Den lilla "kriisen"

- " Förut var du ung och grön, men nu är du bara gammal och skön" säger min sambo och skrattar åt sin eget lilla rim och tycker att han är förskräckligt lustig.
- VA F_N!! vill jag ropa men inser sen att det måste vara något av en komplimang. Skön låter ju inte så riktigt illa....

Vi är på hemväg från en cykeltur och jag hör hur min dotter sjunger något egenkomponerat framför mig medan hennes små spinkiga ben vevar runt runt runt. Bakom min rygg sitter lilleman och kör ner sina kalla händer i mina byxor samtidigt som han river med sina oklippta naglar längs min svanskota. Gång på gång. Konsigt hur något så irriterande snabbt kan bli en rutin , man bara undrar ju?!! Jag fryser om mina egna nariga händer och längtar hem. Mina tankar flyger samtidigt som vi snabbt närmar oss...

31. Det är ju egentligen ingen ålder. Mitt i livet kort sagt. Jag trodde jag skulle få någon slags kris när jag fyllde 30 ifjol, men den kom aldrig.
 Jag väntade ihärdigt men den uteblev helt enkelt. Allt var frid och fröjd och jag kände mig nöjd med livet. Det gör jag ännu. Fast ändå...det är något på gång...något smygande. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Och jooodå, burkarna och krämerna i toaletthyllan har ändrat namn...jag rynkar lite på näsan när jag ser dem, tar det som ett litet personligt hån. TIME FREEZE. AGE-FIGHTING...men herreguuuuud!!! De pekar finger!!! Jag är helt säker.

I fjol landade jag. Eller var det året före?? Det känns i alla fall så. Som om jag har hittat hem. Hittat det jag sökt. Som om allt är sådär lagom-perfekt. Jag mår bra och inget fattas. Definitivt alla pusselbitar på rätt plats. I varje fall de flesta....

Fast nu har den lilla krisen som sagt var intagit min kropp. Jag tror den föddes i hjärnan. Jag har tänkt och tänkt ( jaaah, skratta ni bara) hela sommaren. Funderat hit och dit. Konstaterar krasst att jag inte är ung längre.SÅ SKA MAN GÖRA NÅGOT I LIVET SÅ ÄR DET NU!!!! Det känns som det är bråttom på något vis, och jag gillar det inte. Fast jag har bestämt mig. Jag måste växa. Börja bry mig. Göra sånt jag alltid funderat på men aldrig vågat. Eller haft tid med. Jag måste börja omprioritera.

Så nu till hösten har det tagit fart. Jag har börjat tänka om. Alla "jag MÅSTE" har jag skyfflat undan i skamvrån, istället tänkt: " jag VILL"!  Så jag har minskat i på städningen, ger istället tiden till mig själv. Kastar upp fötterna i soffan och tar en spännande bok i händerna istället.

Är ute varannan kväll och joggar bort rumpfläsket ( förhoppningsvis!!) Jag vägrar gå ner mig i det sunkiga sötsaksträsket ( been there-done that) och jag överväger en eventuell ögonoperation. Dessutom känns det som om yoga skulle vara något för mig...vad tror ni månne??
 En stressbulle som jag borde väl verkligen tvångintas till något sorts yogapalats upp i bergen??! Jag ser det ibland framför mig och känner att jag på något sätt längtar dit. Till lugnet. Kanske är det egentligen så, att det är mera egentid jag behöver? Att jag liksom gett för mycket nu igen och känner ett visst behov av att andas?! Det är så enkelt att kväva sig själv. Kräva för mycket och sen känna att man blivit så otroligt tom.

Det känns som om det är min tid nu. Och egentligen handlar det inte om så mycket. Bara små enkla saker i min vardag. Och om jag nu är gammal och skön, kan jag väl inte hålla på med för mycket hushållsarbete??!

Då borde man väl få ta det lite lugnt..nu på ÅLDERNS HÖST..??!! Hmmmm, det här var en väldigt bra orsak för att få lägga en filt över mina knän i soffan och läsa hela kvällen och på något underligt sätt "glömma" disken ...håhåjajaa, demensen har visst kommit i förväg också. Det har sina fördelar att bli äldre :)