Gammalt öl och ekohysteri

 -Nu ska det bli ORDNING, minsann! säger jag med skarp och bestämd röst när jag anländer till jobbet.
- Jaså, nu igen?!! säger en kollega och flinar lätt.
Ja, nu igen. Fast på riktigt den här gången, lovar jag mig själv bestämt. Nu ska det bli andra bullar ( dvs inga bullar..) och med allt annat också för den delen. Inget fusk.

Plötsligt händer det. Jag vaknar upp. Full av energi. Livslust. Framåtanda. En glödande iver som inte vet några gränser. Och jag bara VET, att det är nu, just IDAG som det börjar. Ordningen. Redan. Det riktiga. Jag känner glädjen sprida sig i kroppen. Jag blir varm. Lite pirrig. Euforisk. Ja, och lite smått galen. Jag skrattar högt för mig själv.
Jag tycker det är härligt att man kan börja på nytt varje ny dag liksom. Skiter det sig en dag så kommer det ju ( förhoppningsvis) en ny dag. När allt blir mycket bätte. Det MÅSTE det ju!

Och när en sån här period börjar blir jag lätt lite fanatisk. Det ska bli ordning och reda på alla fronter. På mig själv, på hemmet, på barnen, på sambon, på djuren, på jobbet...på min ostädade bil...jaa, överallt. Och det är ju som sagt, hmmm, ganska så omöjligt. Snacka om att ställa höga krav på sig själv!!

Fast det värsta med den här perioden ( joo, det är en period) är att den oftast tar slut någon gång, eller i vilket fall som helst mattas av en aning, och jag landar någonstans mittemellan. Tar den slut helt och hållet drar jag mig undan. Kryper ihop. Känner mig misslyckad. Slickar mina sår. Tröttheten tar över och jag går hemma och på jobbet som i dimma. Funderar och funderar. Omvärderar. Och sen...ja, då är jag där igen!!

Och nu är jag på gång igen!! Har plöjt igenom boken "badskumt" som behandlar vad diverse krämer och smörjor vi dagligen kletar på oss innehåller. Cancerframkallande och hormonförändrande gegga...huj, jag blev riktigt skraj. Och ivrig förståss! På att genast sanera alla betänkliga faror som lurar i mitt eget badrum. För vårt eget bästa. Och tänk bara på de små oskyldiga barnen! Nej, nu måste jag verkligen bli en ansvarstagande förälder!!

Sen när jag ändå var på gång så fann jag boken "äkta vara" där allt vad maten vi stoppar i oss innehöll och då blev det ännu värre. Nu måste verkligen ALLT ONT BORT!!
Jag läste, googlade, smidde planer, städade ut de värsta krämerna och maten. Fast det är mycket kvar. Och mycket jag ännu inte vet. Fast jag har vaknat upp. Blivit mera MEDVETEN om farligheterna. Och jag är på min vakt. Allt det finstilta som står på såväl mat som kräm undkommer inte min falkblick!!

Så nu har jag ändrat lite på min tillvaro. Bytt ut krämer och smörjor, dock inte alla. Min foundation  är jag inte ännu redo att ge upp. Men snart...inom kort ska jag börja köra hemkokt banne mig! Eller så får jag köra med eko-varianten ( dock är ej allt eko så bra som man kunde tro..!). Sagt och gjort. Jag styrde kosan mot hälsokostbutiken och ekosoppi!

Så nu kör man detox ( fan va jag tycker det låter coolt, lite sådär filmstjärne-aktigt faktiskt..) och rensar ut kroppen på alla tänkbara gifter jag samlat på mig under vintern, allt från den E-fyllda chokon till glutamat-korven. Allt ska ut! Tänk vilken befrielse. Och tänk så frisk jag kommer att bli. Flinar för mig själv när jag tänker på alla de andra stackars människorna som inte detoxar sig själva...vilket gift som måste flöda runt i deras arma kroppar!!! Tack och lov att jag fann hälsokostbutiken!!!


- Mamma, det här luktar ju...gammalt öl! säger min dotter medans hon blundar och jag sköljer ur hennes hår.
- Va, nej, det gör det inte, säger jag. Det luktar ju gott, som kola ungefär, fösöker jag.
- Nej mamma, gammalt öl.
Jaha, där hade jag för mitt nyinköpta ekobalsam. Själv tycker jag det var helt ok. Likaså mitt ekoshampo, trots att det är lite tråkit utan vare sig lödder eller supergod doft. Känns lite....olyxigt på något sätt. Fast håret blir rent och ser fräscht ut. Ska man köra eko så ska man!!!

skönhetssömn å gamla ex.

Vissa dagar är jag FUL. Gör fula grimaser i spegeln, hafsar på i gamla mysbrallor, omaka strumpor och bulströja. Håret spretar och jag orkar inte någonting.Jag liksom bara tar mig igenom dagen. Lite småbutter. Lite tråkig. Lite vardaglig. Det känns som om jag är genomskinlig.

Vissa dagar är jag URSNYGG!! Het brud i sina bästa år liksom. Gör slängkyssar mot min spegelbild. Tittar ur alla synvinklar- men fan alltså, är det där jag? Inte så illa inte. När man tänker efter. Ler så tandraden syns. Skrattar smått åt de glittrande ögonen som möter mig i spegeln. Idag är jag snygg. Och därefter väljer jag också kläderna. Och därefter humöret. Underbar dag med tusen möjligheter. WOW!

Man blir gladare. Spralligare. På topp. Dagarna när heta bruden tittar tillbaks från spegeln. Och det är just de nätterna man fått sin skönhetssömn!! När man fått sova ut. När man vaknar och faktiskt KÄNNER att man har sovit EXAKT så mycket som ens kropp behöver. Det är det som menas med skönhetssömn. Hur ska man kunna känna sig snygg när tröttheten skär genom ens ynkliga kropp ( ynkliga, haha) påsarna hänger under ögonen och man inte ens kan tänka en klar tanke i sin sega hjärna??!!

 Vi kvinnor måste få vår skönhetssömn. Tack vare den blir vi snygga glada och trevliga att umgås med= lugn och ro i hemmet. Åtminstone en dag i veckan kräver jag.
 Min sambo stiger oftast upp med barnen på antingen lördag eller söndag och är jag ledig får jag gosa kvar i sängen någon timme till. Hur i herrans namn skulle jag annars kunna vara såhär snygg alltså?! Man bara undrar ju!

För mina ful-dagar har jag nu äntligen funnnit en lösning. Eller i alla fall ett litet hjälpmedel av ett slag. Ovanför spegeln i sovrummet har jag klistrat bokstäverna : BEAUTIFUL. För att åtminstone inge mig lite hopp dessa hopplösa dagar. Fast nu senast flög min blick enbart till de tre sista bokstäverna och då blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig. Det är som sagt inte så lätt alla gånger. Jag måste hitta på något annat!

Och när jag har mina ful-dagar vill jag inte träffa folk. Eller helst så lite som möjligt. Familjen kan ju liksom inte skonas. De får lov att stå ut. Hoppas att mamman har vett att gå och lägga sig i tid denna kväll. Fast utomstående vill jag helst inte träffa. Råkar jag måsta åka och handla smyger jag längs butikshyllorna i hopp om att inte synas. Att snabbt få åka hem igen. Ack och ve om någon jag känner råkar få syn på mig och värsta möjliga: något gammalt ex!!

Det här måste ju ändå alla vara överens om. Att man helst ska vara på topp när man i misstag råkar stöta på något ex. Helst så snygg och underbar som möjligt. Eller åtminstone uppsminkad och se sådär lagom fräsch och smal ut. Så att man kan kan lägga huvudet på sned lite grann. Dra upp ena mungipan lite nonchalant;
Jasåå, joodå, jag mår underbart. Jag har det bäst. Bästelibäst typ. Så att de verkligen FÖRSTÅR vilken jävla otur de hade då som inte fick behålla en. Så att man verkligen kan tänka : TJI, där fick du!!

Återigen har klockan närmat sig 11 på kvällen och jag märker att jag ännu sitter och knappar vid den högintressanta datorn istället för att krypa under täcket och få min skönhetssömn. Hur blev det så här?? Jag måste skärpa mig! Ta tidigare kvällar. Bli en piggare människa. Gladare. Härligare. Snyggare! Imorgon tar jag mig bara igenom. Kanske till heljen...

Vardagsträsk och surkärringen

Grusiga ögon. Hasande snubblande steg. Kiss-kiss på toaletten. Tvätta händerna och försiktigt öppna ögonen. Får syn på min spegelbild och stänger snabbt ögonen igen. Ack du ljuva morgon, ack du ljuva vardag!
Slevar i mig mina flingor och sköljer ner en kopp kaffe medan mitt tredje(!) öga sneglar mot klockan.
 Väcker min dotter med en falsk-mamma-röst :  Vakna sömntutan...jag ler och kämpar med den inre rösten...( mamma har jävligt bråttom så stig upp fort och laga dig klar till daaaagis!!)

Jag tassar sen in i sovrummet försiktigt så jag inte väcker lilleman...med lite tur sover han ännu en kvart. Trevar i mörkret och tar första bästa i underklädeskorgen, ett par gamla urtvättade mamma-trosor och strumpor med hål på ena hälen, såja det är väl inte hela världen...det är ju jobbet och ingen modevisning jag ska till.
 Fort på med kläderna och drar ena borsten över tänderna och den andra genom håret- hej vad det går undan. Lite spackel och rött på läpparna. Puta.Peta.Pilla. Tjata på barnen. Packa väskan. Krama barnen-mamma älskar er!! Sen kallar jobbet.

Hem från jobbet. Hämta barn. Snacka trevligt med granntanten. In med väskor och barn i huset. Pust stånk och stön. Lillen skriker som besatt, vill hellre vara ute och leka. Dottern berättar om dagen och undrar om hon får ha kompis ikväll.
Tja, vad ska jag säga. Jag har liksom inte landat än. Måste känna av lite. Få andas ut. Tänka fria-hemma-tankar!! 

När hundens hälsningsprocedur är avklarad och han varit ut gjort sina diverse behov kommer kattspetaklet jamandes. Lilleman klänger på min ena arm. Köket ser ut som vi lämnade det i morse. Klockan är snart 4 och jag borde börja med maten fast urinblåsan sprängs snart och mitt huvud snart likaså! Skor och kläder överallt. Bykkorgen full och diskmaskinen borde tömmas. SUCK!

 Jag slänger allt på golvet. Tar upp lilleman och sätter mig bredvid lill-mosson i soffan. Vi kurar ihop oss. Jag drar filten runt omkring oss. Smeker deras hår. Min dotter skojar om mina strumpor. Min lilla gosse petar mig i örat och skrattar. Jag andas in och ut. Slappnar av. Orkar inte göra ett skit. För då blir jag SURKÄRRINGEN!!

Hur många dagar har inte sett ut så här undrar jag?! Som arbetande småbarnsmorsa blir man lätt en riktig surkärring ( hur i all världen står min sambo ut???) Jag tjatar, ropar och svärorden duggar tätt ibland.

Irritationen pyser ur mina öron. Jag riktigt KÄNNER hur min röst blir gammal, sur och gnatig. Ser hur mina obetydliga begynnande rynkor blir som djupa fåror, hur min mun snörpar ihop sig likt en gammal nuckas. I mina tankar är mitt hår grått som aska.
Herregud, när blev jag såhär?? Varför ställer man så höga krav på sig själv?? Är alla arbetande morsor såhär, eller arma tanke: är det bara jag? Som kör på som en överarbetad furie som gastar order åt alla håll?!

Jag vägrar! Jag vill inte vara surkärringen mera. Jag säger upp mig! Hädanefter ska jag fortsätta slänga allt på golvet när jag kommer hem. Krama mina barn. Gosa en stund. Bara andas-finnas till! Slappna av i mina muskler. Känna hemma-livet. Lugnet ( eh, finns det?)

Så gör vi. Från och med nu. Tvätten och disken må stå. Maten får vänta.  I alla fall för det mesta...vissa dagar...ibland...eller åtminstone en dag i veckan. SUCK! Förbannade vardagstäsk. Undrar försynt hur de med fyra ungar gör för att inte riva sitt hår och klösa ut sina ögon när känslan att inte räcka till tar över?!

Med denna långt skriva blogg vill jag ge all arbetande småbarnsmorsor en eloge! För att ni orkar, för det värdefulla jobb ni gör mammor. Hemma. På jobbet. Hemma igen! Ni är guld värt...(jag hurrar mig själv)