För en vecka sen ungefär frågade jag en kollega på nya jobbet om hon var med på FB. Jodå, svarade hon glatt och avslöjade sen att hon hade kollat upp mig redan och att jag hade en del häftiga foton.
- Jaa, alltså...du verkar så, hur ska jag säga det...så sofistikerad här på jobbet!
VA???!!! Jag hade lust att skratta rakt ut. JAG?? Sofistikerad??! Fast i smyg sög jag åt mig komplimangen. Det här kommer att värma mig i några år framöver tänkte jag för mig själv.
På vägen hem från jobbet smakade jag på ordet. SOFISTIKERAD. Småskrattade och tänkte att det här måste jag berätta för min sambo. Kunde i tankarna se honom ironiskt lyfta sina ögonbryn och titta skeptiskt på mig. Sofistikerad är nog inte riktigt rätta ordet han skulle använda om mig. Stressad och tidvis galen skulle nog ligga närmare till hands. Fast den sidan kan jag ju inte förståss inte visa på jobbet. Tack och lov.
När kvällen kom tänkte jag att nu kanske man skulle skärpa sig lite. Bli lite mera sofistikerad kanske. Ta sig ett sofistikerat glas rödvin eller något? Kom fram till att jag aldrig gillat rödvin och jag antog att öl inte anses vara en värst sofistikerad dryck. Så hela grejen sket sig totalt.
Drog på mig min sofistikerade pyjamas ( ni vet den randiga med en jättestor kanin på framsidan...) och stickasockorna åkte på i samma veva. Här är alltså jag. I min enkelhet. Helt naturlig. Sofistikerad som bara den.
Nästa dag satte jag mig ner vid datorn. Kollade upp min egen profil. Mina foton. Konstaterade att fotonen på mig själv för några år tillbaks finns kvar. Jag och en väninna, ståendes med högklackat på en röd liten bil. Jag mindes. Jag blev glad. Jag blev arg.
Glad för att jag alltid har varit stark. För att jag är den jag är. Tack vare såna här tider. Vem vore jag annars idag?
Arg för att människor har så lätt för att döma. Arg för jag har hört vissa människor kommentera just de här fotonen. OCH, det är just DÄRFÖR jag inte tar bort fotonen. Om inte folk har en hjärna att tänka med så kan de gott och väl få vara kvar. Hånskrattar. Jag hade förstått om jag hade stått naken på bilen eller något, men så var dock inte fallet. Löjligt vad människor alltid ska peka ut och kommentera andras uppförande. Som om glorian skylle lysa starkare kring deras huvud. Tsss!
"Ha modet att vara den du är, och tappa inte modet för att du är den du är". Detta är ett av mina favoritcitat och än idag jobbar jag med den senare delen av ordspråket. Jag går framåt. Jag går bakåt. Komplimanger värmer mig. Kritik svider som attan. Men jag kan ta det. Suddar ut det mest negativa, suger åt mig det positiva. Fast vissa dagar är helt enkelt skit. Och då kan inte helst ordet sofistikerad hjälpa mig.
Idag insåg jag det. För säkerhets skull googlade jag ordet sofistikerad. Världsvan, elegant, komplicerad...JAPP!! Där hade vi det. Åtminstone skulle nog min sambo ha nickat medlidsamt och allvarligt när han sett ordet. Jag är dock lite tveksam. Världsvan ligger enligt mig närmare till hands.
Världsvan eller...hemska tanke....GAMMAL!! Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv med att säga:
- Ja, förr i världen....eller ...jaa, då jag var ung...
GAMMAL. Jag smakar på ordet och det känns strävt. Som ett grått stort ludd. Världsvan och gammal. Det måste nog ha varit så hon menade. Hmmm, jag föredrog sofistikerad!!
