sak som är säker!
Och när jag blivit lite äldre och och diskuterat kärlekslivet ( absolut INTE mitt eget!) med honom har han allvarligt nickat och sagt:
- Jaa, det räcker inte alltid med att man älskar varandra. Man måste ju kunna leva tillsammans också. Kloka ord ur en klok mans mun.
När jag bestämt mig för att skiljas för några år sen var jag livrädd för SKVALLRET! Man visste ju nog att folk skulle börja prata, det är ju liksom oundvikligt. Min far sade dock att de som pratar skulle bra gärna kunna ta en titt på sin egen "bakgård" innan de öppnar munnen. För säg mig, vem här i livet har inget att skämmas eller känna skuld för??!
Och att arbeta från barnsben är något han också lärt mig och mina syskon. Blir lite nostalgisk när jag går tillbaks till när man som liten tvingades stiga upp tidiga mornar och plocka jordgubbar.
- " jaa, men det här är ju såååå bra för ryggen barn!! Dagens ungdomar har så dåliga ryggar...det är nog för att de har arbetat och slitit för lite". Så ut i jordgubbslandet med er, ni som lider av sjuk rygg. FATTAR NI INTE?!! Ni har ju plockat för lite jordgubbar!!
Så min bardoms somrar gick ut på att plantera kål, rensa kålland, köra traktorn ( i kållandet) och skära kål. Behöver jag ens säga att kålen dessutom serverades på bordet också varje dag i form av sallad??! Och inte att förglömma det heliga jordgubbslandet! Fast jag är tacksam. Otroligt tacksam, att jag faktiskt fick lära mig arbeta från barnsben. Latheten hann aldrig ta min kropp i besittning, det såg min käre far till!
Idag är jag 30 och själv ganska erfaren och klok ( nåja). Fast än idag, när jag av någon anledning känner mig nere, får problem, har en svacka, mår dåligt, jaa, vad som helst. Tänker jag på när min far satt bredvid mig när jag storbölade och sade uppmuntrande:
- Du har klarat så mycket genom livet lill-strumpan, så det här klarar du nog också av! Och det har jag tagit fasta på. Det här klarar jag nog också av. Visst gör jag det!
måndag 27 februari 2012
lördag 25 februari 2012
Bulimin
Det här blir ingen underhållning. Men jag tror att styrka är att visa svaghet. Riktig STYRKA! Därför öppnar jag mig, delar med mig av mitt liv. Mina känslor. Mina svagheter. För att bli stark. Så idag får ni vara terapeuter och jag klienten. Året är 2008...
- Vill du ha glass?
- Ja, gärna, svarar jag. Ångrar mig genast efter jag uttalat orden. Nej, tänker jag. Absolut inte att jag vill ha glass. Jodå, viskar min förrädiska svekfulla kropp. Det vill du visst!
Vi tittar på film och äter glass. Njuter av de första skedarna men efter varje skedtag växer ångesten. Kan inte längre koncentrera mig på filmen och hänger inte längre med ens. Min hjärna jobbar dock febrilt, och jag slevar fort in glassen. Känner ingen smak längre. Bara öser in. Har i mina tankar redan bestämt mig.
Går ut i köket och letar i alla skåp. Vad månne finns att äta? Muffins, choklad, mera glass, bullar, kakor, kex, ALLT! Ratar förståss allt svårsmält som lakrits, chips och dylikt. Fyller sen en kanna med vatten. Det är ju liksom enklare att få upp om man blandar, förstår ju vem som helst ju!
Bryr mig inte om filmen längre. Bara vräker i mig. Frossar och känner ångesten öka. Min mage buktar ut och det känns som om jag ska sprängas. Den känns så full, så full, så full! Plötsligt får jag panik. Aldrig i livet att det här kan stanna kvar! Det vet jag ju redan. Det ska bort. MÅSTE bort!
Reser mig upp ur soffan, gäspar och försöker verka lugn, fast det är full kaos i både magen och hjärnan.
-Tror jag far ut och joggar en stund, hänger inte med i filmen.
Knyter snabbt på mig gympadojorna och går ut genom dörren. Nu är det bråttom. Alla som varit med om det här vet ju att det måste ut om max tjugo minuter. Hur länge satt jag vid teven egentligen? undrar jag nu.
Springer nerför backen och känner hur stinn jag är. Hur jag håller på att spricka! Tittar fort åt båda hållen och hoppar snabbt över diket och in i skogen.
Jag spyr. Det bara väller ut. Sen tar det stop. Kör ner fingrarna i halsen, för det måste ju komma mer! Allt ska därifrån. Gång på gång sätter jag fingrarna i halsen. Mossan nedanför mina fötter är full med spyor. Mina ögon tåras och det börjar göra ont i halsen. Riktigt ont.
Har jag fått upp allt nu? Skulle vilja ha en våg. För att liksom se om det motsvarar mängden jag åt. Det känns i alla fall som om allt kommit därifrån. Torkar av mina fingrar i mossan och känner hur svetten rinner under mina armar. Känner efter i hela kroppen, och ja, det känns bra. Jag känns tom. Allt det onda kom upp. Lutar mig bakåt mot en sten och känner hur ont det gör i halsen. Och det är DÅ skammen kommer. Hugger till snabbt. Jag skäms och vill nästan gråta.
Varför blev det så här nu igen? Varför vräkte jag i mig? Vad försöker jag döva? Att jag inte duger? Att jag hatar mig själv? Inte min kropp, utan hela jag.
Har spytt så många gånger de senaste dagarna och efter varje gång, och varje kväll har jag lovat mig själv. Sagt åt mig själv, att i morgon är en ny dag. I morgon ska jag inte vräka i mig. Inte frossa. Inte stoppa fingrarna i halsen. Inte spy.
Jag tar ett djupt andetag, torkar mina ögon med baksidan av handen, luktar sen på händerna. Fy! Tittar äcklat på mina spyor och sparkar till lite mossa över dem så gott det går. Rättar till mina kläder, undrar vad klockan är och stoppar ett tuggummi i munnen. Såja, ren och fräsch. Joggar tillbaks hemåt med en tomhetskänsla i magen och hjärnan fylld av ledsna tankar. Innan jag går in genom dörren lovar jag mig själv. Imorgon är en ny dag. I morgon ska jag inte spy.
- Vill du ha glass?
- Ja, gärna, svarar jag. Ångrar mig genast efter jag uttalat orden. Nej, tänker jag. Absolut inte att jag vill ha glass. Jodå, viskar min förrädiska svekfulla kropp. Det vill du visst!
Vi tittar på film och äter glass. Njuter av de första skedarna men efter varje skedtag växer ångesten. Kan inte längre koncentrera mig på filmen och hänger inte längre med ens. Min hjärna jobbar dock febrilt, och jag slevar fort in glassen. Känner ingen smak längre. Bara öser in. Har i mina tankar redan bestämt mig.
Går ut i köket och letar i alla skåp. Vad månne finns att äta? Muffins, choklad, mera glass, bullar, kakor, kex, ALLT! Ratar förståss allt svårsmält som lakrits, chips och dylikt. Fyller sen en kanna med vatten. Det är ju liksom enklare att få upp om man blandar, förstår ju vem som helst ju!
Bryr mig inte om filmen längre. Bara vräker i mig. Frossar och känner ångesten öka. Min mage buktar ut och det känns som om jag ska sprängas. Den känns så full, så full, så full! Plötsligt får jag panik. Aldrig i livet att det här kan stanna kvar! Det vet jag ju redan. Det ska bort. MÅSTE bort!
Reser mig upp ur soffan, gäspar och försöker verka lugn, fast det är full kaos i både magen och hjärnan.
-Tror jag far ut och joggar en stund, hänger inte med i filmen.
Knyter snabbt på mig gympadojorna och går ut genom dörren. Nu är det bråttom. Alla som varit med om det här vet ju att det måste ut om max tjugo minuter. Hur länge satt jag vid teven egentligen? undrar jag nu.
Springer nerför backen och känner hur stinn jag är. Hur jag håller på att spricka! Tittar fort åt båda hållen och hoppar snabbt över diket och in i skogen.
Jag spyr. Det bara väller ut. Sen tar det stop. Kör ner fingrarna i halsen, för det måste ju komma mer! Allt ska därifrån. Gång på gång sätter jag fingrarna i halsen. Mossan nedanför mina fötter är full med spyor. Mina ögon tåras och det börjar göra ont i halsen. Riktigt ont.
Har jag fått upp allt nu? Skulle vilja ha en våg. För att liksom se om det motsvarar mängden jag åt. Det känns i alla fall som om allt kommit därifrån. Torkar av mina fingrar i mossan och känner hur svetten rinner under mina armar. Känner efter i hela kroppen, och ja, det känns bra. Jag känns tom. Allt det onda kom upp. Lutar mig bakåt mot en sten och känner hur ont det gör i halsen. Och det är DÅ skammen kommer. Hugger till snabbt. Jag skäms och vill nästan gråta.
Varför blev det så här nu igen? Varför vräkte jag i mig? Vad försöker jag döva? Att jag inte duger? Att jag hatar mig själv? Inte min kropp, utan hela jag.
Har spytt så många gånger de senaste dagarna och efter varje gång, och varje kväll har jag lovat mig själv. Sagt åt mig själv, att i morgon är en ny dag. I morgon ska jag inte vräka i mig. Inte frossa. Inte stoppa fingrarna i halsen. Inte spy.
Jag tar ett djupt andetag, torkar mina ögon med baksidan av handen, luktar sen på händerna. Fy! Tittar äcklat på mina spyor och sparkar till lite mossa över dem så gott det går. Rättar till mina kläder, undrar vad klockan är och stoppar ett tuggummi i munnen. Såja, ren och fräsch. Joggar tillbaks hemåt med en tomhetskänsla i magen och hjärnan fylld av ledsna tankar. Innan jag går in genom dörren lovar jag mig själv. Imorgon är en ny dag. I morgon ska jag inte spy.
torsdag 23 februari 2012
Byrackan
-Är du verkligen säker på det här? säger min lite äldre kusin med ett nervöst skratt i telefon.
-Javisst, svarar jag. Det här är ett moget och väl igenomtänkt beslut. ( i själva verket fick jag syn på annonsen på kaffepausen i jobbet och när den var slut hade jag bestämt mig). Impulsiv? Jag?
-Älskling, ska vi skaffa hund? frågade jag senare på kvällen av min partner.
Min partner var inte helt emot förslaget utan lade huvudet lite på sned och svarade jakande, förutsatt att det var en "ordentlig" hund vi skaffade och inte någon liten "bjäbbare". Jag strålade och dansade runt yr av lycka!! Vi skulle bli hundägare. Nu skulle min dotter bli glad!
Kilade så fort som möjligt iväg till biblioteket och lånade en massa böcker om hundar, man måste ju ha lite kunskap också innan man sätter igång, det fattade ju till och med jag! Jag såg det hela liksom framför mig:
Jag iklädd värsta mysdressen sittandes i en maffig fåtölj, med ett glas konjak i ena handen och den andra som lite lätt kliar hunden bakom örat. Nu blev det inte så. Inte alls.
Visst visste jag att det skulle bli jobbigt. Det var jag väl införstådd med. Och att det skulle bli mycket promenerandes och uppfostran. Det där att motionera den var väl ingen konst, vi var ju ändå ut flera gånger om dagen.
Två veckor efter att byrackan tog sin plats i vårt hem, en hyrd trerummare, visade graviditetstestet positivt och verkligheten knackade på dörren i form av illamående och en trötthet som jag hade glömt bort fanns. Jag orkade helt enkelt ingenting. Så min partner fick mestadels ta hand om uppfostringen.
Att få den rumsren tog sin tid och jag hade ingen aning om att hundar faktiskt kunde hånflina! Exakt när man tog sin plats vid frukostbordet och satte sin strumpklädda fot rakt i en våt liten pöl. Då kunde man se hur han log på ett småelakt sätt. Att han föredrog finmattan i vardagsrummet istället för de hundratals tidningar man lagt ut på golvet i alla rum förstod man ju. Men efter en tid så lärde han sig. Inte dock att man inte fick tugga i sig allt vad man kom åt, vilket förorsakade många tårar och arga röster.
På julmässan i botniahallen hade min dotter köpt en underbar prydnadskatt gjord av äkta kaninpäls. Hörde ni, äkta KANINPÄLS! Ni förstår vart jag vill komma va? Exakt! Hemkommen efter jobbet en kväll upptäckte jag att hundj-keln sluppit in i min dotters rum, ätit upp en tredjedel av skumgummimadrassen, tuggat i sig flera leksaker (hur fanken visste han vilka som var dyrast??!) och sen hittade jag den. Dock utan päls.Helt skallig. Kastade den sorgliga uppenbarelsen i soptunnan innan min dotter fick se den.
När vi flyttat till vöro och hunden växt till sig lite, dvs 40 kilo, så är läget ett HELT annat. Visserligen en snäll familjehund men...energi för ett helt spann!!
Rusar runt inomhus så mattorna flyger och möblerna välter. Ivrig, glad, ett riktigt energiknippe. Vill ha ALL uppmärksamhet. Jobbig så in i norden. Avundsjuk om matte kramar husse, sätter sig gärna var som helst, även på sonen som ligger på golvet och försöker krypa.
Han tar musten ur en. Jag blir vansinnig på honom ibland. Jag river mitt hår. Skriker, hotar, lockar. Han springer runt runt, drar sin rumpa mot mattorna. Jag blir tokig.
Men på kvällen när han lugnat sig, barnen har somnat, och han ligger utslagen mitt i vardagsrummet. Han snarkar lätt. Det ser ut som om han är död.
Då lägger jag mig bredvid. Smeker hans öron, lägger mitt huvud på hans mage, viskar gulliga saker i mörkret som ingen hör. DÅ, känner jag det. Att han verkligen är gullig, trots allt. En riktig energi-tjuv, en riktig vilding, men ändå, så underbar. Helt enkelt vår!
-Javisst, svarar jag. Det här är ett moget och väl igenomtänkt beslut. ( i själva verket fick jag syn på annonsen på kaffepausen i jobbet och när den var slut hade jag bestämt mig). Impulsiv? Jag?
-Älskling, ska vi skaffa hund? frågade jag senare på kvällen av min partner.
Min partner var inte helt emot förslaget utan lade huvudet lite på sned och svarade jakande, förutsatt att det var en "ordentlig" hund vi skaffade och inte någon liten "bjäbbare". Jag strålade och dansade runt yr av lycka!! Vi skulle bli hundägare. Nu skulle min dotter bli glad!
Kilade så fort som möjligt iväg till biblioteket och lånade en massa böcker om hundar, man måste ju ha lite kunskap också innan man sätter igång, det fattade ju till och med jag! Jag såg det hela liksom framför mig:
Jag iklädd värsta mysdressen sittandes i en maffig fåtölj, med ett glas konjak i ena handen och den andra som lite lätt kliar hunden bakom örat. Nu blev det inte så. Inte alls.
Visst visste jag att det skulle bli jobbigt. Det var jag väl införstådd med. Och att det skulle bli mycket promenerandes och uppfostran. Det där att motionera den var väl ingen konst, vi var ju ändå ut flera gånger om dagen.
Två veckor efter att byrackan tog sin plats i vårt hem, en hyrd trerummare, visade graviditetstestet positivt och verkligheten knackade på dörren i form av illamående och en trötthet som jag hade glömt bort fanns. Jag orkade helt enkelt ingenting. Så min partner fick mestadels ta hand om uppfostringen.
Att få den rumsren tog sin tid och jag hade ingen aning om att hundar faktiskt kunde hånflina! Exakt när man tog sin plats vid frukostbordet och satte sin strumpklädda fot rakt i en våt liten pöl. Då kunde man se hur han log på ett småelakt sätt. Att han föredrog finmattan i vardagsrummet istället för de hundratals tidningar man lagt ut på golvet i alla rum förstod man ju. Men efter en tid så lärde han sig. Inte dock att man inte fick tugga i sig allt vad man kom åt, vilket förorsakade många tårar och arga röster.
På julmässan i botniahallen hade min dotter köpt en underbar prydnadskatt gjord av äkta kaninpäls. Hörde ni, äkta KANINPÄLS! Ni förstår vart jag vill komma va? Exakt! Hemkommen efter jobbet en kväll upptäckte jag att hundj-keln sluppit in i min dotters rum, ätit upp en tredjedel av skumgummimadrassen, tuggat i sig flera leksaker (hur fanken visste han vilka som var dyrast??!) och sen hittade jag den. Dock utan päls.Helt skallig. Kastade den sorgliga uppenbarelsen i soptunnan innan min dotter fick se den.
När vi flyttat till vöro och hunden växt till sig lite, dvs 40 kilo, så är läget ett HELT annat. Visserligen en snäll familjehund men...energi för ett helt spann!!
Rusar runt inomhus så mattorna flyger och möblerna välter. Ivrig, glad, ett riktigt energiknippe. Vill ha ALL uppmärksamhet. Jobbig så in i norden. Avundsjuk om matte kramar husse, sätter sig gärna var som helst, även på sonen som ligger på golvet och försöker krypa.
Han tar musten ur en. Jag blir vansinnig på honom ibland. Jag river mitt hår. Skriker, hotar, lockar. Han springer runt runt, drar sin rumpa mot mattorna. Jag blir tokig.
Men på kvällen när han lugnat sig, barnen har somnat, och han ligger utslagen mitt i vardagsrummet. Han snarkar lätt. Det ser ut som om han är död.
Då lägger jag mig bredvid. Smeker hans öron, lägger mitt huvud på hans mage, viskar gulliga saker i mörkret som ingen hör. DÅ, känner jag det. Att han verkligen är gullig, trots allt. En riktig energi-tjuv, en riktig vilding, men ändå, så underbar. Helt enkelt vår!
onsdag 22 februari 2012
Mini-zlatan
Sportintresset existerar inte i vår familj. Har aldrig gjort det, och kommer aldrig att göra det. Det måste vara något genfel gissar jag. Men både jag och min syster har för länge sedan gett upp och krasst konstaterat att vi inte är några hejare inom någon sportgren överhuvudtaget.
Löpning, längdhopp, höjdhopp, skidning, slalom, skrinning, golf...listan kan göras lång. Vi kan ingenting!! Inte helst bollkastning har vi varit särskilt bra på ( kärringkast, fick man höra..)
Min sambo däremot har skaffat sig både pokaler och medaljer av olika de slag. Drösvis, som vi förpackat i lådor och fört upp till vinden. De finaste och mest betydelsefulla pokalerna har vi satt på spiselkransen i brasrummet. Och det ska erkännas, att jag blev aningen paff när jag fick se alla dessa pokaler, eftersom jag inte i mitt 30-åriga liv lyckats inskaffa mig ens en pytteliten pokal!!
Men för att min sambo liksom inte skulle få övertaget så fnös jag lite diskret, lyfte upp en pokal och polerade den lite medan jag berättade för honom att jag också minsann vunnit något. Letade fram mina två silverskedar från Rönnviksloppet (skidning!) som jag viftade framför näsan på honom med. Han bara flinade lite åt mig. Därefter stoppade jag ner den ena skeden i kaffeburken så att jag liksom också har något att visa upp när vi får gäster. (Skramlar alltid lite extra med skeden när jag mäter upp. En skopa, två skopor, tre skopor, osv.)
Det som saken egentligen handlar om är att även om intresset för någon sportsgren infunnit sig hos någon av oss barn i familjen, så har vi varit urdåliga. I dagens läge är det närmaste sport jag kommit är när jag är ut och joggar sommartid, och då handlar det om hela tre kilometer!! Imponerade eller?? Fast det finns även en sak till som jag faktiskt kan säga att jag lite brinner för...FOTBOLLEN!
Nu snackar jag inte landslaget eller så, men när sommaren är som vackrast och gräset som grönast går vi ut på gården. Min dotter och jag. Tar på mig mina blåa KUFFEN shorts ( som jag norpat av min kusin..ni vet ju att man genast blir lite sportigare om man bär sportkläder?!) så det känns "på riktigt".
Min dotter och jag börjar sparka lite grann och efter någon minut är jag igång. Mina kinder är röda, svetten rinner under mina armar, och ögonen glänser. Det här är ju bara för bäst!! Jag tar viga språng ut i luften, kastar mig efter bollen, sparkar den och känner hur graciöst jag svingar mina ben. Jag är ung. Jag är bra. Jag kan det här. Jag är en riktig Zlatan-vad-han-nu-heter-?. En mini-zlatan som aldrig riktigt blev känd. Min dotter tittar på mig och ropar:
- Mamma, du är ju bra! Jag ser hur mitt ansikte klyvs av ett riktigt fånleende. Jag svarar lite rodnande men dock belåtet.
-Javisst, visst är jag?! Du blir nog också bra om du övar.
Och det är ju därför det är så härligt att sparka fotboll, speciellt om man gör det tillsammans med barn. I form av mamma. För då ÄR man ju bra. Kanske endast i barnens ögon men ändå!! Så jag låter grannarna och sambon skratta. Så länge min dotter är imponerad så bjuder jag på det. Då jag och min sambo snackar sport så brukar jag säga åt honom att jag har ANDRA talanger!
-Javisst har du det, säger han då och ler. Visst har du det älskling!
Löpning, längdhopp, höjdhopp, skidning, slalom, skrinning, golf...listan kan göras lång. Vi kan ingenting!! Inte helst bollkastning har vi varit särskilt bra på ( kärringkast, fick man höra..)
Min sambo däremot har skaffat sig både pokaler och medaljer av olika de slag. Drösvis, som vi förpackat i lådor och fört upp till vinden. De finaste och mest betydelsefulla pokalerna har vi satt på spiselkransen i brasrummet. Och det ska erkännas, att jag blev aningen paff när jag fick se alla dessa pokaler, eftersom jag inte i mitt 30-åriga liv lyckats inskaffa mig ens en pytteliten pokal!!
Men för att min sambo liksom inte skulle få övertaget så fnös jag lite diskret, lyfte upp en pokal och polerade den lite medan jag berättade för honom att jag också minsann vunnit något. Letade fram mina två silverskedar från Rönnviksloppet (skidning!) som jag viftade framför näsan på honom med. Han bara flinade lite åt mig. Därefter stoppade jag ner den ena skeden i kaffeburken så att jag liksom också har något att visa upp när vi får gäster. (Skramlar alltid lite extra med skeden när jag mäter upp. En skopa, två skopor, tre skopor, osv.)
Det som saken egentligen handlar om är att även om intresset för någon sportsgren infunnit sig hos någon av oss barn i familjen, så har vi varit urdåliga. I dagens läge är det närmaste sport jag kommit är när jag är ut och joggar sommartid, och då handlar det om hela tre kilometer!! Imponerade eller?? Fast det finns även en sak till som jag faktiskt kan säga att jag lite brinner för...FOTBOLLEN!
Nu snackar jag inte landslaget eller så, men när sommaren är som vackrast och gräset som grönast går vi ut på gården. Min dotter och jag. Tar på mig mina blåa KUFFEN shorts ( som jag norpat av min kusin..ni vet ju att man genast blir lite sportigare om man bär sportkläder?!) så det känns "på riktigt".
Min dotter och jag börjar sparka lite grann och efter någon minut är jag igång. Mina kinder är röda, svetten rinner under mina armar, och ögonen glänser. Det här är ju bara för bäst!! Jag tar viga språng ut i luften, kastar mig efter bollen, sparkar den och känner hur graciöst jag svingar mina ben. Jag är ung. Jag är bra. Jag kan det här. Jag är en riktig Zlatan-vad-han-nu-heter-?. En mini-zlatan som aldrig riktigt blev känd. Min dotter tittar på mig och ropar:
- Mamma, du är ju bra! Jag ser hur mitt ansikte klyvs av ett riktigt fånleende. Jag svarar lite rodnande men dock belåtet.
-Javisst, visst är jag?! Du blir nog också bra om du övar.
Och det är ju därför det är så härligt att sparka fotboll, speciellt om man gör det tillsammans med barn. I form av mamma. För då ÄR man ju bra. Kanske endast i barnens ögon men ändå!! Så jag låter grannarna och sambon skratta. Så länge min dotter är imponerad så bjuder jag på det. Då jag och min sambo snackar sport så brukar jag säga åt honom att jag har ANDRA talanger!
-Javisst har du det, säger han då och ler. Visst har du det älskling!
måndag 20 februari 2012
Smygdivan
Varifrån kom hon? Plötsligt var hon bara här! Det måste ha varit på hemvägen. Från ikea. Någonstans mellan Tammerfors och Vasa smög hon tyst in i bilen.
Listig som en räv är hon, som kommer utan förvarning. Och att hon dessutom väljer ut ett offer som JAG! Jag borde vara förvånad, men egentligen är jag det inte. Så på söndag morgon visade hon sitt fula tryne. Det blev kalabalik i vårt hem!!
När hon vaknat på morgonen börjar det! Hon spatserar runt i vårt hus, kikar in i varje rum, till och med sovrummen. Vilken fräckhet! Men dem verkar hon av någon anledning ganska så nöjd med, det är värre med vardagsrummet och köket.
Det börjar med att hon visar sitt missnöje med att gå runt och fnysa högljutt. Sen går hon igång: Herregud, som här ser ut! Hon ger divansoffan en lätt knuff med ena foten. Hon tittar på mig, frågar hur i all sin dar jag har kunnat sätta min söta stjärt i DEN DÄR?! Och gardinerna, titta bara på dem! Mattorna är fula, kuddarna, soffan är nedsutten, köksbordet fullt med skråmor, köksskåpena omoderna.
Kort sagt: Allt här är fult, fult, fult. Allt måste bort bort bort. Hit måste införskaffas nytt, nytt, NYTT! Hon går omkring och petar på allt, gormar och domderar. Så här kan ni inte ha det längre. Skrattar hånfullt när hon ser mina små prydnadsfigurer jag har på ena hyllan i köket. Såg du inte de små söta kopparna de hade på ikea?? Kostade bara 3 euro styck! Och nya tavlor skulle nog inte skada här...föresten, när har du dammsugit senast? Borde ni inte skaffa en städerska också?
Javisst, det håller jag fullständigt med om. Och allt det andra också, men...jag vänder handflatorna uppåt i en gest att jaa, jag har inte råd.
Hmm, smygdivan lägger pannan i djupa veck och funderar en stund, sen lyser hon upp, och pekar åt min sambos håll. Jag sneglar mot honom där han sitter i soffan. Tjaa, jag upplyser henne om att visserligen kanske hans plånbok är aningens fetare än min men ändå...vi har inte råd! ( att han hellre lägger överloppspengar på en skoter eller någon annan leksak ids jag inte helst försöka förklara för henne)
Jag börjar bli lite trött på henne, så jag ger mig. Jag stänger öronen. Och efter några timmar och åtskilliga kaffekoppar senare har hon försvunnit. Borta. Skönt!
Visst skulle det vara härligt med en massa nya grejer, visst skulle vårt hem bli lite bättre då, lite nyare, fräschare, jaa, helt enkelt lite divigare. Något att visa upp liksom. Fast egentligen har vi ju det så bra som det är. Sambon instämmer ( vill inte punga ut med onödiga pengar!)
Så nu har jag lugnat ner mig, kastat ut divan i snön. Sätter ner min söta stjärt i soffan, tittar runt omkring mig. Joo, jag borde faktiskt byta gardiner.
PS: Googlade föresten ordet diva, som egentligen betyder gudomlig, eller begåvad kvinna. Hmmm, så joo, jag passar nog in där också!
Listig som en räv är hon, som kommer utan förvarning. Och att hon dessutom väljer ut ett offer som JAG! Jag borde vara förvånad, men egentligen är jag det inte. Så på söndag morgon visade hon sitt fula tryne. Det blev kalabalik i vårt hem!!
När hon vaknat på morgonen börjar det! Hon spatserar runt i vårt hus, kikar in i varje rum, till och med sovrummen. Vilken fräckhet! Men dem verkar hon av någon anledning ganska så nöjd med, det är värre med vardagsrummet och köket.
Det börjar med att hon visar sitt missnöje med att gå runt och fnysa högljutt. Sen går hon igång: Herregud, som här ser ut! Hon ger divansoffan en lätt knuff med ena foten. Hon tittar på mig, frågar hur i all sin dar jag har kunnat sätta min söta stjärt i DEN DÄR?! Och gardinerna, titta bara på dem! Mattorna är fula, kuddarna, soffan är nedsutten, köksbordet fullt med skråmor, köksskåpena omoderna.
Kort sagt: Allt här är fult, fult, fult. Allt måste bort bort bort. Hit måste införskaffas nytt, nytt, NYTT! Hon går omkring och petar på allt, gormar och domderar. Så här kan ni inte ha det längre. Skrattar hånfullt när hon ser mina små prydnadsfigurer jag har på ena hyllan i köket. Såg du inte de små söta kopparna de hade på ikea?? Kostade bara 3 euro styck! Och nya tavlor skulle nog inte skada här...föresten, när har du dammsugit senast? Borde ni inte skaffa en städerska också?
Javisst, det håller jag fullständigt med om. Och allt det andra också, men...jag vänder handflatorna uppåt i en gest att jaa, jag har inte råd.
Hmm, smygdivan lägger pannan i djupa veck och funderar en stund, sen lyser hon upp, och pekar åt min sambos håll. Jag sneglar mot honom där han sitter i soffan. Tjaa, jag upplyser henne om att visserligen kanske hans plånbok är aningens fetare än min men ändå...vi har inte råd! ( att han hellre lägger överloppspengar på en skoter eller någon annan leksak ids jag inte helst försöka förklara för henne)
Jag börjar bli lite trött på henne, så jag ger mig. Jag stänger öronen. Och efter några timmar och åtskilliga kaffekoppar senare har hon försvunnit. Borta. Skönt!
Visst skulle det vara härligt med en massa nya grejer, visst skulle vårt hem bli lite bättre då, lite nyare, fräschare, jaa, helt enkelt lite divigare. Något att visa upp liksom. Fast egentligen har vi ju det så bra som det är. Sambon instämmer ( vill inte punga ut med onödiga pengar!)
Så nu har jag lugnat ner mig, kastat ut divan i snön. Sätter ner min söta stjärt i soffan, tittar runt omkring mig. Joo, jag borde faktiskt byta gardiner.
PS: Googlade föresten ordet diva, som egentligen betyder gudomlig, eller begåvad kvinna. Hmmm, så joo, jag passar nog in där också!
söndag 19 februari 2012
Trädgårdsmänniskan
Slumrar året om hos oss. Läser här och var att hon nu vaknat till liv hos flera bekanta, och börjar smått fundera om det inte är något fel här? Måste bara kasta en snabb blick ut genom fönstret, och jo, konstaterar att trädgården fortfarande är snötäckt och i almanackan står det fortfarande februari. Brrr, och så länge jag fortfarande bär stickasockor är det vinter, och därmed basta.
Fast jag förstår dem, trädgårdsmänniskorna. Att när vårsolen kommer fram, att de liksom börjar drömma, planera och till och med så frön. Hos mig vaknar hon aldrig till liv. Visst drömmer jag. Fantiserar och planerar. Fast det stannar liksom där. Hela sommaren.
" Iklädd linne och shorts sätter jag händerna i sidorna, huvudet på sned och blickar ut över förödelsen, trädgården. Den mossiga gräsmattan frodas (den är ju i alla fall grön pga mossan) och här och var tittar gula maskrosor fram, brännässlorna har tagit över bärbuskarna och gömmer sig även runtomkring hela spireahäcken (som gärna skulle få klippas ned), äppelträdet ser ut att ha dött, och hunden har brutit ner ett fläderbärsträd (tror jag de heter??). På ena gaveln av huset ser det ut som en mullvad varit framme men är dock vår labrador som grävt fram isoleringen så styroxen ligger lite här och där.
I sandlådan ser jag en hackmans sked sticka upp, har tydligen använts som spade, och bedvid regntunnan hittar jag en svindyr tupperwareburk (smygreklam...) innehållande fem ihoptorkade döda maskar och en skalbagge. I ögonvrån ser jag hur min dotter lerig från topp till tå står och gräver fram fler daggmaskar i åkern.
Två dyngsura och illaluktande handdukar som legat i någon vecka ligger ihopkorvade på marken och runt uthuset ligger skräp och söndriga leksaker.
Står just och funderar i vilken ände jag skall börja när en skarp odör når min legendariska näsa! Frasspiss! Vår katt verkar minsann stortrivas under terassen, speciellt när nöden kallar. Fast för tillfället ligger han på en möglig utedyna och lapar sol.
Efter någon timme är den värsta röran borta och även tanken om den perfekta trädgården. Det kommer aldrig att bli så. Jag kommer aldrig att orka. Inser mina begränsningar och sätter mig i vilstolen och bestämmer mig för att livet trots allt är härligt.
Minns hur det var förut och tänker att kanske det inte är så viktigt trots allt. Huvudsaken är ju att vi mår bra. Att vi har härligt soligt väder. Att vi har både lekstuga,sandlåda och bärbuskar. Sommaren är ändå så kort. Snön kommer sen och då syns ju inte eländet. Det finns nya handdukar och leksaker i butiken.
Erkänner stoiskt att jag flera gånger per sommar köper ny ampel att placera framför ytterdörren, eftersom jag har en förmåga att glömma vattna och får åka och köpa ny. Om och om igen. För det hör ju liksom till. Att man visar upp lite blommor utanför huset, ifall gäster eller grannarna ser. Man är ju liksom konstig annars!
Så jag ligger där och solar när jag hör min sambos bil komma körande, min dotter kommer rusande fullt lerig men sjuhelsikes glad eftersom hon hittat en rikti fet mask! Ler glatt mot henne och känner hur lycklig jag är. Sätter mig upp och går in för att sätta på kaffet. "
Fast i sommar ska det ske!! I sommar ska jag försöka igen. För man kan ju inge ge upp liksom. Det är bra att ha drömmar. Fast det stannar där. Och lika bra det. Jag är ju inte trädgårdsmänniska, varför låtsas?
Jag är ju en livsnjutare, och vägrar stå och skita ner fingrarna när det finns så mycket annat att göra. Så jag plockar bär, spelar fotboll med mina barn, river ner någon brännässla i farten, har picnic på gräsmattan, simmar och såklart: njuter av sommaren! Fast än så länge är det februari. Tack och lov. Så dröm ni trädgårdsmänniskor, det gör jag med!
Fast jag förstår dem, trädgårdsmänniskorna. Att när vårsolen kommer fram, att de liksom börjar drömma, planera och till och med så frön. Hos mig vaknar hon aldrig till liv. Visst drömmer jag. Fantiserar och planerar. Fast det stannar liksom där. Hela sommaren.
" Iklädd linne och shorts sätter jag händerna i sidorna, huvudet på sned och blickar ut över förödelsen, trädgården. Den mossiga gräsmattan frodas (den är ju i alla fall grön pga mossan) och här och var tittar gula maskrosor fram, brännässlorna har tagit över bärbuskarna och gömmer sig även runtomkring hela spireahäcken (som gärna skulle få klippas ned), äppelträdet ser ut att ha dött, och hunden har brutit ner ett fläderbärsträd (tror jag de heter??). På ena gaveln av huset ser det ut som en mullvad varit framme men är dock vår labrador som grävt fram isoleringen så styroxen ligger lite här och där.
I sandlådan ser jag en hackmans sked sticka upp, har tydligen använts som spade, och bedvid regntunnan hittar jag en svindyr tupperwareburk (smygreklam...) innehållande fem ihoptorkade döda maskar och en skalbagge. I ögonvrån ser jag hur min dotter lerig från topp till tå står och gräver fram fler daggmaskar i åkern.
Två dyngsura och illaluktande handdukar som legat i någon vecka ligger ihopkorvade på marken och runt uthuset ligger skräp och söndriga leksaker.
Står just och funderar i vilken ände jag skall börja när en skarp odör når min legendariska näsa! Frasspiss! Vår katt verkar minsann stortrivas under terassen, speciellt när nöden kallar. Fast för tillfället ligger han på en möglig utedyna och lapar sol.
Efter någon timme är den värsta röran borta och även tanken om den perfekta trädgården. Det kommer aldrig att bli så. Jag kommer aldrig att orka. Inser mina begränsningar och sätter mig i vilstolen och bestämmer mig för att livet trots allt är härligt.
Minns hur det var förut och tänker att kanske det inte är så viktigt trots allt. Huvudsaken är ju att vi mår bra. Att vi har härligt soligt väder. Att vi har både lekstuga,sandlåda och bärbuskar. Sommaren är ändå så kort. Snön kommer sen och då syns ju inte eländet. Det finns nya handdukar och leksaker i butiken.
Erkänner stoiskt att jag flera gånger per sommar köper ny ampel att placera framför ytterdörren, eftersom jag har en förmåga att glömma vattna och får åka och köpa ny. Om och om igen. För det hör ju liksom till. Att man visar upp lite blommor utanför huset, ifall gäster eller grannarna ser. Man är ju liksom konstig annars!
Så jag ligger där och solar när jag hör min sambos bil komma körande, min dotter kommer rusande fullt lerig men sjuhelsikes glad eftersom hon hittat en rikti fet mask! Ler glatt mot henne och känner hur lycklig jag är. Sätter mig upp och går in för att sätta på kaffet. "
Fast i sommar ska det ske!! I sommar ska jag försöka igen. För man kan ju inge ge upp liksom. Det är bra att ha drömmar. Fast det stannar där. Och lika bra det. Jag är ju inte trädgårdsmänniska, varför låtsas?
Jag är ju en livsnjutare, och vägrar stå och skita ner fingrarna när det finns så mycket annat att göra. Så jag plockar bär, spelar fotboll med mina barn, river ner någon brännässla i farten, har picnic på gräsmattan, simmar och såklart: njuter av sommaren! Fast än så länge är det februari. Tack och lov. Så dröm ni trädgårdsmänniskor, det gör jag med!
torsdag 16 februari 2012
Dasslocket
Vi gick sida vid sida. Kvinnan och jag. Med liknande hår och lika raska ben stegade vi in på starkki. Kortfattat: Vårt dasslock hemma var sönder, ett nytt skulle inhandlas.
Min mor är en riktig hejare på att pruta, en riktig storprutare med andra ord. Min far är också väldigt duktig inom området men min mor vinner nog honom med en hästlängd eller två. Denna dag visade sig min mor vara i sitt esse och vi hade haft en heldag i stan, och nu var det som sagt sista stationen före hemfärden.
Trettio euro?! För ett dasslock?! Jag blev minst sagt lite förvånad, men å andra sidan är det ju liksom en nödvändighet i hemmet så jag skulle just bära fram det till kassan när jag undrar var min mor är.
Tittar bakom mig i gången och där står hon. Hon spanar runt sig, får syn på en försäljare, men rynkan i pannan avslöjar att det nog inte var honom hon letade efter. Plötsligt skiner hon upp, drar snabbt med mig till en annan försäljare. Sen börjar det: prutandet!
Hon ler glatt och börjar med sin inledningsfras:
- Jag vet inte om du minns mig...men vi var här för en par år sen och köpte ett duschskåp?!! Jag börjar storskratta inombords...Jaah, varför skulle han inte minnas henne för?
Hör hur hon liksom snabbt får över honom på sin sida, ingen kan liksom motstå hennes övertalningsförmåga tänker jag.
-Jaa, vi funderar lite på det här dasslocket här, men vi tyckte det var lite dyrt, liksom, så nu hänger det på dig alltså..om vi ska köpa det eller inte..?? Jag ser hur hon spänner ögonen i honom.
Han ser lite fundersam ut, men verkar annars vara en glad och tillmötesgående försäljare så det här kan nog gå vägen tänker jag. Trots allt tycker jag att det är lite pinsamt, stå här och pruta på ett sketet dasslock, något vi senare ska sätta våra stora rumpor på!!
Nåväl, jag står bredvid, och tittar på klockan lite nu som då, börjar längta hem. Känner att mina fötter börjat bli aningens trötta. Nu har vi snart varit här en halvtimme, och jag hör hur min mor och försäljaren nu är inne i ett långt trevligt samtal.
Bla, bla, bla, Jag hör att du talar kokkola-dialekt?! Ja, vi har ju ena dottern i kokkola, min man och jag. Såka. Kanske du känner till stället? Jasåå, nämen så trevligt..skratt skratt..bla, bla bla, spinner de vidare.
Jag börjar stampa lite lätt med ena foten och väntar på att försäljaren snart ska få ur sig hur många euron billigare vi slapp undan den här gången.
-Ser du, fem euro billigare! Inte illa inte, säger min mor och ler nöjt. Med dasslocket under ena armen och plånboken i andra går vi till kassan.
Promenerandes sida vid sida, min mor och jag. Jag med en liten uppsluppen, stressad min. Min mor med ett belåtet flin på sina läppar, helt klart nöjd med sig själv och sitt stora kap.
På kvällarna när jag sätter min söta, om än lite dallriga rumpa på toalettstolen så tänker jag på min mor. Vad duktig hon är!! En riktig hejare. På alla sätt och vis. Hon är allt bra go, hon. Storprutaren! Världens bästa mamma!!
Min mor är en riktig hejare på att pruta, en riktig storprutare med andra ord. Min far är också väldigt duktig inom området men min mor vinner nog honom med en hästlängd eller två. Denna dag visade sig min mor vara i sitt esse och vi hade haft en heldag i stan, och nu var det som sagt sista stationen före hemfärden.
Trettio euro?! För ett dasslock?! Jag blev minst sagt lite förvånad, men å andra sidan är det ju liksom en nödvändighet i hemmet så jag skulle just bära fram det till kassan när jag undrar var min mor är.
Tittar bakom mig i gången och där står hon. Hon spanar runt sig, får syn på en försäljare, men rynkan i pannan avslöjar att det nog inte var honom hon letade efter. Plötsligt skiner hon upp, drar snabbt med mig till en annan försäljare. Sen börjar det: prutandet!
Hon ler glatt och börjar med sin inledningsfras:
- Jag vet inte om du minns mig...men vi var här för en par år sen och köpte ett duschskåp?!! Jag börjar storskratta inombords...Jaah, varför skulle han inte minnas henne för?
Hör hur hon liksom snabbt får över honom på sin sida, ingen kan liksom motstå hennes övertalningsförmåga tänker jag.
-Jaa, vi funderar lite på det här dasslocket här, men vi tyckte det var lite dyrt, liksom, så nu hänger det på dig alltså..om vi ska köpa det eller inte..?? Jag ser hur hon spänner ögonen i honom.
Han ser lite fundersam ut, men verkar annars vara en glad och tillmötesgående försäljare så det här kan nog gå vägen tänker jag. Trots allt tycker jag att det är lite pinsamt, stå här och pruta på ett sketet dasslock, något vi senare ska sätta våra stora rumpor på!!
Nåväl, jag står bredvid, och tittar på klockan lite nu som då, börjar längta hem. Känner att mina fötter börjat bli aningens trötta. Nu har vi snart varit här en halvtimme, och jag hör hur min mor och försäljaren nu är inne i ett långt trevligt samtal.
Bla, bla, bla, Jag hör att du talar kokkola-dialekt?! Ja, vi har ju ena dottern i kokkola, min man och jag. Såka. Kanske du känner till stället? Jasåå, nämen så trevligt..skratt skratt..bla, bla bla, spinner de vidare.
Jag börjar stampa lite lätt med ena foten och väntar på att försäljaren snart ska få ur sig hur många euron billigare vi slapp undan den här gången.
-Ser du, fem euro billigare! Inte illa inte, säger min mor och ler nöjt. Med dasslocket under ena armen och plånboken i andra går vi till kassan.
Promenerandes sida vid sida, min mor och jag. Jag med en liten uppsluppen, stressad min. Min mor med ett belåtet flin på sina läppar, helt klart nöjd med sig själv och sitt stora kap.
På kvällarna när jag sätter min söta, om än lite dallriga rumpa på toalettstolen så tänker jag på min mor. Vad duktig hon är!! En riktig hejare. På alla sätt och vis. Hon är allt bra go, hon. Storprutaren! Världens bästa mamma!!
onsdag 15 februari 2012
Föredömet
För ett par år sedan stod jag och min då 3-åriga dotter hemma på gården en varm sommardag. Båda brunbrända och barbenta, båda två starka envisa damer.
Min dotter gillade alla sorters djur ute i naturen, och även om jag inte alla gånger var så förtjust i diverse djur som behagade dyka upp på vår gård mitt ute i skogen, försökte jag att inte visa det, utan uppmuntrade istället hennes intresse och förklarade så gott jag kunde om dem alla. Jag menar, slemmiga sniglar, krypande illasinnade skalbaggar, flygmyror som bits, nattfjärilar som skrämmer slag på en, ja, behöver jag räkna upp fler obehagliga varelser som dyker upp sommartid??!! Man kan ju omöjligen gilla alla!
Dock var min dotter lite skeptisk mot myrorna, de var av någon anledning inte alls särskilt omtyckta av henne. Jag däremot, har en oförklarlig fobi för GETINGAR. Förklarade dock för min dotter att getingar absolut inte är något att vara rädd för!
De är egentligen snälla djur, som enbart sticker när de blir rädda eller uppretade (eller dock får syn på mig). I samma sekund jag uttalat orden sätter sig en på min högra arm, och jag vrålar ända ut och lämnar min dotter vind för våg och rusar skrikandes in i skogen. Allt i min väg trampas sönder och det tar en stund innan jag lugnat ner mina darriga nerver. Jahapp, så gick det med det föredömet. MEN jag försökte ju i alla fall.
Det är ju svårt liksom att inte visa sina rädslor, för vem vill att barnen ska få samma fobier som en själv? Så man måste ju försöka vara modig.Och tro mig, jag försöker. Det tror jag alla föräldrar gör. För man har ju hört talesättet: Gör som jag säger och inte som jag gör. Ack, om det vore så lätt med barn.
Måste bara berätta om en väninna jag hade förut, som var lite mörkrädd av sig. Hennes son hade för tillfället också en period av mörkerrädsla. Dock uppmuntrade hon honom med glad röst när han skulle ner i den mörka källaren och hämta potatis: Äh, det är inget att vara rädd för. Fast i hennes huvud viskade en retsam röst: Jaså? Gå ner dit själv då lilla mamma...
Och åtskilliga gånger har jag av min kära mor fått höra berättelsen om då åskan gick hemma hos oss och min mor lade upp min stora-syster på pakethållaren på cykeln och susade iväg till sin mamma för brinnkära livet medan hon knappt fick fram orden med darrande, stammande röst: Du-behöver-inte-vara-rädd!
Så egentligen kan man säga att vi alla försöker vara föredömen, goda sådana. Och jag kan än en gång konstatera vad modiga vi är! Vi trotsar våra rädslor då vi fått barn. Vi tvingas att ta itu med dem, möta dem öga mot öga.( Konstaterar på samma gång att jag nog i fortsättningen kommer att springa undan getingar, eftersom allt som surrar och flyger har en förmåga att göra mig nervös så in i norden)
Nu är det ju inte endast ens rädslor det handlar om. Hör mig själv säga med barsk röst åt min dotter: ja, och nu spar du godiset till lördagen. Du vet ju att lördagen är godisdag.
Senare på kvällen då barnen somnat drar jag snabbt upp den stora jumbo-påsen med lakrits jag gömt under ena soffdynan, stoppar en näve i munnen och njuter. Jaah, den här började jag ju på i måndags, åt av den i tisdags, och ja, nu är det, få se...fredag.
Så kort och gott: Gör som jag säger och inte som jag gör!!
Min dotter gillade alla sorters djur ute i naturen, och även om jag inte alla gånger var så förtjust i diverse djur som behagade dyka upp på vår gård mitt ute i skogen, försökte jag att inte visa det, utan uppmuntrade istället hennes intresse och förklarade så gott jag kunde om dem alla. Jag menar, slemmiga sniglar, krypande illasinnade skalbaggar, flygmyror som bits, nattfjärilar som skrämmer slag på en, ja, behöver jag räkna upp fler obehagliga varelser som dyker upp sommartid??!! Man kan ju omöjligen gilla alla!
Dock var min dotter lite skeptisk mot myrorna, de var av någon anledning inte alls särskilt omtyckta av henne. Jag däremot, har en oförklarlig fobi för GETINGAR. Förklarade dock för min dotter att getingar absolut inte är något att vara rädd för!
De är egentligen snälla djur, som enbart sticker när de blir rädda eller uppretade (eller dock får syn på mig). I samma sekund jag uttalat orden sätter sig en på min högra arm, och jag vrålar ända ut och lämnar min dotter vind för våg och rusar skrikandes in i skogen. Allt i min väg trampas sönder och det tar en stund innan jag lugnat ner mina darriga nerver. Jahapp, så gick det med det föredömet. MEN jag försökte ju i alla fall.
Det är ju svårt liksom att inte visa sina rädslor, för vem vill att barnen ska få samma fobier som en själv? Så man måste ju försöka vara modig.Och tro mig, jag försöker. Det tror jag alla föräldrar gör. För man har ju hört talesättet: Gör som jag säger och inte som jag gör. Ack, om det vore så lätt med barn.
Måste bara berätta om en väninna jag hade förut, som var lite mörkrädd av sig. Hennes son hade för tillfället också en period av mörkerrädsla. Dock uppmuntrade hon honom med glad röst när han skulle ner i den mörka källaren och hämta potatis: Äh, det är inget att vara rädd för. Fast i hennes huvud viskade en retsam röst: Jaså? Gå ner dit själv då lilla mamma...
Och åtskilliga gånger har jag av min kära mor fått höra berättelsen om då åskan gick hemma hos oss och min mor lade upp min stora-syster på pakethållaren på cykeln och susade iväg till sin mamma för brinnkära livet medan hon knappt fick fram orden med darrande, stammande röst: Du-behöver-inte-vara-rädd!
Så egentligen kan man säga att vi alla försöker vara föredömen, goda sådana. Och jag kan än en gång konstatera vad modiga vi är! Vi trotsar våra rädslor då vi fått barn. Vi tvingas att ta itu med dem, möta dem öga mot öga.( Konstaterar på samma gång att jag nog i fortsättningen kommer att springa undan getingar, eftersom allt som surrar och flyger har en förmåga att göra mig nervös så in i norden)
Nu är det ju inte endast ens rädslor det handlar om. Hör mig själv säga med barsk röst åt min dotter: ja, och nu spar du godiset till lördagen. Du vet ju att lördagen är godisdag.
Senare på kvällen då barnen somnat drar jag snabbt upp den stora jumbo-påsen med lakrits jag gömt under ena soffdynan, stoppar en näve i munnen och njuter. Jaah, den här började jag ju på i måndags, åt av den i tisdags, och ja, nu är det, få se...fredag.
Så kort och gott: Gör som jag säger och inte som jag gör!!
fredag 10 februari 2012
Mysgrisen
MYSA. Ni män som inte vet vad det här ordet betyder kan långsamt smaka på ordet, begrunda det lite innan ni läser vidare.
Nu är det väl kanske inte enbart män som har problem med ordet, men min erfarenhet är att de riktiga karla-karlarna lite brukar se ut som ett frågetecken när de kommer i närkontakt med ordet.
Min sambo var lite skeptisk i börjanet till det här mys-pyset, förstod liksom inte vad det skulle vara bra för. Tände jag exempelvis ljus i hela lägenheten där jag bodde förut, och han kom och hälsade på så åkte genast alla taklampor på med orden: Men sitter du här i mörkret?? AAARGH! Min syster förklarade dock för honom att det här är något alla män som flyttar ihop med en kvinna kommer att lära sig. Förr eller senare.
Det börjar oftast om hösten, då det kalla råa mörkret smygit sej på. Sommaren är förbi och frosten är här. Han väcker mig en vacker höstmorgon. Viskar smeksamt i mitt öra, det pirrar till i hela kroppen. Visst är det dags nu? viskar han och vi nickar i samförstånd. Visst är det det, säger jag med ett flin. För det är NU han har vaknat till liv inom mig: MYSGRISEN!!
Egentligen har jag ingen aning om när han flyttade in. Kanske var det när jag flyttade till Vöro?? I vilket fall som helst så är han här för att stanna, vare sig min sambo vill eller inte.
Alltså ska det handlas diverse småsaker, såsom olika små och stora ljus, gulliga, söta, små lampor att stoppa lite här och där. Varma tröjor, mys-byxor och inte att förglömma det viktigaste av allt: stickasockorna!! ( måste bara inflika här att mina kalla fötter ställer till med stor kalabalik här i huset ibland. Den första tiden tillsammans med min partner hördes inget knyst ifall min kalla fot sökte sig automatiskt till hans varma lår om natten, nu är det dock andra ljud i källan kan jag lugnt säga...)
Åtminstone en kväll i veckan av mys kräver mysgrisen. Han för runt mig i huset, tvingar mig att baka paj till kvällen, tänder alla små lampor jag nyss inhandlat, även ljusen skall på. Bastu och paj. Rena och fräscha, vackra och redo för myset med en filt i ena handen, och tevekontrollen i andra. Inandas doften från ljusen och myskänslan är på topp!!
Vad vi gör resten av veckans alla kvällar då? Sorgligt och pinsamt nog måste jag erkänna att de kvällarna är det oftast bara grisen som vaknar:( Disken står i köket, oduschad och trött slänger jag upp mina smutsiga strumpfötter på tevebordet, tittar slött åt min sambos håll och konstaterar att han somnat. Slumrar själv till en stund och vaknar till liv om en halvtimme av en hund som grymtar i sömnen. Tack och lov är jag inte den enda grisen här i huset, tänker jag för mig själv.
Ikväll är jag grisen. Fast jag ler vid tanken på att kanske, kanske vaknar mysgrisen imorgon kväll, för lördagskvällar brukar vara hans favoritkväll. Men denna tanke och förhoppning tror jag att jag kryper ner under täcket, grymtar till och somnar.
Nu är det väl kanske inte enbart män som har problem med ordet, men min erfarenhet är att de riktiga karla-karlarna lite brukar se ut som ett frågetecken när de kommer i närkontakt med ordet.
Min sambo var lite skeptisk i börjanet till det här mys-pyset, förstod liksom inte vad det skulle vara bra för. Tände jag exempelvis ljus i hela lägenheten där jag bodde förut, och han kom och hälsade på så åkte genast alla taklampor på med orden: Men sitter du här i mörkret?? AAARGH! Min syster förklarade dock för honom att det här är något alla män som flyttar ihop med en kvinna kommer att lära sig. Förr eller senare.
Det börjar oftast om hösten, då det kalla råa mörkret smygit sej på. Sommaren är förbi och frosten är här. Han väcker mig en vacker höstmorgon. Viskar smeksamt i mitt öra, det pirrar till i hela kroppen. Visst är det dags nu? viskar han och vi nickar i samförstånd. Visst är det det, säger jag med ett flin. För det är NU han har vaknat till liv inom mig: MYSGRISEN!!
Egentligen har jag ingen aning om när han flyttade in. Kanske var det när jag flyttade till Vöro?? I vilket fall som helst så är han här för att stanna, vare sig min sambo vill eller inte.
Alltså ska det handlas diverse småsaker, såsom olika små och stora ljus, gulliga, söta, små lampor att stoppa lite här och där. Varma tröjor, mys-byxor och inte att förglömma det viktigaste av allt: stickasockorna!! ( måste bara inflika här att mina kalla fötter ställer till med stor kalabalik här i huset ibland. Den första tiden tillsammans med min partner hördes inget knyst ifall min kalla fot sökte sig automatiskt till hans varma lår om natten, nu är det dock andra ljud i källan kan jag lugnt säga...)
Åtminstone en kväll i veckan av mys kräver mysgrisen. Han för runt mig i huset, tvingar mig att baka paj till kvällen, tänder alla små lampor jag nyss inhandlat, även ljusen skall på. Bastu och paj. Rena och fräscha, vackra och redo för myset med en filt i ena handen, och tevekontrollen i andra. Inandas doften från ljusen och myskänslan är på topp!!
Vad vi gör resten av veckans alla kvällar då? Sorgligt och pinsamt nog måste jag erkänna att de kvällarna är det oftast bara grisen som vaknar:( Disken står i köket, oduschad och trött slänger jag upp mina smutsiga strumpfötter på tevebordet, tittar slött åt min sambos håll och konstaterar att han somnat. Slumrar själv till en stund och vaknar till liv om en halvtimme av en hund som grymtar i sömnen. Tack och lov är jag inte den enda grisen här i huset, tänker jag för mig själv.
Ikväll är jag grisen. Fast jag ler vid tanken på att kanske, kanske vaknar mysgrisen imorgon kväll, för lördagskvällar brukar vara hans favoritkväll. Men denna tanke och förhoppning tror jag att jag kryper ner under täcket, grymtar till och somnar.
torsdag 9 februari 2012
vildvittran och grådvärgen
Jag och min sambo är olika, men ändå så olika. Han är lugnet, jag är stormen. Han ger mig ro i själen och jag ger honom ...ja, vad ger jag honom? Underhållning, kanske?! Jag är vildvittran och han grådvärgen. (åtminstone i min fantasi så är en vildvittra mycket farligare än en liten grå dvärg!)
Du gör saker och ting så invecklat ibland, säger han. Och javisst gör jag det. Förklarar för honom då att vi kvinnor SKA VA lite komplicerade. Livet är inte alltid så enkelt ska ni veta! För jag tror ibland, har en liten aning om att det i det här fallet är jag som är den skadade fågeln, fast jag är inte helt säker.
När jag är som mest uppjagad får han mig nedlugnad med enbart med några enkla humoristiska och lugna ord. Stormen bedarrar och han får mig att le. Skulle jag inte veta bättre skulle jag tro att han var någon slags Jesus!
Häromdagen kom han hem från jobbet för att luncha med oss. Vi sitter all fyra vid bordet och plötsligt bryter kalabaliken ut, snabbt som ett trollslag. Min dotter trilskas med maten, sonen har ont i magen och/eller tycker inte skeden kommer tillräckligt snabbt till munnen, och jag och min sambo försöker planera kvällen när jag mitt i allt får syn på honom!! Hundj-keln!! Som drar sin bak mot min nya finmatta!! Hisson kisson! Jag hoppar upp med eld i baken och stolen välter med ett brak på samma gång som jag ropar diverse elakheter åt hunden om vad som ska hända om han vågar sig på det där en gång till.
Då tittar min sambo på mig och säger med ett flin: jaa, och här är allt som vanligt då? Jag stannar upp, mjuknar och inser det komiska härliga liv jag lever. Ett tumult ibland visserligen. men vad vore allt utan detta kaos?! Jag skrattar.
En annan olikhet är att jag är kvällsmänniska, han morgonmänniska. Varför någon frivilligt skulle stiga upp fem på morgonen övergår mitt förstånd, fast då är han pigg som en mört. Jag halvt medvetslös och får inte fram ett vettigt ord om jag i misstag måste stiga upp.
På kvällen däremot, vaknar jag till liv. Precis som om någon givit mig en adrenalinspruta direkt efter kvällskaffet. Vill skratta, sjunga och dansa och vara upp till sent framåt natten. I verkligheten blir det teve, datorn eller en god bok fast ni förstår vad jag menar?!
Halv nio är det magiska klockslaget. Precis då börjar min sambo nicka till, exakt då han nattar vår lille son eller strax efteråt. Jag ser det i förväg, ser hur hans ögon liksom grusas igen, hans gång blir lite ostadig och han gäspar flera gånger. Och det är DÅ det händer: vildvittran vaknar till liv!!
Nu ska blooodet flyyyyta!!!! Kastar mig nästan över honom och försöker hålla honom vid liv, rättare sagt: få honom att inte somna. Försöker reta upp honom, få till en fajt, vad som helst!! Kittlar honom, flåsar som en brunstig älg i hans vänstra öra, pratar om dittan och dattan, överöser honom med allt vad jag kan komma på. Det är frustrerande! Det går liksom inte att reta upp honom, för han vet att jag försöker irritera honom så han bara blundar och skrattar åt mig. Vildvittran blir förbannad!!
Men det är så det är. Och tillika har det ju sina fördelar. Tänker mig framåt då vår son blivit lite äldre och stiger upp tidigt (han brås på sin far minsann) så får ju lilla mamma sova vidare. Skrattar inombords. Och vem tackar nej till lite egentid så här på kvällskvisten? Inte jag inte.
Vem skulle då blogga?
Du gör saker och ting så invecklat ibland, säger han. Och javisst gör jag det. Förklarar för honom då att vi kvinnor SKA VA lite komplicerade. Livet är inte alltid så enkelt ska ni veta! För jag tror ibland, har en liten aning om att det i det här fallet är jag som är den skadade fågeln, fast jag är inte helt säker.
När jag är som mest uppjagad får han mig nedlugnad med enbart med några enkla humoristiska och lugna ord. Stormen bedarrar och han får mig att le. Skulle jag inte veta bättre skulle jag tro att han var någon slags Jesus!
Häromdagen kom han hem från jobbet för att luncha med oss. Vi sitter all fyra vid bordet och plötsligt bryter kalabaliken ut, snabbt som ett trollslag. Min dotter trilskas med maten, sonen har ont i magen och/eller tycker inte skeden kommer tillräckligt snabbt till munnen, och jag och min sambo försöker planera kvällen när jag mitt i allt får syn på honom!! Hundj-keln!! Som drar sin bak mot min nya finmatta!! Hisson kisson! Jag hoppar upp med eld i baken och stolen välter med ett brak på samma gång som jag ropar diverse elakheter åt hunden om vad som ska hända om han vågar sig på det där en gång till.
Då tittar min sambo på mig och säger med ett flin: jaa, och här är allt som vanligt då? Jag stannar upp, mjuknar och inser det komiska härliga liv jag lever. Ett tumult ibland visserligen. men vad vore allt utan detta kaos?! Jag skrattar.
En annan olikhet är att jag är kvällsmänniska, han morgonmänniska. Varför någon frivilligt skulle stiga upp fem på morgonen övergår mitt förstånd, fast då är han pigg som en mört. Jag halvt medvetslös och får inte fram ett vettigt ord om jag i misstag måste stiga upp.
På kvällen däremot, vaknar jag till liv. Precis som om någon givit mig en adrenalinspruta direkt efter kvällskaffet. Vill skratta, sjunga och dansa och vara upp till sent framåt natten. I verkligheten blir det teve, datorn eller en god bok fast ni förstår vad jag menar?!
Halv nio är det magiska klockslaget. Precis då börjar min sambo nicka till, exakt då han nattar vår lille son eller strax efteråt. Jag ser det i förväg, ser hur hans ögon liksom grusas igen, hans gång blir lite ostadig och han gäspar flera gånger. Och det är DÅ det händer: vildvittran vaknar till liv!!
Nu ska blooodet flyyyyta!!!! Kastar mig nästan över honom och försöker hålla honom vid liv, rättare sagt: få honom att inte somna. Försöker reta upp honom, få till en fajt, vad som helst!! Kittlar honom, flåsar som en brunstig älg i hans vänstra öra, pratar om dittan och dattan, överöser honom med allt vad jag kan komma på. Det är frustrerande! Det går liksom inte att reta upp honom, för han vet att jag försöker irritera honom så han bara blundar och skrattar åt mig. Vildvittran blir förbannad!!
Men det är så det är. Och tillika har det ju sina fördelar. Tänker mig framåt då vår son blivit lite äldre och stiger upp tidigt (han brås på sin far minsann) så får ju lilla mamma sova vidare. Skrattar inombords. Och vem tackar nej till lite egentid så här på kvällskvisten? Inte jag inte.
Vem skulle då blogga?
tisdag 7 februari 2012
Den perfekta mamman
Finns inte! Tro mig, jag har försökt. Har ett inre tvång ibland, en inre röst som ibland väcker mig på morgonen. Speciellt iskalla vintermornar verkar vara hennes favorit. Då vaknar hon till liv och skriker med hes röst till mig. Idag är dagen. Idag ska du vara den perfekta mamman. Inte ropa på hela dan, vara snäll och umgås och leka med dina barn, (och glöm för sjutton inte den näringsrika, nyttiga maten du ska tillreda!!)och nu kommer det: Och du minns väl att barn ska vara ute minst fyra timmar varje dag?!!
Huuu, jag ryser då jag tittar på termometern och medger för mig själv att jag AVSKYR kylan, snö och is. Skida, skrinna och bygga snögrottor, allt det där som var så härligt när man var barn.
Då...det här är nu. Och jag är vuxen och avskyr snön som kommer innanför handskar och skor. Ändå hör jag mig själv glatt säga åt min dotter.
-Ska vi gå ut i snön och leka?
-Jaaaaaaaaa! utbrister hon och ger upp ett glädjetjut.
Där ute är det snöstorm och kyla men vi är påbylsade ordentligt och nån timme senare kommer vi in. I värmen. Äntligen! Kan knappt röra mina tår och jag är helt säker på att jag har förfrusit kinderna.Tja, vill man vara perfekt så vill man. Envis som synden!
Hela dan går förbi, visserligen inte utan rop (så duktig är jag inte) men förståss den näringsriktiga maten fullproppat med grönsaker och dylikt så dagen blev nästintill perfekt.
Dagen därpå är min dotter sjuk och vi är "tvungna" att stanna inomhus (puh, drar en lättnadens suck). Detta innebar en massa tv-tittande och till middag blir det bara ärtsoppa på burk (något min dotter dock älskar). På kvällen ligger jag och båda barnen i min och min sambos stora säng och leker. Har brottningsmatch och ligger sin under täcket och berättar påhittade sagor. Mest om kaniner och rävar, men även en elak häxa smyger sig in ibland.
Då plötsligt kramar min dotter mig och säger: Jag äääälskar dej mamma. Det här är den bästa dagen!!! Jag blir lite förvånad, för så har absolut inte dagen känts för mig! Vi har varit inne hela dan, vi bråkade så det flög gnistor i morse, ingen invecklad dyr och speciellt nyttig(?) mat utan vi har bara glott på teven och myst under filten. Och min dotter tycker att det är perfekt!
Så, jaah, vid det här laget inser jag att jag måste ändra lite på mina tankar. Inte kräva för mycket av mig själv, inget påtvingat "utomhus-skap" i -20 om jag inte vill. Helt enkelt skita i perfektionen och kväva den i sin linda.
Jag är perfekt, det är alla mammor. Oavsett om man då väljer att gå ut i kylan och bygga grottor eller vara inne och mysa under en filt, dricka varm oboy och bara va. Visserligen är vi för det mesta ute flera gånger om dagen, och på sommaren dagen lång men erkänner storsint att jag HATAR kylan! Och jag tror att det är det allt handlar om. Att vara sig själv, och stå för det man gillar, och inte ALLTID göra det som "är bra" för barnen. Thats´s it!!
Huuu, jag ryser då jag tittar på termometern och medger för mig själv att jag AVSKYR kylan, snö och is. Skida, skrinna och bygga snögrottor, allt det där som var så härligt när man var barn.
Då...det här är nu. Och jag är vuxen och avskyr snön som kommer innanför handskar och skor. Ändå hör jag mig själv glatt säga åt min dotter.
-Ska vi gå ut i snön och leka?
-Jaaaaaaaaa! utbrister hon och ger upp ett glädjetjut.
Där ute är det snöstorm och kyla men vi är påbylsade ordentligt och nån timme senare kommer vi in. I värmen. Äntligen! Kan knappt röra mina tår och jag är helt säker på att jag har förfrusit kinderna.Tja, vill man vara perfekt så vill man. Envis som synden!
Hela dan går förbi, visserligen inte utan rop (så duktig är jag inte) men förståss den näringsriktiga maten fullproppat med grönsaker och dylikt så dagen blev nästintill perfekt.
Dagen därpå är min dotter sjuk och vi är "tvungna" att stanna inomhus (puh, drar en lättnadens suck). Detta innebar en massa tv-tittande och till middag blir det bara ärtsoppa på burk (något min dotter dock älskar). På kvällen ligger jag och båda barnen i min och min sambos stora säng och leker. Har brottningsmatch och ligger sin under täcket och berättar påhittade sagor. Mest om kaniner och rävar, men även en elak häxa smyger sig in ibland.
Då plötsligt kramar min dotter mig och säger: Jag äääälskar dej mamma. Det här är den bästa dagen!!! Jag blir lite förvånad, för så har absolut inte dagen känts för mig! Vi har varit inne hela dan, vi bråkade så det flög gnistor i morse, ingen invecklad dyr och speciellt nyttig(?) mat utan vi har bara glott på teven och myst under filten. Och min dotter tycker att det är perfekt!
Så, jaah, vid det här laget inser jag att jag måste ändra lite på mina tankar. Inte kräva för mycket av mig själv, inget påtvingat "utomhus-skap" i -20 om jag inte vill. Helt enkelt skita i perfektionen och kväva den i sin linda.
Jag är perfekt, det är alla mammor. Oavsett om man då väljer att gå ut i kylan och bygga grottor eller vara inne och mysa under en filt, dricka varm oboy och bara va. Visserligen är vi för det mesta ute flera gånger om dagen, och på sommaren dagen lång men erkänner storsint att jag HATAR kylan! Och jag tror att det är det allt handlar om. Att vara sig själv, och stå för det man gillar, och inte ALLTID göra det som "är bra" för barnen. Thats´s it!!
måndag 6 februari 2012
Anorexi
Tänkte skriva ett litet inlägg som berör år 2004, så att ingen missuppfattar...
Jag vaknade upp med en rädsla inom mig, och mina händer gled av gammal vana snabbt ner under täcket, över min varma lite bulliga mage, men så här tidigt på morgonen kändes den slät, och förståss låg jag på rygg. Kände ena höftkammen och jag blev genast lite lugnare. Då den första morgonritualen var avklarad steg jag upp, och kände efter i hela kroppen. Jo, jag kände mej lätt, tom och jag liksom svävade fram. Vilken härlig dag!!
Gårdagen hade gett resultat, det MÅSTE den. Med en snabb blick på den tomma sidan av sängen nappar jag snabbt åt mig vågen och går in på wc:n och låser om mig. Kissar fort som attan, (för om ni inte vet det så väger ju också kisset en hel del!!) och stiger sen fort upp naken på vågen. Blundar först och håller andan (vem vet, luften i lungorna kan ju också väga en hel del) och tittar ner på siffrorna som visas: 47,6. YES, tänker jag, 200 gram mindre än igår. Bestämmer mig genast att dagen är räddad, klär på mig jogginkläder och springer runt kvarteret. Klockan är fem på morgonen.
Frukosten består av en deciliter flingor med fettfri mjölk och en kaffe. Efter en lång dag på stan börjar jag känna mig yr och händerna skakar. Inser att jag trots allt måste få i mig något och går in på hesburger. Där strömmar den goda doften av hamburgare och pommes frites emot mig men väljer klart som korvspad en kycklingsallad.
Min kropp skriker efter hamburgare fast inte en chans att nån skulle kunna lura mig inte!! Ser mig omkring på de andra kunderna och skrattar i mitt stilla sinne åt dem. Att de inte har någon kontroll?!! Herregud, vräka i sig sådär liksom. Tycker själv att jag liksom är den starkaste här, fast en liten del av mig är avundsjuk..hur kan de klara av att äta det där, att de inte skäms sen?! Äter upp min härliga sallad och när jag går ut genom dörren så känns mina steg lätta.
Jag klarade det, jag är helt enkelt bäst. Har total kontroll över min kropp och jag känner mig mäktig, som en Gud ungefär. Känner mig mätt men ändå tom på något sätt när jag startar bilen och kör hemåt. I bilen på väg hemåt kokar jag i min lite lulliga hjärna ihop en massa goda recept, känner smakerna på tungan, njuter av all god mat det finns i världen. Men nej, den är inte till för mig, jag har ju KONTROLLEN och den kan ingen ta av mig. Funderar vad jag ska äta på kvällen, vad jag inte kan äta osv.
Så kort och gott går all min tid åt att tänka på mat. Vissa säger att anorektiker är svaga, men vad är det för skitprat? De är ju de som enligt mig är starka. Det var i alla fall så jag kände mig. Ensammast i världen och med en stor tomhet inombords MEN en full kontroll över hela min kropp.
Ända tills jag föll. Och jag föll djupt. Ända ner ti bulimins svarta mörker som uppslukade mig totalt. Det var då jag tappade kontrollen. Den kontroll som hållit mig i schack under flera månader.Förlorad.
Jag vaknade upp med en rädsla inom mig, och mina händer gled av gammal vana snabbt ner under täcket, över min varma lite bulliga mage, men så här tidigt på morgonen kändes den slät, och förståss låg jag på rygg. Kände ena höftkammen och jag blev genast lite lugnare. Då den första morgonritualen var avklarad steg jag upp, och kände efter i hela kroppen. Jo, jag kände mej lätt, tom och jag liksom svävade fram. Vilken härlig dag!!
Gårdagen hade gett resultat, det MÅSTE den. Med en snabb blick på den tomma sidan av sängen nappar jag snabbt åt mig vågen och går in på wc:n och låser om mig. Kissar fort som attan, (för om ni inte vet det så väger ju också kisset en hel del!!) och stiger sen fort upp naken på vågen. Blundar först och håller andan (vem vet, luften i lungorna kan ju också väga en hel del) och tittar ner på siffrorna som visas: 47,6. YES, tänker jag, 200 gram mindre än igår. Bestämmer mig genast att dagen är räddad, klär på mig jogginkläder och springer runt kvarteret. Klockan är fem på morgonen.
Frukosten består av en deciliter flingor med fettfri mjölk och en kaffe. Efter en lång dag på stan börjar jag känna mig yr och händerna skakar. Inser att jag trots allt måste få i mig något och går in på hesburger. Där strömmar den goda doften av hamburgare och pommes frites emot mig men väljer klart som korvspad en kycklingsallad.
Min kropp skriker efter hamburgare fast inte en chans att nån skulle kunna lura mig inte!! Ser mig omkring på de andra kunderna och skrattar i mitt stilla sinne åt dem. Att de inte har någon kontroll?!! Herregud, vräka i sig sådär liksom. Tycker själv att jag liksom är den starkaste här, fast en liten del av mig är avundsjuk..hur kan de klara av att äta det där, att de inte skäms sen?! Äter upp min härliga sallad och när jag går ut genom dörren så känns mina steg lätta.
Jag klarade det, jag är helt enkelt bäst. Har total kontroll över min kropp och jag känner mig mäktig, som en Gud ungefär. Känner mig mätt men ändå tom på något sätt när jag startar bilen och kör hemåt. I bilen på väg hemåt kokar jag i min lite lulliga hjärna ihop en massa goda recept, känner smakerna på tungan, njuter av all god mat det finns i världen. Men nej, den är inte till för mig, jag har ju KONTROLLEN och den kan ingen ta av mig. Funderar vad jag ska äta på kvällen, vad jag inte kan äta osv.
Så kort och gott går all min tid åt att tänka på mat. Vissa säger att anorektiker är svaga, men vad är det för skitprat? De är ju de som enligt mig är starka. Det var i alla fall så jag kände mig. Ensammast i världen och med en stor tomhet inombords MEN en full kontroll över hela min kropp.
Ända tills jag föll. Och jag föll djupt. Ända ner ti bulimins svarta mörker som uppslukade mig totalt. Det var då jag tappade kontrollen. Den kontroll som hållit mig i schack under flera månader.Förlorad.
söndag 5 februari 2012
Pedanten
För en tid sen kom en ny väninna med barn på sitt första besök hemma hos oss, och efter vi hade druckit kaffe erkänner hon plötsligt att hon var lite tveksam att komma och hälsa på, eftersom hon ryktesvägen hört att jag var pedant. PEDANT!! jag? Haha, skrattar jag högt, skulle jag vara pedant? Fast inom mig hör jag en röst som hånskrattar: ha! där fick du, din lilla nitiska smygstädare! Tittar mig omkring i köket och ser dom halvvissna blommorna på det dammiga fönsterbrädet, barnteckningarna på kylen, och titta där! Där ligger visst fyra smulor på golvet (hur i helvete har jag kunnat missa dem före vi fick besök?)
Och visst, jag erkänner: jag är liiite pedantisk, på en låg nivå, vill säga. Fast jag kan inte hjälpa det, och det är faktiskt jättejobbigt att vara pedant. Visserligen finns det de som är väldigt pedantiska (och där inräknat befinner självklart inte jag mig) och det kan jag lova er, de skulle aldrig, aldrig ha det som jag har det hemma. Så egentligen kanske man skulle kunna säga att jag är lite av en smygpedant. Jag visar det kanske inte alla gånger utåt, fast inom mig pyr aggressionen, irritationen och ångesten.
Låt oss här ta ett exempel: Förra veckan kom mina föräldrar på besök, och efter en stunds pratande satte sig min far i den ena bajs-bruna (ja vi kallar den faktiskt så) fåtöljen i vardagsrummet, och det var då det hände! En liten pyrande irritation som smög sig in i min hjärna, och efter att dom åkt rusade jag genast fram till fåtöljen, rättade till filten( som ska vara vikt på ett speciellt sätt) som fallit ner, satte kudden i sin rätta vinkel, drog ut stolen som hamnat lite bakåt så att gardinen kom i kläm (herregud, gardinen blev ju skrynklig, det kunde ju alla se!) Förstår ni nu vad jag menar? Vad lider jag av egentligen?!
Jonas satt i soffan med ett brett flin och suckade teaterliskt åt mig. Jag förklarade för honom att nu, nu skulle det bli ordning här i huset. Hädanefter ska INGEN få sitta i den här fåtöljen, den här fåtöljen är nämligen ingenting man sitter i, den här ska man bara TITTA på. Helst från dörren där man kommer in, för därifrån ser det ju så mysigt ut! Jag skrattar högt medan orden viner ut ur min rappa käft, för jag vet ju att han vet, att jaah, jag är lite fixerad vid vissa saker. Att vissa saker ska va på sin rätta plats liksom.
Så visst är jag pedant, fast ändå är det aldrig helt skinande rent här i huset, för det klarar väl ingen av? Att hela tiden, varje dag, orka hålla ordning på ett helt hus och allt vad barn, man och hund och katt innebär?! Och jag jobbar hela tiden med den här sidan av mig själv, jag låter barnen gräva efter mask i åkern, fast jag vet att det innebär stortvätt, jag uppmuntrar plask å gyttjelekar, klott i badrum och kojbyggen lite här och var. Och givetvis ska det bli mjöligt i köket efter bakningen och halva potatis nedtrampade i finmattan, MEN...ändå. Irritationen finns där, inom mej, och det är absolut MÅSTE att man städar efteråt.
Känner jag mig mer tillfreds nu eftersom jag kommit på ett bra knep för att slippa se eländet och stöket. Inhandlat lådor, byråer, stora plastbunkar, flera bykkorgar och oändligt många krokar att hänga upp slängda kläder på. Så, nu äntligen lite lugn å ro i huset. Allt under kontroll! Skönt!
Och visst, jag erkänner: jag är liiite pedantisk, på en låg nivå, vill säga. Fast jag kan inte hjälpa det, och det är faktiskt jättejobbigt att vara pedant. Visserligen finns det de som är väldigt pedantiska (och där inräknat befinner självklart inte jag mig) och det kan jag lova er, de skulle aldrig, aldrig ha det som jag har det hemma. Så egentligen kanske man skulle kunna säga att jag är lite av en smygpedant. Jag visar det kanske inte alla gånger utåt, fast inom mig pyr aggressionen, irritationen och ångesten.
Låt oss här ta ett exempel: Förra veckan kom mina föräldrar på besök, och efter en stunds pratande satte sig min far i den ena bajs-bruna (ja vi kallar den faktiskt så) fåtöljen i vardagsrummet, och det var då det hände! En liten pyrande irritation som smög sig in i min hjärna, och efter att dom åkt rusade jag genast fram till fåtöljen, rättade till filten( som ska vara vikt på ett speciellt sätt) som fallit ner, satte kudden i sin rätta vinkel, drog ut stolen som hamnat lite bakåt så att gardinen kom i kläm (herregud, gardinen blev ju skrynklig, det kunde ju alla se!) Förstår ni nu vad jag menar? Vad lider jag av egentligen?!
Jonas satt i soffan med ett brett flin och suckade teaterliskt åt mig. Jag förklarade för honom att nu, nu skulle det bli ordning här i huset. Hädanefter ska INGEN få sitta i den här fåtöljen, den här fåtöljen är nämligen ingenting man sitter i, den här ska man bara TITTA på. Helst från dörren där man kommer in, för därifrån ser det ju så mysigt ut! Jag skrattar högt medan orden viner ut ur min rappa käft, för jag vet ju att han vet, att jaah, jag är lite fixerad vid vissa saker. Att vissa saker ska va på sin rätta plats liksom.
Så visst är jag pedant, fast ändå är det aldrig helt skinande rent här i huset, för det klarar väl ingen av? Att hela tiden, varje dag, orka hålla ordning på ett helt hus och allt vad barn, man och hund och katt innebär?! Och jag jobbar hela tiden med den här sidan av mig själv, jag låter barnen gräva efter mask i åkern, fast jag vet att det innebär stortvätt, jag uppmuntrar plask å gyttjelekar, klott i badrum och kojbyggen lite här och var. Och givetvis ska det bli mjöligt i köket efter bakningen och halva potatis nedtrampade i finmattan, MEN...ändå. Irritationen finns där, inom mej, och det är absolut MÅSTE att man städar efteråt.
Känner jag mig mer tillfreds nu eftersom jag kommit på ett bra knep för att slippa se eländet och stöket. Inhandlat lådor, byråer, stora plastbunkar, flera bykkorgar och oändligt många krokar att hänga upp slängda kläder på. Så, nu äntligen lite lugn å ro i huset. Allt under kontroll! Skönt!
fredag 3 februari 2012
En ny början
Ja, var ska man börja? Med att berätta om sin barndom eller sin struliga tonårstid? Nej, tror vi skippar allt det där och börjar någonstans mitt i.
Har aldrig läst en enda blogg och har ingen aning om VAD man skriver om, HUR man skriver eller om själva handlingen. Men kände på något sätt att jag vill dela med mig om mina tankar och om mitt liv, så det blir kanske lite mera som någon slags terapi...för mig själv alltså, och vem vet, kanske för den som orkar läsa det här också..
Funderat på livspusslet nu igen. Varför jag alltid sökt och hittat fel män i mitt liv, hur i all världen kommer det sig? Kom fram till att jag är en sån där liten flicka som söker å dras till skadade fåglar, ni vet, såna där som t.ex brutit en vinge eller nåt, genast har jag varit där och velat sköta om , velat fixa, velat få den att flyga. Men det har ju aldrig riktit lyckats, aldrig riktigt blivit så som jag har tänkt. Istället har det slutat med att den jävla fågeln har lämnat i min famn hela förhållandet och jag har bärt den igenom allt, och jag kan bara enkelt konstatera att en fågel, trots dess ringa vikt är ganska så tung att bära i längden!!
Så, det är liksom så det har gått till. Jag har sökt mej till problemen, de skadade fåglarna (männen, om ni nu inte hänger med) och försökt få dem friska igen, och allt detta enbart för att det har fått mej att känna mig betydelsefull!!
När jag träffade min nuvarande (och för alltid hoppas jag) sambo så ska det erkännas att jag inte var riktigt sådär på "hugget" som jag brukade, och jag förstod inte riktigt vad det var som hände. För han var ju lite...underlig..lite..HERREGUD! han var ju ingen skadad fågel! Så varför drogs jag till honom eller var det tvärtom?!
Tror att svaret är att han är väldigt lik min pappa, och som de brukar säga: flickor dras till såna som är lik deras far. Och, här kommer det, han får mej faktiskt att känna mig betydelsefull, fast på ett annat sätt, ett mycket bättre sätt. För första gången behöver inte jag bära, jag har någon som hjälper till. Jag behöver inte alltid vara "ryggraden" i förhållandet. Även om jag är stark så behöver jag få falla. Och lita på att han tar emot mig förståss. Det gör han, för det mesta :)
Ni vet såna där träpussel man bygger då man är liten..ni som har byggt såna vet mycket väl att man KAN lägga en bit ihop med en annan trots att den inte passar. Det är lite besvärligt och trångt men det går. Fast bilden passar inte riktit in, det blir som fel mönster.
Föreställ dej då att man genom livet får lite bitar nu som då, och bygger man rätt så blir det en ganska så fin tavla. Jag däremot, tryckte dit bitarna lite med våld fastän de inte riktit passade. Jag tänkte att, det gör väl ingen skillnad bara de byggs in på något sätt.
Och det hela slutade med att det inte riktigt blev som det skulle, man kunde ju inte se vad det föreställde och pusslet knakade i fogarna. Så en dag orkade jag inte mer, jag kastade det i golvet och tänkte att nu, nu ska jag börja om från början. Jag skilde mig...och nu har fas 2 i mitt liv börjat!
Har aldrig läst en enda blogg och har ingen aning om VAD man skriver om, HUR man skriver eller om själva handlingen. Men kände på något sätt att jag vill dela med mig om mina tankar och om mitt liv, så det blir kanske lite mera som någon slags terapi...för mig själv alltså, och vem vet, kanske för den som orkar läsa det här också..
Funderat på livspusslet nu igen. Varför jag alltid sökt och hittat fel män i mitt liv, hur i all världen kommer det sig? Kom fram till att jag är en sån där liten flicka som söker å dras till skadade fåglar, ni vet, såna där som t.ex brutit en vinge eller nåt, genast har jag varit där och velat sköta om , velat fixa, velat få den att flyga. Men det har ju aldrig riktit lyckats, aldrig riktigt blivit så som jag har tänkt. Istället har det slutat med att den jävla fågeln har lämnat i min famn hela förhållandet och jag har bärt den igenom allt, och jag kan bara enkelt konstatera att en fågel, trots dess ringa vikt är ganska så tung att bära i längden!!
Så, det är liksom så det har gått till. Jag har sökt mej till problemen, de skadade fåglarna (männen, om ni nu inte hänger med) och försökt få dem friska igen, och allt detta enbart för att det har fått mej att känna mig betydelsefull!!
När jag träffade min nuvarande (och för alltid hoppas jag) sambo så ska det erkännas att jag inte var riktigt sådär på "hugget" som jag brukade, och jag förstod inte riktigt vad det var som hände. För han var ju lite...underlig..lite..HERREGUD! han var ju ingen skadad fågel! Så varför drogs jag till honom eller var det tvärtom?!
Tror att svaret är att han är väldigt lik min pappa, och som de brukar säga: flickor dras till såna som är lik deras far. Och, här kommer det, han får mej faktiskt att känna mig betydelsefull, fast på ett annat sätt, ett mycket bättre sätt. För första gången behöver inte jag bära, jag har någon som hjälper till. Jag behöver inte alltid vara "ryggraden" i förhållandet. Även om jag är stark så behöver jag få falla. Och lita på att han tar emot mig förståss. Det gör han, för det mesta :)
Ni vet såna där träpussel man bygger då man är liten..ni som har byggt såna vet mycket väl att man KAN lägga en bit ihop med en annan trots att den inte passar. Det är lite besvärligt och trångt men det går. Fast bilden passar inte riktit in, det blir som fel mönster.
Föreställ dej då att man genom livet får lite bitar nu som då, och bygger man rätt så blir det en ganska så fin tavla. Jag däremot, tryckte dit bitarna lite med våld fastän de inte riktit passade. Jag tänkte att, det gör väl ingen skillnad bara de byggs in på något sätt.
Och det hela slutade med att det inte riktigt blev som det skulle, man kunde ju inte se vad det föreställde och pusslet knakade i fogarna. Så en dag orkade jag inte mer, jag kastade det i golvet och tänkte att nu, nu ska jag börja om från början. Jag skilde mig...och nu har fas 2 i mitt liv börjat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)