Snabba enkla recept...

Okej, här kommer två av mina favoritrecept  i matväg. Absolut inget för kräsna finsmakare. Inga kulinariska läckerheter här inte. Endast vanlig enkel vardagsmat, som passar bra i dessa tider.
Vissa må ägna flera timmar i köket men det gör dock inte jag. På våren och sommaren vill vi för det mesta vara utomhus och då är behovet av enkel hastig tillagad mat stort, gärna i ugnsformat så man kan vara ute medan maten fixar sig själv i ugnen...here we go.....

Kyckling och ris i ugnen                          ( 5 min förberedelse, < 1 h i ugnen ) 200 grader

Stor ugnsform.

3 dl långkornigt ris
5 dl vatten
1 buljontärning ( ex höns)
Salt
1 lök
frusna rotfrukter ( keittojuurekset 1 pss)
1 burk creme fraiche
Kycklingslårben-klubbor
Värm upp 1 dl vatten i micron, lös upp bulj.tärningen. Häll resten av vattnet i formen, tillsammans med det okokta riset. Salta och krydda enlit smak, sätt dit den hackade löken och de frusna grönsakerna. Häll dit buljongen och rör om. Klicka sen ut creme fraichen och lägg klubborna ovanpå. In i ugnen lite över en timme.
Har man inga frysta grönsaker av något slag så hacka dit lite morot eller något annat du hittar i skåpen:)


Korvgryta                                                    ( 12-15 min , ca 20-30 min 200 grader)

Makaroner
Lördagskorv-stång
Krossad ananas 1 burk
1 1/2 dl riven ost
Fryst broccoli
1 brk Creme fraiche ( ev smaksatt)
Pizzakrydda

Koka makaronerna. Medan de kokar skär du korven i bitar, blandar med osten, ananasen och creme fraichen. Kör broccolin hastigt i micron tills de blir lite halvtinade. Blanda med i resten. Krydda med pizzakryddan och även med din fantasi eller vad du har hemma. Smörj ugnsformen och varva makaronerna med korv-röran. In i ugnen ca 20-30 min.

Så där annars så är ärtsoppa och gröt stora favoriter hemma hos oss och man ska ju inte ta det här med matlagning så hårt egentligen. Jag fantiserar. Planerar recept i mitt huvud. Prövar mig fram helt enkelt. Kryddar hejvilt ibland, och resultaten varierar, och blir det RIKTIGT GOTT någon gång så minns jag inte hur jag gjorde!! Irriterande men också varierande. Min sambo vet aldrig riktigt vad maten innehåller ( hehe) och maletköttsåsen är olik varje gång jag gör den.
Något av det enklaste som finns att göra är egen klyftpotatis...något jag aldrig förrän helt nyligen börjat med. Enkelt och gott, och bara att koka korvar eller köttbullar till. Man behöver ju inte ens skala potatisen!!! WOW!
Nu ska jag avsluta med ett visdomsord från min mor som jag aldrig glömmer! Efter mina ätstörningar och när min dotter var liten var jag ganska så hysteriskt med hennes mat och vad hon åt. Kokade, mosade och pureeade. Nyttigt, nyttigt, nyttigt!!!! Det skulle det vara. Absolut näringsrikt. Och BRA skulle hon dessutom äta. Till slut sa min mor när jag återigen tog upp det här med födan:
- Men du, det är ju inte bara MATEN det handlar om att vara en bra mamma, det är ju så mycket annat. Det är ju KÄRLEKEN också!
Så detta är alltså mina tankar när jag slevar upp ärtsoppan eller pulvergröten åt mina barn. Här har ni mina raringar! Ärtsoppa på burk...men jag ÄLSKAR  er!!!

Kommentera gärna om ni vill ha fler recept....

kattskrället

- Jasåå, ska du ut nu?! Igen?!
 Jag ger honom en lätt puff med foten på hans håriga bakdel. Vilken lättnad! Kattspetaklet har trampat mig i fötterna hela dagen och jag hör hur min röst börjar bli lite småirriterad och gnällig. Hur kan en så liten och oskyldig varelse gå mig så på nerverna?? Jag bara undrar.

Två minuter senare öppnar jag snabbt terassdörren på andra sidan huset för att skuffa ut barnvagnen med den djupt sussande lill-gossen i. DÅ får jag syn på honom runt knuten.
Våra blickar möts. DÅ sätter han fart. Hans små lurviga tassar springer som de aldrig sprungit förr. Han är djupt koncentrerad och har siktet inställt. Han vill in! Som om han inte fått vara inne på flera dagar. NU gäller det!
Jag smäller igen dörren rakt framför hans mjuka nos. PANG! Där fick du!
Joodå, jag är djurvän. Till en viss gräns. Tills de driver mig till vansinne med sina små egenheter. Och det här vet ju alla kattägare. Ut och in. In och ut. Jajaa, snuskpellar...jag vet vad ni tänker!!!!

Men han är rätt söt ändå. Och ärligt sagt den bästa frass vi någonsin haft. Aldrig att han gjort ifrån sig inomhus..han lärde sig direkt på fatet och senare gjordes behoven utomhus. NO PROBLEM.
 Och han är världens snällaste med barnen...visst har han tagit ifrån sig ett fåtal gånger då de blivit allför hårdhänta med honom men på det stora hela får de göra nästan vad de vill med honom.

Dansa med honom, dunka honom, släpa honom, massera hans fötter och riva hans päls. Men när sonen bet honom i svansen med sina små sylvassa tänder tyckte han att det räckte. FRÄÄÄÄS!

Lite kräsen med maten har han dock alltid varit. I hans hemgård där han var född fick han nämligen mjuk och krämig mat...mycket delikat ansåg hans högfärdighet. Här har vi enbart serverat torrfoder. Hårt och knaprigt. Och det föll honom inte då direkt i smaken. Vägrade äta på en hel vecka. Föll sen till föga och började smått erkänna sig besegrad. Och nu är det INGET KNUSSEL. Han äter allt. Här är vi inte bortskämda!!

Allt som oftast dyker han upp på fönsterbrädan utanför köket ungefär i tid till mellanmålet. Jag släpper in honom och suckar smått. Han rusar genast in. Slirar nästan på det hala trägolvet när han tar svängen in mot köket. För han vet. Att nu vankas det mat. NU kan man få något annat än torrfodret. Om man har tur vill säga.
Sonen på 10 månader sitter vid bordet och äter. Och DETTA har katten snabbt lärt sig. Tappas en bit nappar han snabbt åt sig och springer iväg med sitt byte. Denna gång verkar det vara gott om små goda bitar under bordet. Plötsligt...
Ser min sons mjuka fjuniga huvud böjas åt kattens håll. Hans klottiga näve innehållande en smörig brödbit sträcks ut mot kattskrället.
Varsågod, här har du lite macka kissen! Ät den du och slicka min knubbiga hand, din feta sorkätande pälsboll...GAAAH!!

Tja, man får väl stå ut helt enkelt. Jag har vant mig. Och jag gillar honom VERKLIGEN! Och när kvällen kommer och jag kryper upp i soffan bredvid min sambo med förhoppning om en riktig myskväll...är han snabbt där!! Hoppar hastigt upp i min sambos famn, och placerar sig ironiskt nog på hans ........delar. Sen vänder han sig emot mig, burrar upp sitt plufsiga ansikte och hånflinar. DÄR FICK DU!!

Noll koll

Jag i ett nötskal! Det är bara att inse. Jag har noll koll. Inte när det gäller jobb, ekonomi eller de stora sakerna här i livet. Men saker som tandläkartider, brev och papper som ska ivägsändas, kalas osv. Listan kan göras oändlig.
Och jag får allt svårare att komma på ursäkter och undanflykter till varför jag glömt nu igen. Jag är stressad. Pressad. Känner mig otillräcklig, speciellt i en tid när man har fullt upp i livet att tänka på.

 Hur är det egentligen menat att man skall komma ihåg ALLTING?? Hur gör folk?? Eller är det bara JAG? Hoppas i varje fall att det finns fler människor, stressade liksom jag, som demensen tydligen kommit smygande till lite i förtid...

För det första är det pinsamt! När man glömt bort tandläkarbesöket för tredje gången börjar det verkligen kännas genant att ringa om ännu en ny tid...jaa, det är jag nu igen...man SKÄMS!
Och det gäller inte enbart mina egna tider, utan även barnens...ännu värre! Vilken mor är jag då?!!

- Jo, det är väl klart jag vet att du fyller år idag!! Men presenten glömde jag tyvärr hemma...men hur ska det vara möjligt att komma ihåg alla födelsedagar på alla man känner...totalt omöjligt!! Ni får ursäkta mig helt enkelt...jag är inte totalt okänslig, tvärtom. Men jag har ett litet dåligt minne bara..

Men nu ska jag berätta om det absolut VÄRSTA! När man glömmer saker som i barnens ögon är livsviktiga! För en tid sen tappade min dotter sin ena tand, och efter en jobbig dag gick jag med trötta ben till sängs....utan att ha kontaktat TANDFE`N!!
 När morgonen kom grät min dotter stora tårar och undrade varför tandfen inte hade dykt upp. Jag grät inombords jag med medans jag febrilt försökte komma på en sannolik orsak...jaa, varför hade hon inte kommit?? För att hon varit så trött...för att hon börjar bli lite glömsk?  Förklaringen blev att det nu måste vara extra många barn som tappat sina tänder så hon inte hunnit till alla inatt...försök en natt till!!
Jag har även en väninna som berättade när hon hade glömt bort ett barnkalas och nästa dag efter skolan kom hennes dotter hem och grät och berättade att alla pratat om kalaset hela dagen och undrat varför hon inte kommit? Fick mig att inse att jag kanske inte är ensam trots allt..

Mitt i kaoset. I vardagen. Hem och familj. Man ska finnas där för alla. Helst ska man vara en bra mamma ( städa, laga mat, tvätta, sköta, leka, hjälpa, stötta) och en bra kvinna till sin man ( kommunicera, göra saker TILLSAMMANS, äta ute, mysa, älska) och sen ska man ju ha det där fina hemmet också ( orning och reda) och kom ihåg alla: TA HAND OM ER SJÄLVA...( egentid...gör det du VILL göra, läsa, promenera, träffa kompisar, shoppa osv) Och allt detta + att man har ett jobb.Man försöker. Jaså, glömde mamma packa mulleskogs-matsäck nu igen? Well, well...

Men det är det här jag vill komma fram till: I dagens läge är det fullt upp. Stressade föräldrar. Stressade barn. Full rulle de flesta dagar. Man KAN omöjligen hinna allt. Komma ihåg allt. Det här är åtminstone den förklaring jag vill tro på!!

I´m a barbiegirl....

NEJ, NEJ, NEJ!!! Min dotter ratar barbiedockorna. Hon har aldrig gillat dem, eller vad jag har sett ens lekt med dem. Där ligger de, i en rosa plastbunke under sängen. Orörda och ensamma. Totalt glömda och undangömda. Och jag förstår henne. Jag bojkottar dem gärna också.

För om man tänker efter, hur verklighetstroget är det med att ha ett huvud bredare än själva midjan, bröst med samma storlek och form, långa välsvarvade ben utan minsta lilla cellulit?? Och det värsta av allt: spetsfötterna!! Vårdaren i mig skriker när de ser de stackars små fötterna utan tår!! Men vad kan man förvänta sig om man tvingas bära högklackat varje dag??!

Och nu när våren anlänt till vårt hus och snön sakta men säkert smält bort vad tittar då fram från sandlådan??
 Jo, två av de mest vackraste dockor jag sett, som nu efter vintern inte alls är så vackra längre. Leendena finns kvar i deras söta ansikten men håret är tjock och tovigt fulla med sand, fula leriga fläckar på deras prinsessklänningar som repat i åtskilliga sömmar, och visst ja, glöm inte de söndertuggade fingrarna. Redo att gå på bal askungen??
 Och nämen, TITTA HÄR: ett ensamt litet barbieben som tydligen använts som något slags verktyg! Synen är hur som helst komisk och jag letar i mitt minne efter mina egna barndomsår...

Barbisar var kul. Vi tvättade deras hår i lavoaren, helst med så mycket tvål som möjligt. Vi färgade med vattenfärger och fixade frisyrer...vissa blev dock helt skalliga. Örhängen skulle de ju ha! Detta löste vi enkelt med att trä färgade knappnålar genom deras huvuden...VIPS, så snabbt det gick att ta hål i öronen på den tiden!
 Men det absolut bästa med barbiedockorna var att deras små söta gummiaktiga händer och fötter var så otroligt sköna att bita i, vilket resulterat i att de allra flesta blev utan. Ser framför mig hur jag och min syster har magen proppfull med gamla barbiefötter....MUMSFILIBABBA!

Min dotter har dock fått ärva min gamla Ken. Och jag måste bara säga det här: Nog är det konstigt att det finns så många snygga brudar men väldit få snygga Ken att välja mellan. Min gamla är ful som stryk med sitt lilla gummihuvud med svart krulligt hår. Suck! Vilken jämställdhet alltså!

Så barbiedockorna har aldrig riktigt lyckats nästla sig in i min dotters hjärta. ( dock har jag sett att deras vackra klänningar klippts sönder för att användas till små filtar åt hennes pet-shopsdjur)
 Nej, här hemma hos oss leker vi med stenar, pinnar, lera, maskar, insekter, lego, små djur. Här ritar vi, pysslar, bygger kojor, spelar spel, och dansar. Jaa, helt enkelt gör det vi tycker är skoj. Och tjaa, barbisarna kan vi gott klara oss utan. Inga problem!

( fast om de någon gång börjar tillverka ursnygga ken-dockor kanske min dotter och jag måste börja omvärdera situationen...)

krämer och mera åldersnojor..

Nivea, mary kay, wella, clinique, dermosil, erisan...otaliga står de uppradade till allmän beskådan på toaletthyllan. Jag snackar krämer. Salvor och smörjor. Fasta och krämiga, oljiga och kladdiga, det är bara att välja och vraka. Och jag ÄLSKAR dem alla ( i varje fall de flesta) och vissa klarar jag mig inte utan. Parfymer klarar jag mig utan, men bodylotions...I just love them!

Undrar ibland varför jag överhuvudtaget köpt vissa av dem, för många av dem har stått där sedan urminnes tider och är inte just använda alls, men ni skulle se dem...färgranna och pråliga...en fröjd för ögat helt enkelt. Och fler blir det med tiden, för i butikerna kommer det hela tiden nya krämer och lotion som jag frestas att köpa. Nämen, vad är det här?? En ny smörja..och olalalaaa vilken härligt uppiggande och färglad förpackning!! Den måste jag pröva! MÅSTE!

Jag citerar:" Överraska dig själv och din plånbok" Exakt så står det på halpa hallis plastpåsar vid kassan. Och JA VISST! Visst blir jag överraskad varje gång när jag kommer ut därifrån och tittar ner i min magra börs...hur kunde det bli så här? Vart tog alla pengar vägen? Klart som korvspad är det billigt, men jaah, de har ju så otroligt många frestande saker där och mina fingrar kan inte hålla sig i styr! Krims-kramset står på hyllorna och lockar och pockar. Skriker tyst åt mig: kom och ta mig! Känn på mig!! Lukta på mig! Du klarar dig inte EN dag till utan mig!
 Så vad gör en stackars 30-årig kvinna som för att pigga upp sig tagit en liten paus i vardagen och snabbt kilat in i butiken??!! Jag tar bara en sväng via butiken säger jag åt min sambo. Han skrattar.

- Jajaa, kom tillbaks om några timmar, säger han. Han känner mig och VET. Själv handlar han på max tjugo minuter. Ner med potatisen och mjölken i vagnen och snabbt till kassan. Varför skriker inte prylarna åt honom??? Orättvist!

Fast jag är helt säker på att salvorna gör underverk med mig. För det ska erkännas att nu när man nått denna ungdomens ålder ( hrmmm.. host) så BEHÖVER man ha lite hjälp för att behålla sitt snygga yttre. Och då räcker ju inte en salva till längre...inte två eller tre heller...det är bara att ta till hela arsenalen helt enkelt.

Häromdagen upptäckte jag en förskräcklig sak som påminde mig om min snabbt stigande ålder...vi var på väg med bilen till min sambos kära mor när jag av gammal vana tog ner solkyddet för en snabb titt i spegeln. Till min fasa får jag syn på ett 3 mm mörkt hårstrå på min haka!!!!! Blir helt paralyserad av skräck och jag ser mig förvandlas till en 90-åring. Genast bilen stannat på svärmors gård springer jag fort in på toaletten och greppar pincetten. PUH! Äntligen mig själv igen! Efter denna uppskakande händelse synar jag mig noga i spegeln morgon som kväll. Och nu är det verkligen dags att börja spana efter anti.rynk-krämer i hyllorna!

Det är lika bra att ta skeden i vacker hand och inse att smörjornas tid är kommen. Här ska inhandlas. Mindre lär salvorna på hyllan knappast bli. Snarare är det frågan om att bygga ut badrummet. I och för sig kunde jag kanske börja sanera ut lite grann..kasta såna jag inte längre använder...kanske. Fast mina favoriter behåller jag.
 Hur i all världen skulle jag klara mig utan clinique ansiktsvatten eller min mary kay för 80 euro? Eller nivea fuktighetskräm? Eller jojobaoljan? Eller den där rosa glittriga bodysprayen som är nästan full och ser så trevlig ut...INGEN CHANS ALLTSÅ!

Duschskåp och åldersnojor

Vi har skaffat ett duschskåp. Och det ställer redan till med små bagatellartade problem min sambo dock inte riktigt hade räknat med...

- Måste du kamma håret i duschen? frågade han med lite småirriterad röst när han kom lunkandes in i köket.
-VA?? jag ser ut som ett stort frågetecken. Får inte ur mig något mer eftersom jag redan i min hjärna har målat upp en bild av då jag själv står naken i duschen kammandes mitt långa toviga hår med borsten. Jag fattar noll!!
- Kamma håret i duschen? säger jag högt. Vad menar du?
Plötsligt går det upp för mig vad problemet är och utan att jag kan hjälpa det drar ett elakt flin över mina läppar och mitt ansikte lyser upp. Nu fattar jag!
-Jaa, säger han. Det stockar åter..har redan rensat två gånger...säger han och suckar.

Jag ler fortfarandes och förklarar för min intet ont anandes sambo att jag inte kammar håret i duschen, jag bara tvättar det. Och om han inte visste det så löser vi långhårade kvinnor tyvärr en hel del hår, och det är något han får leva med. Upplyser honom om att även min dotter har ett stort virrvarr av lockigt tjockt hår som också drar sitt strå till stacken när det gäller avloppet i duschkabinen.
Min sambo ser på mig med en uppgiven min och mina tankar går till tonåren då jag och min långhåriga syster ännu bodde hemma. Min far som med en dundrandes röst svär och bannas över de gånger han måste rensa avloppet under badkaret vid duschen. Dra fram torvorna stora som RÅTTOR!

 Ser framför mig då jag och min syster med allvarliga miner står och tittar på då vår käre far står på knä bredvid badkaret och försöker lösa mysteriet med varför vattnet inte rinner ner nu igen. Vad månne det är denna gång?? Farsan blir plötsligt illandes röd i ansiktet när han får syn på problemet och drar fram det i dagsljuset. Tre stycken ENGÅNGSRAKHYVLAR!!! Ihopsnurrade med en halv peruk mörka hårstån!! Han höjer den ena rakhyveln som en präst lyfter sin bibel mot skyn och uttalar förbannelsen:

-Det här...han betonar varje enstaka ord med tydlig skärpa. Det här vill jag aldrig se igen!! Då får ni rensa avloppet själva!! Vi skäms, min syster och jag. Lovar att skärpa oss.
Och nu, många år efter den olycksaliga händelsen....har problemet äntligen smygit sig in i mitt eget hem. Dock mera min sambos problem än mitt men ändå...

Hur som helst älskar vi vårt nya duschskåp!! Det liksom höjer statusen i toaletten. Skinande nytt och rent är det ( än så länge..) och finns även massagestrålar för ömma ryggar. ( min dotters favorit) och så en lite fånig grej...en pall man kan vika ut och sätta sig på ifall man blir trött i benen och vill sitta i duschen. Hmmm, då blir det ju liksom lite pensionärs-känsla och tankarna för mig till jobbet...NEJ TACK! Jag föredrar att stå när jag duschar!
 För än så länge är jag ju ung...detta är något jag ständigt upplyser min sambo om när han skadeglatt skojar om min ålder jämförelsevis hans. Då påminner jag honom om att damen i telefonen för några månader tillbaks trodde jag var 17 år, eftersom " jag lät så UNG på rösten"!! Den tackar jag för.
Ska avsluta med att säga som jag alltid har sagt om mig själv: Jag är 30, känner mig som 70 och uppför mig som 14. Bra kombination. Jättebra!!

Lie to me honey!!

- Var är min telefon älskling? Har du sett den?

- Nej, ingen aning, säger jag efter att ha funderat någon sekund. Min sambo saknar sin nalle och jag hjälper snabbt till att leta i köket medan jag hör hur han muttrandes stökar omkring i sovrummet. Lyfter på diverse kringströdda kläder och sen kommer han tillbaks.

- Har du hittat den? Hmmm, muttrar han återigen och tänker efter i sitt lilla hjärnkontor. Kanske den lämnade i bilen?

- Kanske den är i bilen...har du tittat efter? frågar han sen.

- Ja! Och nej, där var den inte, säger jag bestämt.

 Genast lämnade den vita lögnen mina sockersöta läppar. Den slank ut som en hal sliskig ål. Snabbt och vant. Om det är något jag kan är det vita lögner! Enkla och praktiska att använda i många olika sammanhang. I vardagen. När som helst när det behövs. För att ibland slippa undan. Och i det här fallet för att jag helt klart bara VET att telefonen INTE är i bilen!! Och självfallet upphittades telefonen sen i grovköket. Och jag slapp gå till bilen och kolla.

Det sägs att de flesta människor i medeltal ljuger ca fem gånger dagligen. Små vita lögner. Obetydliga. Och jag erkänner gladeligen att jag lite nu som då drar en liten vals för min sambo. Och det gör även han. För de kommer för det mesta lite av sig själv.

 Men absolut inga svarta lögner. De är förbjudna i vårt förhållande. Lögner som skulle handla om viktigare saker, såsom otrohet, ekonomi eller sånt som kunde äventyra hela vårt liv tillsammans. Såna är förbjudna. Svarta lögner. Ingen av oss klarar att ljuga på det sättet. Fast de vita gillar jag, eller åtminstone behöver jag dem. Rättare sagt så kommer de oavsett om jag vill eller inte.

Och det mest komiska är att jag känner igen de vita små lögnerna när de lämnar min sambos mun. Jag både SER dem och HÖR dem. Eftersom jag använder dem själv. Fast jag låter dem passera. För jag vet att de inte betyder något. Klandrar jag honom klandrar jag mig själv också.

 Jag tror inte på totatl ärlighet i förhållanden. Ingen är fullkomlig. Alla ljuger. Mer eller mindre. Jag är bara människa. Lite lögnaktig, fast ändå ärlig. På det stora hela. Och jag gillar inte att förstora upp saker och ting. Bagatellisera.

Och blir jag påkommen av min sambo direkt efter att den lilla vita gjort sin entre´så börjar jag storskratta. Han ser på mig med en skeptisk min.

- Nu ljuger du allt!!

Och visst gör jag det! Allting gick så snabbt. Det var den enklaste alternativet i detta fall. 

Och att utelämna information? Det är ju en jätte-hit må jag säga. Allt behöver ju inte den andra veta om. Eller att bre på lite grann... Om jag t.ex är på väg hem aningens försenad för att jag bara blev "TVUNGEN" att åka via loppiset i smedsby efter en tröja så kan den lilla vita bli att det tog så länge för att jag tankade bilen, apparaten krånglade och trafiken var oframkomlig på riksåttan...osv...helt självklart en nödvändig lögn!! Eller om min dotter frågar om det är lök i köttsåsen...NEJNEJ kära vän! Absolut inte.......

Så jag kan bara säga detta: Lie to me honey!! I CAN HANDLE IT!!

allra käraste syster..

- Men lilla vän, att jag kan gå hem lättklädd från krogen är väl helt okej, men att min lillasyster vinglar hem halv fem på morgonen i kort-kort kjol ända hit till malmögatan är en annan sak!! Det förstår du väl? Det är ju helt oacceptabelt! sade min storasyster med sträng om än lite halvkomisk röst när hon låtsades banna mig för många år tillbaks.

Hon är den stora och förståndiga, jag den lilla olydiga som måste tas om hand. Kanske var det här grunderna lades? Till vem som är den stora, och vem som är den lilla. Eller kanske var det när vi var ännu mindre? När hon åt upp min chokladkalender många dagar före jul av omtanke om lilla mig? (så att inte lilla-syster skulle få ont i magen, var hennes försvar...)
 Det började nog redan i barndomen. Och håller i sig än idag, även om vi i dagens läge är mera jämspelta så vet både hon och jag. Vem som är vem. Vilka roller vi har. Stora-syster och lilla-syster.

När nöden är som störst. När frågorna hopar sig och jag inte vet om jag gjort rätt eller inte. När jag behöver råd, alltifrån de stora livsfrågorna till enkla vardagsproblem. Vem ringer jag?
När jag känner mig sorgsen och svag. Euforisk och glad. Eller enbart lider av tristess och leda. Jag slår en signal. För hon vet alltid råd! Kanske inte alltid de rätta, och ibland inte heller de man vill höra, men...hon är alltid på min sida!! ( åtminstone oftast)

Hon har varit med förr. Hon är ju trots allt hela fyra år äldre. Hon vet allt ifrån svinaktiga män till vanliga enkla bullrecept. Tänk så bra man har det. För vem skulle jag annars ringa? Höra av mig till när makaronilådan min ser ut som mosade bananer och jag inte har en aning om hur äggstanningen skulle tillredas....var det fyra deciliter mjölk och fyra ägg eller...påsen med receptet ligger längst ner i soporna och jag vill inte börja gräva. Jag ringer jouren!!! En sorts vuxen- BRIS av något slag??!! Hon måste svara!! Hon är ju ändå stora-syster!!

Fast det är en grej...jag fick barn före henne. Och det tar ju liksom lite udden av det här att det är alltid är hon som ger råden. Det ger lite jämnare odds, så att säga...hehe. Vilket innebär att även hon kan be mig om råd någon gång...håhåjajaa..kom till mig bara syster-yster och förklara dina problem med dina bångstyriga ungar så ska nog moster ta itu med dem....för hon har ju varit med förr, du vet!

- Vad sa du? Sa han/hon verkligen det? Vilken idiot!! Jag håller definitivt med dig! Stå på dig bara lill-strumpan!! Tröst och uppmuntran var det. Allt i ett så att säga.
Hur som helst tycker jag hon är perfekt. En riktig klippa att luta sig emot. Eller i mitt fall ringa till när det krisar sig totalt. För att få medhåll. Få höra att man har rätt. ( även om man har fel..)Visst är man lyckligt lottad???!!! Det tycker i varje fall jag!!