Mästerkocken

Plötsligt händer det! Inspirationen slår sina klor i mig. Jag bestämmer mig hastigt och lustigt att här ska lagas mat! Prövas på något nytt, eftersom korvsoppan och potatismoset står mig upp i halsen. Matlagning och bakning måste ju bara vara min stora passion här i livet inbillar jag mig glatt.

Rycker fram en Allers veckotidning och bläddrar fram till matsidorna. Jag citerar: Dessa maträtter gör du enkelt och snabbt av råvaror du alltid har hemma. Receptet börjar: 5 kronärtskockor....där tar det stop!! Vad i glödheta är kronärtskockor?? Och var i mina skåp månne de existerar? Hmm, bäst att pröva något annat.

Oftast slutar det med att jag själv klurar ut egna påhittade recept ur min lite smått virriga hjärna och hoppas att NU, nu blir här kulinariska läckerheter innan kvällen. Och det konstiga är att hittills har det mesta blivit gott, ibland till och med SETT gott ut. Så någon sorters märsterkock måste ju bo inom mig. Dock blir det lätt lite fel ibland, oftast när jag är mitt uppe i mitt esse och jag blivit lite väl stor på mig.....

Trött på alla de vanliga recepten jag har i mina kokböcker bestämde jag mig igår att söka på internet efter något riktigt smarrigt. Drack kaffe och åt min tredje portion kinuskipaj vid datorn ( jaa, vadå? vem ska äta upp allt som bakas då??! Frysen är full..) när jag fick syn på ett härligt muffinsrecept med vitchoklad. Läste hastigt igenom det ..men vänta lite här nu! Inget bakpulver?? Mästerkocken suckade och skakade långsamt på huvudet. Det måste de ju ha glömt! Klart det måste vara bakpulver i! Det förstår man ju eftersom själva namnet bakpulver antyder att det givetvis måste vara med i allt som bakas. Därför slängde kocken glatt i någon sked bakpulver i smeten. Inget snack om saken. Detta resulterade i att muffinsarna blev lite...misslyckade? Tjaa, de påminde mer om bränd ostsuffle..(bifogar en bild så ni kära läsare får bedöma själva)
Min sambo är definitivt inte lagd åt det vegetariska hållet och använder hånfullt ord som "kaninföda" om de flesta grönsaker. Hävdar lite stolt ibland då vi har gäster att han äter då rakt inget grönfoder!! Jag ler för mig själv, väl medveten om palsternackan i potatismoset, de rivna morötterna jag smugglat med i köttbullssmeten och annat som jag tack vare min kvinnliga list lärt mig om "hur man får män att äta grönt".

Min mors grannfru berättade för länge sedan att hennes man åt så lite frukt. Det var mest banan han gillade att frossera på. Men nu hade hon kommit på ett knep. Hon skar små äppelbitar, klyftade mandariner, och gjorde morots och gurkstavar som hon lite diskret plockade fram på kvällen framför teven. Jodå, han åt!!

Efter gårdagens misslyckande i köket tror jag minsann mästerkocken drar sig tillbaka en tid och slickar sina sår. Inom kort är han nog här igen med sina talanger inom matlagningen och dess ädla konst och hans så eviga och okuvliga tro på sig själv och hans färdigheter. Tackar för mig och intar min plats i soffan med den sista biten kinuskipaj. Det finns ju ändå så goda delikatesser i butiken, så varför överanstränga sig själv?