För en tid sen skulle jag på en anställningsintervju. Trots mitt omåttligt goda självförtroende gör dock intervjuver mig alltid lite nervös.
Vad vill de veta egentligen?? Vad finns det att säga om lilla mig?? Mina starka sidor...jaaa, där har vi ju en hel del ( haha). Mina svaga sidor?? Jaa, de är ju lite svåra att se själv. Frågade lite fundersamt min sambo om han överhuvudtaget kunde komma på någon....
- Men nerverna för guds skull!! Nerverna! säger han och tyckte av någon konstig anledning att detta var ett väldigt kul svar. Skrattar förnöjsamt åt sitt lilla skämt.
Okej, jag erkänner att jag tidvis har ett hiskeligt humör. Upp och ner. Arg som ett bi. Stampar och fräser. Ropar och bannas. Men på det stora hela snäll och givmild. (Detta skrev jag för att mildra lite...)
Förklarar för min sambo hur det egentligen står till:
- I jobbet är jag tålmodig, lugnet själv. Kort sagt väldigt stresstålig. Hur lång stubin som helst. Men när jag stannar bilen hemma på gården, kliver ur och slår igen bildörren...SNIPS!! Klipps den otroligt långa stubinen av. Är helt säker på att bildörren kapar av den direkt efter baken!
Jag känner mig ibland som en liten brasa. Ni vet en sån där mysig värmande en. Glöden lyser starkt röd-orange och man får lust att grilla en korv eller två. Men plötsligt flammar det till! Vem i glödheta kastade sprit på brasan??? Elden flammar upp. Lågorna slår våldsamt upp mot taket! Måtte inte hela huset brinna ner....fast tack och lov lägger sig elden ganska snabbt. Och lugnet får härska...i alla fall en stund.
Nu råder dock lugnet. Ingen vrede. Inga utbrott eller lågor höga som hus. En annan känsla har smygit sig in. Jag tror att den kom tillsammans med den oangenäma månatliga besökaren som plågar de kvinnliga individerna i samhället. Depp, depp, depp. Tittar ut genom fönstret och konsterar med trött blick att vädret stämmer exakt med min sinnesstämning. Stormigt och regnigt. Kortfattat: skitväder!
Jag känner mig svullen, och både håret och huden känns fetare. Inbillar mig själv att fettet liksom trängs för att få välla ut genom varenda ansiktspor jag äger och har. Ger mig själv en förstulen blick i spegeln före jag kör i väg till byabutiken. Glåmig blick och håret hänger i stripor. Svullna kinder och säg, känns inte jeansen en aningens tajtare än förra veckan...?? Lyser helt klart MENS på lång väg. Återigen suck!!
I butiken får plötsligt mina ben en egen vilja. Stegar raskt iväg. Tycker synd om mig själv. Mina ögon tåras lätt när jag får syn på hyllan. Jag tittar lite snabbt åt båda hållen och nappar sen åt mig ett six-pack.
MILKYWAY. Detta förtjänar jag. Idag. Imorgon. Hela den här arma syndens vecka!!
Storsint som jag är fick min sambo en av chokladstängerna ( som jag för säkerhets skull gömt under soffdynan). Det är ju trots allt lite synd om honom också. Som ska stå ut med mig, menar jag. Och som med den här farten också lär få stå ut med att hans kvinna aldrig har ägt och kommer aldrig att få något sixpack på magen. ( Detta ät dock inget jag strävar efter- jag vet mina begränsningar )
Fast man vet aldrig! Vänta ni tills skitvädret vänder! Tills solen börjar titta fram, och värmer upp hela mig. Då vänder mitt humör. Strålande solsken.
DÅ, först då, ska jag börja motionera...promenera och cykla åtminstone. Det slappa ska bli spänt. Lite former! Vänta ni bara!! På sommaren....då vänder det.
måndag 14 maj 2012
tisdag 8 maj 2012
Gräsmattan
Vårsolen steker på bakgården. Ååh, så skönt efter den iskalla vintern. Hastar ut genom dörren endast en tunnare tröja och arbetsbyxor. Vänder genast. Jäkla nordanvind!!!
Efter en snabbt ombyte står jag efter en stund med krattan i högsta hugg iklädd värsta vintermunderingen, eller tjaa, åtminstone en vindtät jacka och stickamössan.
Jag jobbar ihärdigt och snoret rinner i små droppar ur min näsa. Ändå njuter jag. VÅR! Snön har smält, solen värmer(?) och små söta blommor sticker upp här som där.
DÅ KOMMER DEN!!! I full fräs körandes längs vägen. Jag hör den dunkande musiken ända hit till gården. En UNGDOMSBIL. ( ni vet en sån med hög musik, tonade rutor och extra brum-brum ..) Jag lyfter snabbt blicken från marken. Spejar och spanar. Känner hur nostalgin flyter fram i mina ådror och jag blir till och med lite yr. Känslan av min ungdomstid rusar genast upp till huvudet och plötsligt får jag lust att göra något galet!! Släppa krattan och springa efter bilen vilt vinkandes och ropa:
- Heeeeej, vänta på meeeeej!!!
Om nu jag faktiskt gjorde verklighet av mina tankar skulle med största sannolikhet ungdomarna i bilen skratta ihjäl sig och gasa lite extra när de fick syn på den 30-åriga kärringen klädd som en luffare-look-a-like komma springandes efter bilen! Det är då ett som är säkert!
Trots detta kan jag inte hjälpa det. Känslan kommer snabbt och överumplar mig totalt. För våren liksom framkallar alla möjliga känslor. Pånyttfödelse, typ. Man vaknar upp lite grann. Blir piggare. Gladare. Och i mitt fall kanske....lite galnare?!! Det hör liksom våren till.
Hörde för några dagar sen en väninna berätta om hennes kamrat som skulle lämna sin partner, och jag nickade förstående. Jaa, det är ju klart. Våren är ju i sånt fall bästa tidpunkten. Kanske hon vaknade upp och märkte hon åkt vilse i dimman? Dags att göra slag i saken nu! Varför vänta? Man kan inte gå hela livet i en enda dimma. Livet är här och nu. MEN, tro aldrig att gräset är grönare på andra sidan. För det är det sällan.
Själv älskar jag vår frodiga gräsmatta. Grön året om. Mossan växer mer än själva gräset, men än sen? Mjuk och läcker ser den ut. Den är bara lite svår att räfsa. När jag står i dessa tankar känner jag en annan känsla ta över min kropp. Jag släpper räfsan, springer med små lätta steg över till bakgården. Kikar runt hörnet på min sambo som fixar veden i uthuset. Efter en stund vänder han sig om och jag springer fram resterande metrar och kastar mig om hans hals!!
-Tack älskling!!Tack, tack!!
Hans blick lyser och han tittar lite underfundigt på mig.
-Vadå?? Tack för vadå?
-För att vår gräsmatta är så jädrans grön!!!!
För att jag istället för att kasta mig in i ungdomsbilen kan smygkika på min sambos snygga häck runt hörnet på uthuset. För ärligt sagt, vem i helskotta vill ha ungdomsåren åter? HUJEDAMEJ!!
Därefter slår sig min sambo och jag oss ner på terassen med kaffe och varsin bulle. Blickar ut över vår faschinerande gräsmatta. Jajjamän, visst är den vacker alltid!
Efter en snabbt ombyte står jag efter en stund med krattan i högsta hugg iklädd värsta vintermunderingen, eller tjaa, åtminstone en vindtät jacka och stickamössan.
Jag jobbar ihärdigt och snoret rinner i små droppar ur min näsa. Ändå njuter jag. VÅR! Snön har smält, solen värmer(?) och små söta blommor sticker upp här som där.
DÅ KOMMER DEN!!! I full fräs körandes längs vägen. Jag hör den dunkande musiken ända hit till gården. En UNGDOMSBIL. ( ni vet en sån med hög musik, tonade rutor och extra brum-brum ..) Jag lyfter snabbt blicken från marken. Spejar och spanar. Känner hur nostalgin flyter fram i mina ådror och jag blir till och med lite yr. Känslan av min ungdomstid rusar genast upp till huvudet och plötsligt får jag lust att göra något galet!! Släppa krattan och springa efter bilen vilt vinkandes och ropa:
- Heeeeej, vänta på meeeeej!!!
Om nu jag faktiskt gjorde verklighet av mina tankar skulle med största sannolikhet ungdomarna i bilen skratta ihjäl sig och gasa lite extra när de fick syn på den 30-åriga kärringen klädd som en luffare-look-a-like komma springandes efter bilen! Det är då ett som är säkert!
Trots detta kan jag inte hjälpa det. Känslan kommer snabbt och överumplar mig totalt. För våren liksom framkallar alla möjliga känslor. Pånyttfödelse, typ. Man vaknar upp lite grann. Blir piggare. Gladare. Och i mitt fall kanske....lite galnare?!! Det hör liksom våren till.
Hörde för några dagar sen en väninna berätta om hennes kamrat som skulle lämna sin partner, och jag nickade förstående. Jaa, det är ju klart. Våren är ju i sånt fall bästa tidpunkten. Kanske hon vaknade upp och märkte hon åkt vilse i dimman? Dags att göra slag i saken nu! Varför vänta? Man kan inte gå hela livet i en enda dimma. Livet är här och nu. MEN, tro aldrig att gräset är grönare på andra sidan. För det är det sällan.
Själv älskar jag vår frodiga gräsmatta. Grön året om. Mossan växer mer än själva gräset, men än sen? Mjuk och läcker ser den ut. Den är bara lite svår att räfsa. När jag står i dessa tankar känner jag en annan känsla ta över min kropp. Jag släpper räfsan, springer med små lätta steg över till bakgården. Kikar runt hörnet på min sambo som fixar veden i uthuset. Efter en stund vänder han sig om och jag springer fram resterande metrar och kastar mig om hans hals!!
-Tack älskling!!Tack, tack!!
Hans blick lyser och han tittar lite underfundigt på mig.
-Vadå?? Tack för vadå?
-För att vår gräsmatta är så jädrans grön!!!!
För att jag istället för att kasta mig in i ungdomsbilen kan smygkika på min sambos snygga häck runt hörnet på uthuset. För ärligt sagt, vem i helskotta vill ha ungdomsåren åter? HUJEDAMEJ!!
Därefter slår sig min sambo och jag oss ner på terassen med kaffe och varsin bulle. Blickar ut över vår faschinerande gräsmatta. Jajjamän, visst är den vacker alltid!
onsdag 2 maj 2012
Mindfullness
Jag försöker. Verkligen!! Njuta av nuet. Njuta av de korta stunderna av lycka. De mest vardagliga triviala tingen runt omkring mig. Fast det är svårt ibland, eller ska jag säga för det mesta. Man tänker inte på det alla gånger, och vips är sekunderna förbi.
För ett år sen lästa jag om mindfullness, om att njuta av varje liten sekund av dagen. ( = OMÖJLIGT) och jag har gett mig katten på att faktiskt försöka. Jag vill!!! Känna hur lycklig jag är i vardagen. Kort sagt så vill jag njuta av barnaåren. Jag vill INTE att det enda jag minns när jag är gammal och gaggig och blickar bakåt är att jag städade mig totalt slut. Blev en uttröttad och sur bitterfitta med slitet hår och påsar under ögonen!! Glömde alla vackra och härliga stunder med barnen pga att jag var allt för upptagen av allt annat än just dem!!
I boken stod det att man skulle börja redan vid frukosten. Tugga sin smörgås noga och långsamt. Riktigt KÄNNA smaken på sin tunga. Sakta sörpla sitt kaffe och känna värmen rinna ner längs strupen...osv.
Det var ju här det sket sig totalt redan från början. Lillen är hungrig som en varg på morgonen. Skyndar mig att koka gröten. Visp.Visp. In med grötskedarna så fort det bara går. Sen kasta åt honom en brödbit och sen försöka hinna få i sig min frukost medan han är nå så när lugn. Knaster.Knaster. Flingorna uppätna. Tugg, tugg, smörgåsen med, och detta nersköljt med en stor kopp kaffe. Skvimp, skvimp. Njutning?? Mindfullness?? Nope!
Och sen är det dags för morgonstöket. Lilleman skall tvättas, bytas och kläs på. Väcka stora-syster och gulle-gullas lite grann. Sängar ska bäddas. Disken diskas. Tvätten i tvättmaskin. Bord som ska torkas, saker ska plockas, mjölk som ska värmas, listan tar aldrig slut. Fast allt går på rutin. Känner mig som en robot. Spejar omkring mig med min vana mamma-letar-efter-eventuella-grejer-som-glömts-bort-blick.
Men allt är i sin ordning. Min dotter åker till förskolan, och lillen ska ut och sova i vagnen. SEN. Tar lugnet vid. Jag njuter. Visst var det här mindfullness?? Snälla säg ja!!
På eftermiddagen händer det. Det tar sig. Jag ger lillen nappflaskan med mjölken och håller honom i min famn. tittar djupt in i hans klotrunda ögon, smeker hans småfjuniga huvud, och riktigt KÄNNER hur värmen från hans tunga småmulliga kropp strålar ner i mina lår. Hans små fingrar pillar mig i ansiktet och jag känner hur lycklig jag faktiskt är!!
Någon timme senare sitter jag på vår lilla småfula sammetssoffa och iakttar honom. Han ligger på golvet och undersöker en boll och jag hör hur min dotter sjunger små sånger för sig själv i sitt rum. Lillen vänder plötsligt sitt småskalliga huvud mot hennes rumsdörr. Jag ser hur han spritter till. Hur en liten dregelslimsa lämnar hans mun och seglar ner mot golvet.
Han börjar genast åla sig framåt. Full fart mot stora-systerns rum. Hans favorit-tillhåll. Äntligen. Men glädjen blev kortlivad. Dörren stängs mitt framför hans näsa när han just är framme. Dottern hade visst på sin super-hörsel och hörde honom nalkas. Han skriker argt av besvikelse. Jag tar honom i famnen och går iväg. Visst är vardagen rätt så härlig ändå?!
På kvällen åker jag å min dotter ut och cyklar. Snabbt flyger vi fram över asfalten. Jag ser min vackra dotters virr-varr till hår under cykelhjälmen. Jag tittar på henne när hon trampar för fullt och hur hon njuter av cykelturen. Tramp tramp. Jag känner hur mina fötter njuter av varje tramp. Jag känner vinddraget i håret. Jag till och med känner hur jäkla sjukt i min otränade rumpa jag egentligen har. Trots det njuter jag. Vad härligt att få cykla igen efter den långa vintern!! Mera sånt här tack. Mera mindfullness.
Så sist och slutligen njuter jag faktiskt. Av vardagen. Av enkla ting. Fast jag kanske inte alltid tänker på dem. Och sann lycka varar bara några sekunder sägs det. Tjaa, i sånt fall är jag mycket lyckligt lottad.
För ett år sen lästa jag om mindfullness, om att njuta av varje liten sekund av dagen. ( = OMÖJLIGT) och jag har gett mig katten på att faktiskt försöka. Jag vill!!! Känna hur lycklig jag är i vardagen. Kort sagt så vill jag njuta av barnaåren. Jag vill INTE att det enda jag minns när jag är gammal och gaggig och blickar bakåt är att jag städade mig totalt slut. Blev en uttröttad och sur bitterfitta med slitet hår och påsar under ögonen!! Glömde alla vackra och härliga stunder med barnen pga att jag var allt för upptagen av allt annat än just dem!!
I boken stod det att man skulle börja redan vid frukosten. Tugga sin smörgås noga och långsamt. Riktigt KÄNNA smaken på sin tunga. Sakta sörpla sitt kaffe och känna värmen rinna ner längs strupen...osv.
Det var ju här det sket sig totalt redan från början. Lillen är hungrig som en varg på morgonen. Skyndar mig att koka gröten. Visp.Visp. In med grötskedarna så fort det bara går. Sen kasta åt honom en brödbit och sen försöka hinna få i sig min frukost medan han är nå så när lugn. Knaster.Knaster. Flingorna uppätna. Tugg, tugg, smörgåsen med, och detta nersköljt med en stor kopp kaffe. Skvimp, skvimp. Njutning?? Mindfullness?? Nope!
Och sen är det dags för morgonstöket. Lilleman skall tvättas, bytas och kläs på. Väcka stora-syster och gulle-gullas lite grann. Sängar ska bäddas. Disken diskas. Tvätten i tvättmaskin. Bord som ska torkas, saker ska plockas, mjölk som ska värmas, listan tar aldrig slut. Fast allt går på rutin. Känner mig som en robot. Spejar omkring mig med min vana mamma-letar-efter-eventuella-grejer-som-glömts-bort-blick.
Men allt är i sin ordning. Min dotter åker till förskolan, och lillen ska ut och sova i vagnen. SEN. Tar lugnet vid. Jag njuter. Visst var det här mindfullness?? Snälla säg ja!!
På eftermiddagen händer det. Det tar sig. Jag ger lillen nappflaskan med mjölken och håller honom i min famn. tittar djupt in i hans klotrunda ögon, smeker hans småfjuniga huvud, och riktigt KÄNNER hur värmen från hans tunga småmulliga kropp strålar ner i mina lår. Hans små fingrar pillar mig i ansiktet och jag känner hur lycklig jag faktiskt är!!
Någon timme senare sitter jag på vår lilla småfula sammetssoffa och iakttar honom. Han ligger på golvet och undersöker en boll och jag hör hur min dotter sjunger små sånger för sig själv i sitt rum. Lillen vänder plötsligt sitt småskalliga huvud mot hennes rumsdörr. Jag ser hur han spritter till. Hur en liten dregelslimsa lämnar hans mun och seglar ner mot golvet.
Han börjar genast åla sig framåt. Full fart mot stora-systerns rum. Hans favorit-tillhåll. Äntligen. Men glädjen blev kortlivad. Dörren stängs mitt framför hans näsa när han just är framme. Dottern hade visst på sin super-hörsel och hörde honom nalkas. Han skriker argt av besvikelse. Jag tar honom i famnen och går iväg. Visst är vardagen rätt så härlig ändå?!
På kvällen åker jag å min dotter ut och cyklar. Snabbt flyger vi fram över asfalten. Jag ser min vackra dotters virr-varr till hår under cykelhjälmen. Jag tittar på henne när hon trampar för fullt och hur hon njuter av cykelturen. Tramp tramp. Jag känner hur mina fötter njuter av varje tramp. Jag känner vinddraget i håret. Jag till och med känner hur jäkla sjukt i min otränade rumpa jag egentligen har. Trots det njuter jag. Vad härligt att få cykla igen efter den långa vintern!! Mera sånt här tack. Mera mindfullness.
Så sist och slutligen njuter jag faktiskt. Av vardagen. Av enkla ting. Fast jag kanske inte alltid tänker på dem. Och sann lycka varar bara några sekunder sägs det. Tjaa, i sånt fall är jag mycket lyckligt lottad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)