En riktig karlakarl....

-ÄH! Äh! Äh!!! låter han när han fått syn på den. Han pekar på den med sitt ena knubbiga, kletiga finger.
- Däh! Däh! Med snabba korta steg är han äntligen framme. Vid traktorn. Jag HATAR den!! Han ÄLSKAR den!!
Väl framme vid vidundret slår han sina små nävar mot trappstegen upp mot hytten, tittar uppfodrande mot mig och utstöter ännu med bestämd ton : ÄH!! En order. Han vill upp. Och som vanligt är det jag, den veka mamman som varken orkar eller vill ta en strid med den envise un...ursäkta, det envisa barnet. Suckar uppgivet och gör honom till viljes.

Uppe i traktorn ska det vridas på ratten, dras i spakarna, pillas på diverse små knappar och manicker och jag vet inte vad. Blinkers verkar vara en stor favorit ( och om jag gissar rätt lär spaken snart ramla av...) Samtidigt som denna procedur gås igenom formar han sina sockersöta läppar och kör med sitt vanliga brumljud så spottet yr över mina händer. Händer som desperat försöker hålla honom kvar i famnen.

Samma sak varje dag ute på gården. TRAKTORN. Jag förbannar den. Och åtskilliga gånger har jag funderat att täcka över den med en presenning men jag vet att han inte går att lura. Jag AVSKYR att klättra upp i hytten, sneglar ideligen mot bakfönstret ifall illasinnade getingar skulle lurpassa på mig. Och det är liksom meningen att man ska sitta där LÄNGE. Inte bara en snabbtitt inte. Helst ska man starta traktorn också. Där går min gräns. ( och tack och lov vet jag inte hur man gör...det är något specialtrick med min sambos traktor tydligen...)

Traktorer, bilar, trucker, tröskor...kort sagt allt som låter och brummar är intressant. Länge kan han sitta och titta när min sambo klyver ved till exempel. Han är en riktig karlakarl. Åtminstone lutar det åt det hållet.

Fast jodå, mammas gosse också till min uppenbara förtjusning. Helt enkelt underbart. När han med utsträckta armar kommer tultandes mot mig, snubblar lite i sina våta skor. Mässar mamma i en ton som utstrålar trötthet. Tack och lov tänker den traktor-hatande mamman i smyg.

Det är konstigt hur svag man blir av kärlek. Stark. Berusad. Rädd. Ibland fattar jag inte. Att JAG, lilla jag har två busungar av bästa sort. Vilda glada barn som ibland driver mig till vansinne. Orsaken till mina begynnande gråa hårstrån ( okej, grov överdrift...) Som gör mig totalt överlycklig på samma gång.
En liten och blond. En lite större och mörk. En av varje sort.


När karlakarlen smetar in sitt hår med bananmos ( i värsta fall fiskfile och smör) är han dock inte lika härlig. Han ser ut som en liten galen professor när håret vid öronen står ut. När han trött gnider in potatismoset i ögonen och han ger upp ett illvrål så hans lilla madonnaglugg blir synlig.

 Min sambo påstår att hans humör är något han ärvt av sin mor. Och tjaa, det kan möjligtvis finnas en liten, observera, dock liiiiten chans att det KANSKE kan förekomma att det faktiskt är så. Fast traktor-striden...där går han alltid segrandes ut, den lille rackarn. Karlakarlen. Min son.

Den lilla "kriisen"

- " Förut var du ung och grön, men nu är du bara gammal och skön" säger min sambo och skrattar åt sin eget lilla rim och tycker att han är förskräckligt lustig.
- VA F_N!! vill jag ropa men inser sen att det måste vara något av en komplimang. Skön låter ju inte så riktigt illa....

Vi är på hemväg från en cykeltur och jag hör hur min dotter sjunger något egenkomponerat framför mig medan hennes små spinkiga ben vevar runt runt runt. Bakom min rygg sitter lilleman och kör ner sina kalla händer i mina byxor samtidigt som han river med sina oklippta naglar längs min svanskota. Gång på gång. Konsigt hur något så irriterande snabbt kan bli en rutin , man bara undrar ju?!! Jag fryser om mina egna nariga händer och längtar hem. Mina tankar flyger samtidigt som vi snabbt närmar oss...

31. Det är ju egentligen ingen ålder. Mitt i livet kort sagt. Jag trodde jag skulle få någon slags kris när jag fyllde 30 ifjol, men den kom aldrig.
 Jag väntade ihärdigt men den uteblev helt enkelt. Allt var frid och fröjd och jag kände mig nöjd med livet. Det gör jag ännu. Fast ändå...det är något på gång...något smygande. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Och jooodå, burkarna och krämerna i toaletthyllan har ändrat namn...jag rynkar lite på näsan när jag ser dem, tar det som ett litet personligt hån. TIME FREEZE. AGE-FIGHTING...men herreguuuuud!!! De pekar finger!!! Jag är helt säker.

I fjol landade jag. Eller var det året före?? Det känns i alla fall så. Som om jag har hittat hem. Hittat det jag sökt. Som om allt är sådär lagom-perfekt. Jag mår bra och inget fattas. Definitivt alla pusselbitar på rätt plats. I varje fall de flesta....

Fast nu har den lilla krisen som sagt var intagit min kropp. Jag tror den föddes i hjärnan. Jag har tänkt och tänkt ( jaaah, skratta ni bara) hela sommaren. Funderat hit och dit. Konstaterar krasst att jag inte är ung längre.SÅ SKA MAN GÖRA NÅGOT I LIVET SÅ ÄR DET NU!!!! Det känns som det är bråttom på något vis, och jag gillar det inte. Fast jag har bestämt mig. Jag måste växa. Börja bry mig. Göra sånt jag alltid funderat på men aldrig vågat. Eller haft tid med. Jag måste börja omprioritera.

Så nu till hösten har det tagit fart. Jag har börjat tänka om. Alla "jag MÅSTE" har jag skyfflat undan i skamvrån, istället tänkt: " jag VILL"!  Så jag har minskat i på städningen, ger istället tiden till mig själv. Kastar upp fötterna i soffan och tar en spännande bok i händerna istället.

Är ute varannan kväll och joggar bort rumpfläsket ( förhoppningsvis!!) Jag vägrar gå ner mig i det sunkiga sötsaksträsket ( been there-done that) och jag överväger en eventuell ögonoperation. Dessutom känns det som om yoga skulle vara något för mig...vad tror ni månne??
 En stressbulle som jag borde väl verkligen tvångintas till något sorts yogapalats upp i bergen??! Jag ser det ibland framför mig och känner att jag på något sätt längtar dit. Till lugnet. Kanske är det egentligen så, att det är mera egentid jag behöver? Att jag liksom gett för mycket nu igen och känner ett visst behov av att andas?! Det är så enkelt att kväva sig själv. Kräva för mycket och sen känna att man blivit så otroligt tom.

Det känns som om det är min tid nu. Och egentligen handlar det inte om så mycket. Bara små enkla saker i min vardag. Och om jag nu är gammal och skön, kan jag väl inte hålla på med för mycket hushållsarbete??!

Då borde man väl få ta det lite lugnt..nu på ÅLDERNS HÖST..??!! Hmmmm, det här var en väldigt bra orsak för att få lägga en filt över mina knän i soffan och läsa hela kvällen och på något underligt sätt "glömma" disken ...håhåjajaa, demensen har visst kommit i förväg också. Det har sina fördelar att bli äldre :)